Ni vet hur det ibland sägs att kvinnor bara snackar skit om varandra, att vi sätter krokben för varandra på arbetsplatsen, inte kan samarbeta och inte stöder varandra på Bästa Broder-sätt som killar gör? Underbara Clara skrev ett bra inlägg om det här där hon i sin tur refererar till ett Blondinbella-inlägg.

Alla fantastiska kommentarer och allt pepp man* får på bloggen vittnar om att brudar visst hejar på varandra. Under de fem år jag har bloggat har jag bara fått en handfull, om ens det, elaka kommentarer. De allra, allra flesta är roliga, uppmuntrande, smarta och framförallt snälla. Folk är i allmänhet välvilliga och trevliga. Jag vet inte varifrån uppfattningen om att kvinnor inte skulle stöda varandra kommer.

Hur som helst, keep up the good work med att vara så här kivoga**! Både här och i riktiga livet.


Det var allt jag ville.


*åtminstone jag.
**det är finlandssvenska och betyder sjukt trevliga och roliga.

Eftersom smicker får mej att gå med på det mesta svarar jag på Lindas* bloggutmaning och avslöjar sju sanningar om mej själv.

1. när jag var 15 år gammal blev jag tillfrågad om jag ville ställa upp som kandidat i Fröken Ekenäs-tävlingen. Jag vann inte.

2. jag har jobbat som simlärare.

3. då jag tog surflektioner i södra Brasilien gömde jag mitt pass i ugnen. Sedan glömde jag bort gömstället och tillredde varma smörgåsar med resultatet att det blev mycket svårt att ta sig ut ur landet och in i Argentina igen.

4. jag tycker att det är äckligt med jordgubbsylt på grund av de slemmiga klimparna som uppstår av döda jordgubbar. Hallonsylt fungerar däremot utmärkt.

5. när jag bodde i Holland kissade jag ut en njursten och dog nästan på kuppen eftersom jag inte tyckte att det var nödvändigt att uppsöka läkarvård.

6. jag försöker verkligen vara snäll och förstå andra människor också när de gör dumma saker. Ibland är det sjukt svårt.

7. det är hemskt att köpa presenter åt mej eftersom jag alltid har så vansinnigt höga förväntningar.


*hennes sju fakta är förresten inte lätta att slå. Coolare brud får man leta efter.

Vi har fint besök från storstaden Stockholm och jag kommer därför att försumma er lite. Det betyder ändå inte att ni inte skulle finnas i mina tankar.

Får ni absinensbesvär kan ni kanske läsa nåt från 2008. Plugga lite historia liksom.

Det här är hundleken. En stor succée bland spädbarn i fyramånaders åldern.

När folk frågar om vi äger en bil brukar jag svara med att se förskräckt* ut och säga:
  "Nej herregud! Aldrig i livet!"

Sedan trollar jag fram en utförande Power Point-presentation med statistik om hur sällan man behöver bil om man är jag och bor i Rödbergen. Om hur jag så gott som nunca behöver röra mej längre än två kilometer från mitt hem och att det faktiskt finns fötter, cyklar, spårvagnar och taxi. Är jag riktigt engagerad slänger jag in några miljöpolitiska besserwisserutlåtanden och avslutar med att vi hellre sätter våra pengar på andra saker. Faktiskt.

Ovanstående presentation gör att man**  får svälja en hel del stolthet då man ber om att få låna sina polares bilar för att åka ut till stugan under sommarveckorna.

Man ba:
"Sir, thank you sir! Thank you."

...medan man backar ut ur rummet med min hatt i händerna och undviker direkt ögonkontakt.


*och lite förnärmad.
**alltså jag.

Kolla glasspinnesmycket, det var en av mina bonuspresenter på bröllopsdagen. Ja och kolla bebén också, exakt så här såg han ut på sitt första passfoto.

Och när vi ändå är inne på ämnet så blev jag under min tid som ogift kvinna alltid lite besvärad då andra bröllopsgäster hetsade mej att hoppa efter brudbuketten. Så att jag skulle få vara följande ungmö som blev* gift.

Jag ba:
"...men om jag inte vill?"

De ba:
"Nu tacklar du -för helvete- ner några brudtärnor och kastar dej efter buketten! Capice?"


*man blir nämligen gift om man är av kvinnligt kön.

I morse då jag stod vid brödhyllan på Alepan tvärs över gatan beslöt jag mej för att vara lite oberäkellig. Jag köpte ett nytt sorts bröd. Sådär bara. Lite nöjd över mitt djärva beslut (nyblivna mödrar KAN vara spontana och göra helt craziga saker) gick jag sedan hem, förberedde brödjäveln med smör och ost, tog en tugga, kände en ovälkommen söt smak  och lokaliserade ett litet, skruttigt, brunt russin på tungan. Ett RUSSIN!

Fifan, säger jag! Är det nåt slags äcklig practical joke av bagare runt om i världen att baka in russin i bröd de sedan säljer åt vanligt oskyldigt folk?

Jag tänker aldrig prova på nåt nytt igen.

Bebén  och jag väntar på att Magnus ska vakna. Vi är mycket uttråkade. Jag äter slött på en vaniljeskimo och Vid Vicious jollrar lite på måfå. Roligt ord förresten måfå, svenskans svar på mofo? Eller tvärtom. Eller inte alls.

När man är ute med några tjejkompisar och alla plötsligt lägger sina handväskor i en hög på golvet och börjar dansa runt dem. Jag ser visserligen det praktiska syftet med den här ritualen, men samtidigt gör den mej lite besvärad.

Dans runt handväska får mej alltid att tänka på Lucky Luke-indianer som gör regndansen kring en totempåle.

Finns det något beteende som gör er lite obekväma?