Dagens gamla kläder: Monki t-shirt och Cheap Monday-jeans. Båda från 2007 eller kanske 2008. Minns inte så noga.

Cheap Monday-blixtlås suger.

Erika hänvisade till det här inlägget och tyckte att jag skulle följa gott exempel. Alltså inte köpa några nya kläder, utan istället jobba mig igenom den befintliga garderoben. Låter som en bra idé, det finns ändå inte plats för mer kläder i vårt lilla hem.

Ska vi börja med en månad och sedan jobba vidare därifrån? Vem är med?

"Men herregud, har jag glömt att sätta på mig byxor?"

Magnus:
"Det fanns bara en kort stund när jag kände att jag kanske gått för långt. Det slog mig att Pyret ju är höggravid och kan föda vilken minut som helst. Tänkt om hon hade blivit så upprörd att förlossningen skulla ha startat!"

Jag:
"Alltså känner du Pyret? Hon var lugnare än Dalai Lama. Det första hon sade var: Peppe, det är allvar nu. Du får ABSOLUT inte röra lappen! Polisen kan hitta fingermärken på den och få tag på förövaren!"

Sedan lade hon trött till att Magnus -den klåparen- antagligen redan förstört spåren.

Jag åker spårvagn ungefär var tredje månad och varje gång initierar ett par vältankade polityrgubbar en MMA-fight längst bak i spåran.

Det uppstår en obekväm stämning då man, som jag, är ovan vid att det flyger snor, svordomar och tänder omkring en.

Precis när omhoppningen på HIHS ska börja ringer Magnus och säger att någon brutit sig in i vår lägenhet. Förövaren står och dyrkar upp dörren då Magnus kommer in i trappan efter en liten promenad med Vidar. Magnus kastar sig över  mannen och brottar ner honom. Inbrottstjuven lyckads ändå slita sig loss och fly.

Magnus skuffar in Vidar i lägenheten och hittar en lapp som boven tappat. Vad det står på lappen vill min man inte säga per telefon. Jag kastar mig på spårvagnen och springer sedan resten vägen till Styrmansgatan. Sällan har jag varit så rädd. Vi måste ringa polisen, skaffa nytt lås och köpa en dobermann!


När jag kommer hem håller Magnus på att mata Vidar. Jag rusar fram till min familj och kramar om den båda. Innan jag hinner slå numret till polisen pekar Magnus på en stor lapp upplimmad på dörren. En skattkarta.

En skattkarta som leder till Märta Tikkanens nya bok Emma&Uno; som Märta signerat med texten: Jeanette, hoppas att vi hinner prata någongång! (ordet prata var understreckat tre gånger)


Jag är både arg och glad.

Observera blodet.

En frukost bakom mig, kaffe och tidningen i soffan, bebén sover, Magnus städar och om en timme ska jag träffa en Stockholmsbo på besök i sin forna hemstad. Sedan blir det Horse Show med Pyret.

Vad gör ni en lördag som denna?

Linn har fått en dotter!

Ja och Sami såklart också. Och Matheo en syster. Ni fattar.

Angående det här med att lägga upp bilder på nätet. Alla får ju göra som de vill, men jag fattar inte riktigt problematiken.

Oftast är en lite äldre generation, folk som inte vuxit upp med internet som tycker att det är farligt att lägga ut foton på bloggar och Facebook. Vem som helst kan ju ta dem och använda bilderna! Till vad då, undrar jag? Jag tror att människor kanske överskattar intresset för sig själv. Bilder på en Peppe är (tyvärr) inte så intressanta. Jag är nog inte så snygg att någon skulle vilja klippa in min bild i porrsammanhang och lika lite som jag går naken på stan lägger jag ju ut nakibilder på mig. Eller klistrar in en fyllebild på mitt cv.

Sedan till det här med barnbilder. Jag tycker att man eventuellt ska vara lite försiktig om man lägger ut bilder på barn som redan går i skola och har ett socialt umgänge, de vill kanske inte att mamma och pappa skriver lustigheter om dem på internet. Däremot förstår jag, på allvar, inte den här moralhysterin då det kommer till bebér och småbarn. Ska man i Michael Jackson-anda också skyla barnen när man går ut? Undvika simhallar? Inte låta vänner och bekanta fota ungarna?

Allvarligt talat, vad är det värsta som kan hända? Att någon hittar en bild på Vidar i en flygplansstol och gör ett fotomontage av den där han medverkar i en porrfilm? Av alla miljoner bebisar på nätet. Alltså, jag vet inte.

Ska vi säga så här: alla får göra som de vill, men sluta fördöma varandra, ingen gillar en moralpredikant.

Idag ringde det en journalist som blev väldigt överraskad över att jag var en kvinna trots att jag hette Peppe.

Jag:
"Jeanette Öhman!"

Han:
"Eh, jag söker Peppe?"

Jag:
"Men det är ju jag! Hej, det är Peppe!"

Han:
"Jag trodde att det bara var män som hette Peppe."


Vårt lilla samtal gjorde mig fnissig och lite upprymd.

Det är inte det att jag inte skulle ÄLSKA min son, men just nu är jag berusad av den fantastiska friheten att röra mig på stan utan barnvagn.