Inför kvällsbadet plockade jag fram Konsten att vara otrogen på Facebook av Gunilla Bergensten. Jag har nu läst runt 40 sidor och är lätt underhållen.

Boken fick mig inte så osökt att fundera på om jag är polare med mina ex på Facebook.  I ärlighetens namn måste jag kolla upp om jag var det och ja, det visade sig att vi är vänner. Eller åtminstone det som Facebook kallar vänner. Vi puffar* inte varandra, om vi säger så.

Ni då? Är ni vänner med era före detta pojk- och flickvänner?


*det heter så på svenska.

Igår kväll när jag satt och läste i soffan kände jag på mig att allt inte var som det skulle. Instinktivt såg jag upp och möttes av den här synen.

Bilden är arrangerad,

Igår zappade vi in på ett program som hette Håkans bar. Ni behöver inte veta exakt vad programmet handlade om, men om vi säger så här: lägsta sortens dokusåpa kryddat med en stor dos lyteskomik.

Det tog några minuter innan Magnus insåg att programmet utspelades på Phuket i Thailand. Han blev mycket upprörd. Ännu idag går han alldeles chockad omkring och mumlar för sig själv:

"Alltså jag visste inte... alltså jag visste inte att Thailand kunde se ut sådär. Värsta svennebananstället. Det är så hemskt. Så hemskt!"

Jag tycker att det här är lite ironiskt eftersom jag trodde att Thailand typ bara bestod av turisthelveten som visades i programmet.


Slutsats: både Magnus och jag är obildade töntar.

På Linns blogg pågår den där bekanta diskussionen om hur patetiskt det är att bloggar mest handlar om vad folk ätit och hur gulliga deras barn är. Och varför folk orkar läsa sånt.

Jag antar att svaret är ganska enkelt. Precis som folk tycker att det är intressant att läsa böcker som handlar om andra männsikors liv (vissa intressantare och mer välskrivna än andra), se på tv-serier och bläddra i skvallertidningar är det antagligen spännande att följa med vad helt vanliga (och ovanliga) typer har för sig.

Det är okej att tycka att de flesta bloggar är ointressanta, man kan välja att läsa Foreign Affairs och ryska klassiker istället. Eller också, folk är mer mångfacetterade än vad man skulle vilja tro (Malin var också inne på det här ämnet). Trots att det uppfattas som lite finare att gå på poesikvällar än på bloggträffar betyder inte att folk som skriver bloggar är dummare eller ens mindre intellektuella. Eller att de inte skulle gå på poesikvällar också.  Att dissa människor som skriver blogg är att dissa alla som läser bloggar.

Bloggar är varken skoluppgifter eller arbetsrapporter. Som bloggare har man ingen skyldighet att leverara det som uppfattas som högkulturella eller ens meningsfulla texter. Och friheten att skriva om vad fan som helst är just det fina med bloggar. Oberoende av tema är det ändå alltid mycket kreativare och produktivare att skriva blogg än att inte skriva någonting alls.

Och när det kommer till Linn så är kvinnan både underhållande och full av livsglädje. Sånt inspirerar åtminstone mig.

Jag är lite sugen på en ny blogg att bli uppslukad av. Ni som hänger här vet ju vad som intresserar mig och ungefär hurudan typ jag är. Tipsa mig!

Det här med att jag jobbar medan Magnus stannar hemma och sköter Vidar har gjort mig till värsta chauvinistsvinet. Jag sveper in genom dörren, rynkar lite på näsan åt att det är stökigt hemma, busar lite med Vidar, förväntar mig ett glas vin, pussar en hålögd Magnus och kan inte förstå hur han inte hinner äta lunch då han har stannat hemma heeeela, långa, sköna dagen.

Magnus ba:
"Fuck you, jag har tagit hand om ditt barn. Det är också ett jobb!"

Sjukt rolig för alla inblandade.

En av de första gångerna jag föreläste om sociala medier tyckte jag själv att det gick ganska bra. Jag hade pratat på i ungefär 45 minuter då en arm längst bak i rummet sträcktes upp och en kvinnoröst sade:

"Eh, det här Twitter som du har pratat om. Kan man göra det på Internet...?"

Efter det kände jag mig mycket misslyckad som föreläsare.

I onsdags pratade jag om sociala medier och speciellt bloggar på Arbis och var supernoga med att förklara vad man kan göra på Internet. Det var en av de roligaste föreläsningar jag hållit, speciellt för att det uppstod så mycket diskussion. Så om någon av er på Arbis läser det här: tack för att ni var så trevliga och frågvisa!

På vägen till redaktionen gick jag och skämdes lite för att lagt upp så många bilder på mig själv på sistone. Att känna så är ju lite ironiskt med tanke på att jag så gott som varje dag vikt ut mig på nätet sedan 2005.