Jag måste säga att jag tycker det är så sjukt roligt att ni kommenterar å mycket i den här bloggen. Magnus tycker att jag är en stor mupp som sitter och suckar och fnissar och till och med skrattar högt när jag läser och svarar på dem. Men det ha tycker är naturligtvis inte relevant.

Och på tal om min mormor så brukade hon tala om pukadjur. Ett alldeles ypperligt ord för all sorts kryp.

I dag hälsade vi på min mormors syster Karin som är 96 år gammal. Karin är en jäkligt cool typ som bott i samma hus sedan 1914. För ett par veckor sedan fick hennes man en hjärnifarkt och ligger nu på sjukhus. För tillfället klarar sig Karin med hjälp av hemtjänsten som kommer två gånger* om dagen.

När jag tänker på hur obehagligt och skrämmande det måste vara för Karin att flytta till ett åldringshem efter nästa hundra år i sitt eget hem känns det helt okej att betala så mycket skatt som jag gör. Åtminstone om en del av den indirekt går till hemtjänsten.


*egentligen borde de komma tre gånger om dagen, men det finns inte resurser till det.

Och här sitter jag med mitt morgonkaffe och har precis avslutat en bok som ni borde läsa. Nämligen Tusenblad av Birgitta Boucht. Jag fingrade lite boken i veckan när jag besökte Schildts. Läste baksidan och beslöt mig för att en historia om en gammal kvinna som halkar i badkaret, bryter lårbenshalen och blir liggande i flera dagar absolut inte är någon bra lektyr för mig. Sedan över talade Schildts litterära chef mig att ändå läsa den och det gjorde jag i går kväll.

Tusenblad är sorglig, mycket fin och oerhört välskriven. Läs, läs.

Ja det är mitt gamla Emil-påslakan som Vid nuförtiden sover i.

Jag tog en sväng på stan utan barnvagn eller stress. Köpte en Weekdayskjorta åt Magnus. Promenerade förbi några Röda Korset katastrof-insamlare och blev äcklad av mig själv. Jag gick tillbaka och tömde plånboken i insamlingsbössorna, men kände mig inte så mycket bättre.

Magnus stiftade nyligen en ny regel. Varje gång man frågar den andra någonting måste man formulera frågan som ett påstående. Den andra trycker sedan på en imaginär knapp och ropar ut frågan som ett svar.

Exempel ur verklighen:  

Jag:
"Ens föräldrar är detta då de går i garanti för ens bostadslån!"

Magnus:
"Vad är en borgenär?"


EDIT: en anonym kommentator korrigerade oss: det heter ju borgesman.

Jag tycker att det är svårt att be folk om tjänster. Alltså supersvårt. Med avund i blicken ser jag på medan Magnus lånar bilar, barnvaktstjänster, högtalare och uppträdanden av sina vänner och bekanta. Hur naturligt som helst, de är ju vänner. Och alla ställer alltid upp. Till och med gärna.

I morse beslöt jag mig för att konfrontera mina egna rädslor och tvingade mig själv att ringa en polare och fråga om hon kunde barnvakta i ett par timmar.

Jag:
"Eh hej... vet inte om man får be om sånt här men... öh... Du får såklart säga nej..."

Ungefär här trodde hon antagligen att jag skulle be henne delta i en menage a trois eller något brottsligt. Till slut klämde jag ändå fram att vi skulle behöva barnvakt i tre timmar. Det gick såklart hur bra som helst.

Med den här framgångshistorien i bagaget beslöt jag mig för att skärpa mig och öva på att be folk om hjälp då och då.

Rutiner är mycket mycket viktiga för mig på lördag morgnar. Nästan autisktiskt viktiga. Så här ska det gå till för att jag ska vara nöjd:

Magnus tar Vidar*.
Jag stiger upp när jag vill och har fritid (kanske springer jag runt Brunnsparken eller skriver lite)
När Kaffecentralen öppnar klockan tio går Magnus för att köpa kaffe och färskt bröd.
Vidar tar en tupplur och vi äter frukost jättelänge.


Ser det exakt lika ut hos er?


*ja, jag har barnet på söndag morgnar. rätt ska vara rätt.

Vidar.

och André.

Att hänga med dessa två unga män är så där avslappnat och skönt. Man behöver inte prata hela tiden, utan kan sippa på sitt kaffe i lugn och ro*, se fundersam ut och sedan kommentera bostadspriserna i Helsingfors.

*om man bortse från gångerna Vidar flrslker skada sig själv genom att kasta sig ut genom ett fönster.