Härom dan träffade jag min före detta kollega Mattias. Efter en stunds prat om sociala medier och bloggar frågande han mig om jag tror att det finns månag där ute som verkligen hatar mig.

"Du vet, snubbar som sitter i en källare och klipper ut bilder från din blogg som de limmar upp på stenväggen i en ordning som bara är logisk för dem."

Efter det har jag inte riktigt lyckas skaka av mig tanken.

När man får barn förvandlas ens liv till Groundhog day. Det här gör jag samtliga dagar:

Vaknar av glatt barn som vänligt slår mig i ögat
Morgonbestyr (inklusive gröttsunami)
Aldrig på jobbet före 9.30
Jobba, jobba, jobba
Möte, möte, möte
Lunch med Basse
Jobba, jobba jobba
Skynda, skynda till dagishämtning
Ut och springa
Bad med bok som ska recenseras
Lag och äta middag
Vinna folk i Wordfeud samtidigt som jag ser på film
Jobba
Borsta tänder
Sömn

Ni minns diskussionen om vad man ska klä sitt barn i på vintern? Det blev Polarn & Pyret för Vidar. Delvis för att många av er rekommenderade P&P; och delvis för att företaget hävdar att de gör kläder för barn, inte små flickor eller pojkar. Och alla vet ju att jag gillar sånt.

Nu od:ar ni kanske på barnbilder, ska fota lite annat i morgon.

Åt frukost med min kompis Heidi i morse. Hon berättade att hennes danska pojkvän är en typ som trivs var han än är och med vem han än umgås.

"Folk han pratar med skrattar alltid och se lyckliga ut. När jag ska small talka med folk inleder jag med typ: såg du den där dokumentären om Adolf Hitler igår? Och så blir stämningen bara konstig."

Det lät väldigt bekant.

En skillnad mellan Helsingfors och Stockholm är att man i Stockholm kan sitta i en hotellounge och jobba lite avslappnat, ta en drink, se en live talkshow, dansa lite till dj:n eller bara hänga med sina vänner. På ett naturligt och trevligt sätt. Inte så att man väntar på en eskort.

På hotellen i Helsingfors bor man bara. Förutom kanske på Kämp.

Det finns få saker som Vidar tycker är lika underhållande som då vi talar fejkjapanska med honom. (Det blir bättre ljud efter att jag flyttat bort mitt finger från mikrofonen)

Jag tänkte skriva att jag åt frukost på Crustum i morse, men blev lite rädd för att någon ska tycka att jag är en elitist som äter ute var och varannan morgon. Om vi säger så här: jag hoppar över lunchen.

Min poäng med Crustumhistorien var att damen bakom disken berättade att julen är bageriets sämsta tid. När julen närmar sig konsumerar folk visserligen mer, men de gör det i stora shoppingcenter och marketar. Små nischade butiker i till exempel Rödbergen blir lidande eftersom ingen tycker sig ha tid att springa in i dem.

Eftersom jag hellre lever i en stad med många små personliga affärer istälet för bara gigantiska supermarketar lovade jag mig själv att den här julen endast julshoppa i mina egna kvarter.

Nu när nomineringarna och röstningarna inför bloggpriset är avklarade kan jag återigen länka ut i Svenskfinland utan att känna skuld och jävighet. Minimal Street Art är hysteriskt rolig.

Ni vet det där om att om ett träd faller i skogen och ingen är där och hör ljudet?

Under kvällens joggingtur, jag befann mig i djupaste Skatudden, märkte jag att jag glömt att klicka igång Runkeeper. Således räknades naturligtvis inte löpturen. Jag fortsatte ändå springa runt Kronohagen och förbannade mig själv min slarvighet.

Som den uppmärksamme läsaren kanske minns var jag inbjuden till dagis för att tala om Vidars utveckling. Detta fick jag veta:

Bra saker:
Vidar är duktig på att måla och dansa.

Inte så bra saker:
Han är lite anarkistisk av sig.