Ibland skriver jag tråkiga inlägg och censurerar mig själv. Ni är värda mer än en poänglös historia om hur Magnus ska testa yrket som såpaskådis och för att lära sig dialogen skäller ut mig på finska.

Vädret var sådär 6.45 i morse när jag promenerade mot G18. Här är klippet från morgonstudion. Bokklubbsgäst var fina och Rundebergsprisnominerade Bitte Boucht. Slut på meddelande.

Förlaget har tryckt upp en ny upplaga av Livet & barnet och om ni vill köpa en signerad bok av mig i till exempel julklapp åt nån bra typ så är det bara att maila så fixar vi det. Jag skulle dessutom vilja klargöra en sak som det tydligen råder osäkerhet kring: Det är okej också för män att läsa boken.

Jag börjar egentligen vara ganska trött på det här metabloggandet. Hur ska man blogga för att det ska vara kosher*, hurdana är bloggare, varför man bloggar och så vidare.

I dag skrev Pia Ingström en intressant kolumn i Hbl där hon jämförde det traditionella finska sångspelet Tiernapojat med lucia. Tiernapojat uppträder och går sedan runt för att samla in pengar som belöning för sitt upptrdande. Lucia avslutar sällan sin performance med att buga och sträcka fram sparbössan.

"Men jag tycker att Tiernapojat och lucia, i sin exemplariska genustydlighet, inbjuder till begrundan. Båda har sina rötter i religionen -Bibeln, helgonlegender- och har stylats om för moderna behov, åt olika håll."

Lucia handlar om välgörenhet. Tiernapojat om att spela för pengar (och det finns säkert de som skänker dem åt andra, men det är helt okej att samla in dem som lön för eget arbete).

Jag kunde inte låta bli att dra paralleller till diskussionen om att många bloggar har blivit så kommersiella. Eller att bloggare tjänar pengar på sitt skrivande. Att det är lite, lite fult att (som kvinna) förtjäna på bloggen. Kanske inte direkt uttalat, men ändå lite.

Gör man något gratis står man åtminstone på säker mark och är fortsättningsvis obefläckad. Och som kvinna ska man ju helst inte röra sig på farligt vatten eller befläcka sig. Usch!


*åtminstone inte med mjölk och kött i samma inlägg!

Vanligtvis brukar jag ju bara försöka få er att titta på mig i tv:n, men den här gången rekommenderar jag en helt annan grej. I morgon kl. 20.00 på Fst5 kommer dokumentärern En resa till världens ände/El viaje al fin del mundo.

En resa till världens ände, skildrar två vänners sökande efter deras rötter. Den finska skådespelaren Jerry Wahlforss och den finländsk-chilenska regissören Simon Bergman, som har bott i Sydamerika största delen av sitt liv, återses igen efter 25 år. Återföreningen föder en tanke om ett gemensamt äventyr till Kap Horn. Resan till världens ände, tar de två vännerna till olika minneplatser och möten med viktiga personer ur deras liv.



Kolla också in Facebook-gruppen. 


och i morgon kan ni också kolla på Min Morgon för då gör jag årets sista bokklubb.

Gunga, glass, Mumin, pappa, hej och hallå.

Som ni vet är vi periodare när det kommer till mat. Vi äter bara en sak och en till synes liten detalj som att byta ut champinjoner mot shitakesvamp förekoms av långa förhandlingar och överläggningar. Lite Rainman, lite savantkänsla.  Just nu befinner vi oss in between maträtter och det slog mig att ni kanske kunde hjälpa till. Vegetariskt med en begränsad mängd ingredienser. Shoot.

På Twitter skrev någon att det är intressant att det finns fler typer som heter Paavo än kvinnor som ställer upp i presidentvalet.

Åren 2005 och 2006 jobbade jag som Eva Biaudet riksdagsassistent. Inte nog med att det var fasansfullt roligt (och centralt) att jobba i riksdagshuset, dessutom var Eva en otroligt bra och inspirerande chef. Jag har bara fina saker att säga om den kvinnan. Aldrig sett någon jobba så hårt, vara så genuint prestigelös, så empatisk och så kunnig. Eva var riksdagsledamot för att hon ville göra världen lite bättre och jag kommer naturligtvis att rösta på henne i presidentvalet.

Det är så roligt när Basse tecknar in mig i sina serier att jag väljer att se mellan fingrana då han inte orkar färga mitt hår mörkt.

Ibland när jag är ute och springer är jag tvungen att ta mig från främre Tölö till Kronohagen. Då sneddar jag igenom Järnvägsstationen trots att det varje gång känns lite konstigt att springa förbi folk som rusar till tåget.