Hörni, har det dykt upp några mysiga kaféer i Helsingfors på sistone. Jag tänker Brooklyn, Caffi, det där pop up-kafét på scenen i Esplanadparken och Yobot i Tölö. Tipsa mig!

Vi måste släppa att Minna Canths namn låter snuskigt roligt om man uttalar det på engelska. Det var humoristiskt 2007.

På tal om jämställdhet och lika lön så skriver Resumé att det kommer att ta ungefär tretton år innan kvinnor och män i reklambranschen tjänar lika*.

Ledsen att komma med så här dåliga nyheter en snöig måndag morgon.


*siffrorna är hämtade från Sveriges kommunikationsbyråers lönestatistik från 2011. 

Lasse Redrama Mellberg ger oss veckans Fredagslista.

Jag ska recensera boken Den farliga färgen rosa och började läsa den i badet. Jag hann bara plöja igenom ett trettiotal sidor, men bubblar redan av lust att diskutera den. Ni visste antagligen redan att rosa fram till första och andra världskriget var en maskulin färg. Man klädde småpojkar i rosa eftersom det symboliserade den röda färgens styrka, medan blått var en svag och skör färg som småflickorna fick bära. Under kriget kom de blå uniformerna att göra blått maskulint och eftersom folk alltid vill att det ska finnas en motpol fick flickorna överta det rosa.

En grej som jag inte tänkt på förut är att det mest är kedjorna med billigare barnkläder som H&M;, Lindex och Kappahl som mycket tydligt delar upp ungarna i rosa töser och blå gossar. De exklusiva småbutikerna med dyrare plagg kör med mer könsneutrala kläder. De och kedjan Polarn&Pyret;, som marknadsför sig hårt med att göra kläder för barn, inte för pojkar och flickor. Innebär det här att förmögna människor klär sina barn mer liberalt än folk som shoppar på H&M;? Det har aldrig slagit mig att det här är en klassfråga.

Det här blir himla långt, så vi måste fortsätta en annan dag när jag läst lite längre. Men visst är det intressant att den rosa färgen är så laddad? Bland män ska man vara gay eller överklass för att använda rosa och är man en vuxen kvinna i rosa symboliserar man gullighet (och inte precis makt).

Nåja, det var dages bokrekommendation.

Jag springer vanligtvis runt 40 kilometer i veckan. Det är varken pyttelite eller sjukt mycket. När folk frågar om jag tränar inför lopp brukar säga att jag springer för att få vara ifred en stund. Att få lite lugn och ro.

I dag sprang jag utan musik och passade på att idka lite självrannsakan. Det slog mig att jag inte vill eller ska ställa upp i några springtävlingar eftersom jag är en sån prestationsknarkare att hela mitt liv skulle sugas in i en träningsbubbla och att jag antagligen skulle springa ihjäl mig själv eller mina knän. Och det innebär inte ens att jag nödvändigtvis skulle bli bra på det.

Orsaken till att jag sprang utan musik var för övrigt att jag lånat Magnus Urbanears som plötsligt slutade att fungera. Eller ljudet blev ojämt, knackigt och migränframkallande (inte för att jag lider av migrän, men ni fattar). Det irriterar mig väldigt mycket eftersom hörlurarna kostade drygt 50 euro och bara är nåt år gamla. Fy på er Urbanears!

Det var en disig och suddig kväll i mitten av mars.

Först var vi alldeles ensamma på Fanny.

Jag smuttade på ett glas skumpa. Frankan förberedde dj:andet.

Sedan började gästerna anlända.

Miia!

Anders och Tessan.

Lotta!

Min kollega Jeanette

Frankan är en av Magnus bästa Stockholmsvänner.

Den här snyggingen är Tommi, Annes man.

Och den här vackra kvinnan känner ni ju igen från tv.

Med Heidi talar jag oftast om allvarliga saker som nazism.

Sedan kom Catzo och Ida-Lina och Catta och livade upp dansgolvet.

Här gör jag en avancerad dansrörelse till svensk hiphop.

Magnus trodde något felaktigt att det var han som var dj.

Folk stod och hängde i baren som om ingenting hade hänt.

Lägg till bildtext

Hanna!

Det här tycker jag är en fin bild på Tessan.

Och Karin var naturligtvis också med.

Vi firade två år som föräldrar. Att Vidar fortfarande lever och att vi fortfarande är ihop. Mycket roligt och eftersom det är andra gången vi slänger ihop en sån här fest så kan man kanske redan prata om en tradition.

Tack för att ni kom och var så roliga och dansanta! Och tack för de fina presenterna! Fina Malena, testade den ena Luchbadbomd redan i morse och den gjorde underverk med mitt dagen efter-mående.

1. Friman skriver om kön och kött och citerar Lotta Lundberg. Mycket läsvärt.

2. Kvällens dj är också köttchef och pryds av dessa:

I går firade bloggportalen Indiedays två år. Karin och jag åkte ut till Sörnäs för att skåla för dem och kolla in IvanaHelsinki-visningen. Efteråt blev det middag på Lupolo med ett gäng roliga typer, men jag klarade inte av att ta en enda bild.

Vi inledde med en drink på Styrmansgatan.

Träffade ett gäng fina människor på festen.

Fick en påse full med godsaker.

Och gillade visningen.

Den där bubblan vi talade om tidigare i veckan. Den gör att jag varje gång blir lika överraskad när jag tittar ut och märker att det finns folk som tror att könsneutralt betyder att man förbjuder alla flickor att använda rosa och alla pojkar att spela fotboll, tvingar dem in i grå uniformer och ger dem neutrala klossar att leka med.

En gång för alla: meningen med jämställdhet är att det ska vara naturligt för alla barn, oavsett kön, att få leka med allt (förutom tändstickor då).

Och sen kan man ju som förälder fundera på vad man själv, reklambranschen och samhället i allmänhet ger ungarna för signaler.

Nu för tiden är jag en dålig shoppare. Med nostalgi och lite äckel i minnet kommer jag ihåg tiden då varje fredag innebar införskaffning av nya kläder inför helgens festligheter. These days går jag väldigt sällan i affärer.

Men i går hade jag min sjuttonåriga lillasyster på besök och vi svängde in till Weekday på Alexen. Längst bak i butiken hittade jag en ställning med kläder för högst tio euro och det tog inte länge innan jag fyndat ett par stora mjuka gubbyxor. Mycket sköna och jag var själv väldigt nöjd med kombinationen beige och pink.