Ni vet den där hemska situationen när man tvingat sig igenom åtta sega kilometer, kommer hem svettig och slut som joggare, staplar fram till ett glas vatten, sveper det och inser att det är barnhostmedicin man just släckt sin törst med?

Medan ni läser det här ligger Magnus antagligen fortfarande och kiknar av skratt på golvet framför soffan.

Jag är så trött. Hur orkar ni hålla på med allt ni gör? Jag känner hela tiden att jag inte riktigt räcker till. Eller att jag skulle kunna prestera lite, lite bättre på allting jag gör, men att jag inte hinner eller har energi för det. Jag är antagligen drabbad av en grym (i den finlandssvenska bemärkningen) vårtrötthet. Eller så är det bara Magnus fel på nåt sätt.

Kan ni inte av ren barmhärtighet delta i en klassisk frågestund på bloggen så att jag får lite material att leverera?

I morgon pratar jag böcker i Min Morgon. Om ni är helt ointresserade av litteratur och av mig så lovar jag att min sällskap är mycket vackert att se på.

På Valborgsmässoafton ordnar Vidars dagis maskerad med björntema (vårterminens tema är Guldlock och de tre björrnarna). Eftersom Magnus och jag fått underkänt i att klä ut vårt barn både på Halloween (vi smetade in blåbärssylt i hans ansikte och sade att han var en zombie) och på påsken (vi smetade in blåbärssylt i hans ansikte, knöt ett huckle över hans huvud och sade att han var en zombiehäxa) har vi nu beslutat oss för att satsa stort på björntemat. Magnus svängde till exempel förbi den lyxiga lilla leksaksaffären vi Fredrikstorget och köpte en björnmask. Själv har jag plockat fram bruna klädesplagg och planerar en liten stump till svans.

Vi kommer att kicka som serious maskerad-ass.

Det är en annan sorts björn Vidar kommer att vara.

Jag är just hemkommen från en sån där middag som jag i övre tonåren föreställde mig att vuxna hade. På ett bra sätt alltså. Först stod vi i köket och drack vin medan värdarna lagade mat, sedan förflyttade vi oss till ett stort matbord och diskuterade politik, kultur och media. Hemskt lite knark, rock'n roll och ménage á trois nu för tiden.

Någon frågade mig om vad jag tycker om alla hatiska kommentarer på internet och jag kände mig väldigt tudelad. Så sorgligt att människor är så hatiska att de vill såra andra så fort de får en chans. Jag skyddar visserligen mig själv genom att inte läsa bloggar som jag vet att är skrivna av människor vars värderingar jag inte delar (vilket kanske är osunt, det är antagligen bra att krydda sin tankeverksamhet med nya idéer, men just nu orkar jag bara inte bli upprörd av vad jag tycker är inskränkthet och självgodhet) och det skulle aldrig falla mig in att läsa vad folk kommenterar Hufvudstadsbladets texter.

Jag tror att gränserna för vad som är okej att säga förskjuts lite när kvällstidningar och vissa diskussionsprogram plockar upp formuleringar och retorik ur de här hatiska kommentarerna och använder dem för att skapa debatt. Jag läste någonstans att media är den enda verksamheten som blir sämre av konkurrens och det stämmer antagligen. Om man bara vill ha quick fixes och skapa debatt och känslor så fort som möjligt blir man kanske mindre ärlig och objektiv. Och rör vi oss mot ett sensationslystet förenklat samhälle där allt är antingen svart eller vitt, gott eller ont ligger vi ganska risigt till.

Fast det gör vi kanske inte. Det finns ju också så himla många vettiga, nyanserade och välvilliga röster där ute. Också små saker räknas. Jag blir både lite förbluffad och rörs när folk verkligen vill hjälpa och tipsa för dem helt okända människor. Som när Ragnar frågar efter Helsingforstips. Det är fint att ni är så osjälviska och hjälpande och peppande. Heja ni!

Jag vet inte vad det är med mig, men jag har ingenting alls att säga nu heller. Jag slungar er vidare (skriver  nu för tiden alltid Vidare och är tvungen att gå tillbaka och ändra) till Micaela som berättar om hur hon räddar jorden på en mikronivå.

En av mina favoritbloggar är Emelie Thoréns Popmorsa. Jag blir så glad när hon uppdaterat och önskar att jag kunde och vågade skriva på samma sätt som hon. I dag länkar hon till Mats Jonssons hemska, hemska men läsvärda kolumn Det kanske blir bättre på gymnasiet.

På lunchen talade vi igen om att jobba gratis och Friman poängterade att det kan löna sig att inte vara för kaxig med betalningen i fall man inte har erfarenhet eller utbildning. I såna fall kan det löna sig att försöka komma in i branschen först eller åtminstone få lite erfarenhet innan man börjar ställa krav.

Ironiskt nog blev jag samma veckan som jag skrev jobba-gratisinläggen kontaktade av en kommunikationsbyrå som på ett mycket trevligt sätt undrade om jag ville hjälpa deras kund med att blogga för denna i en veckas tid. Jag svarade med att fråga vad de hade tänkt sig för ett arvode och de hörde aldrig av sig igen.

Sysslar någon av er med baby led weaning? Och vill berätta om era erfarenheter i tidningen.