Fråga: ser ni er själva främst som en kvinna, man eller som en individ (eller nåt helt annat)?

Jag vet inte riktigt hur det går till, men ibland fotar jag min egen telefon.

Anna undrar vad jag tycker om hen. Alltså inte om Anna själv, men pronomet hen. Härom veckan försökte jag smyga in ett hen i Hbl, men språkvårdaren ringde upp mig och sade: Peppe, this ain't gonna fly! och bytte ut det mot ett han/hon. Om nåt år har jag antagligen större framgång.

Jag fattar inte riktigt varför hen är ett så himla provocerande ämne. Att komplettera hon och han med ett hen gör väl språket bara smidigare. Istället för att skriva hon/han om folk man inte vet könet på, eller om man inte absolut vill poängtera att man pratar om en KVINNA är väl hen ett perfekt litet ord. Likaså i byråkratiska texter eller bara när personen inte vill definiera sig efter ett visst kön.

Känner man att det är relevant att indikera könet på en människa väljer man helt enkelt han eller hon. Jag har svårt att tro att hen skulle sudda ut könen eller avsexualisera hela samhället. Om jag var Linn skulle jag säga: HAHAHAHAHA!

Sammanfattning: hen är ett utmärkt komplement i det svenska språket. Det gör det enklare och snyggare.

I dag fick jag en ny dator på jobbet. Eller en "ny" dator, alltså någon annans gamla Macbook. När jag skulle gå in på min blogg visade det sig att datorns tidigare ägare googlat Jeanette Öhman. Det var gulligt och lite obehagligt.

Samma kväll surfade jag in på Esseter som i ett inlägg pratar om SEO och att skapa sin egen webbprofil.

Jag tycker att det är lite obehagligt att googla mig själv. Alltid är det någon som tycker att Livet & barnet var skit. Men nu gjorde jag det ändå och om man googlar Peppe Öhman så dyker det upp en text om Rättviseförmedlingen i Ny Tid. Om man bortser från att jag sade att de finländska papporna tar ut minst föräldraledighet i hela Norden (inte att de nordiska papporna tar ut minst föräldraledighet i världen) så stämmer det mesta.

Och på tal om kläder så klär vi oss nu för tiden identiskt på redaktionen.

Intervjuade den grymt coola Hel-looksgrundaren Liisa Jokinen för några veckor sedan. Hon sade bland annat att det är så sjukt tråkigt med svarta strumpbyxor. Sedan dess känner jag mig i smyg som en tönt när jag, som i dag, drar på mig exakt det hon fördömde.

Jag håller egentligen med Liisa, men känner mig som en clown eller en stork varje gång jag försöker mig på färgglada strumpisar.

Karin kan konsten.

Ofta längtar jag efter att ha en hemmafru/man som skött om tvätten, maten och städningen när jag kommer hem till hen och ett glatt och stimulerat barn.

En av orsakerna till att jag gillar podcasten Värvet så mycket är att människorna som intervjuas där verkligen får tala ut utan att bli avbrutna av reklamer, krystade punchlajner eller sändningstid som tar slut. Det är mer en intervju än en diskussion, men gästerna hinner ändå bli så avslappnade att de inte kör på autopiloten de vanligtvis använder vid intervjuer, utan har tid att verkligen berätta hur de tänker och känner.

Okej, den här måste ni lyssna på Lina Thomsgård i Värvet. Lina talar om bekräftelsebehov, Rättviseförmedlingen, Robyn och hur det är då folk uppfattar en som ett varumärke. Mycket bra. Vi ska också tala om bekräftelse tycker jag. Bloggen handlar åtminstone för mig delvis om bekräftelse. Tyck om mig! Tyck om mig! Typ.

Och så kan ni väl hjälpa oss med att hitta kvinnor som gör barnmusik? Eller bara gilla Rättis.

För övrigt känner jag mig så starkt i dag. Sprang hur långt som helst hur lätt som helst och gjorde plankan som om jag var en riktig planka. Nu ska jag belöna mig med hemlagad pizza och kanske glass.

Kolla, Karin har lagt upp fina bilder från Weekday hjärta Kosta Boda-minglet i torsdags.

Vidar var "ett aktivt barn" just den här kvällen.