I går träffade jag Petski som sade att han den här sommaren lovat sig själv att hjälpa alla turister med en karta i handen han ser  (hittills har han mest lotsat folk till Tempelplatsens kyrka). På så sätt skapar han en illusion om att Helsingforsbor trevliga och hjälpsamma, sade han.

Jag blev så inspirerad att jag beslöt mig för att göra samma sak. I dag hjälpte jag en grupp spanjorer hitta till Nylandsgatan OCH tipsade dem om favoritbaren Ysi.

Jag intervjuade för övrigt Claes Andersson i dag. Har gjort det tidigare och hade ett vagt minne av att han var kiva. Men dios mio så det var behagligt att prata med honom! Så trevlig och intressant och ödmjuk. Varje mening han sade var så bra att jag kunde använda den i texten. Och när jag frågade om han ville läsa igenom den färdiga intervjun log han bara och sade: Det behöver jag nog inte.

Härom dan drack jag lite vin med Smulan. Jag nämnde ett presentkort jag fått till en underklädesbutik i stan och Smul sade att försäljarna i den affären har som uppgift att få kunderna att köpa minst tre grejer. Med det här i minnet gick jag till butiken och måste verkligen använda all min bestämdhet för att inte köpa allt som försäljaren ville pracka på mig. Obehagligt när man känner att man gjort försäljaren besviken genom att inte shoppa tillräckligt.

I dag ska jag vara med i vinjetten till Magnus och Petskis nya tv program.

Magnus: "Viktigt! Klä dig i neutrala färger så att du inte syns."

Så här oss emellan fattar jag inte vad det är för poäng att vara med på tv om strategin är att jag inte ska synas.

Så gott som varje kväll då jag är ute och springer stöter jag på tonårsflickor som fotar varandra vid havet. Jag funderar alltid på om de lägger upp bilderna på bloggar eller Facebook eller om de bara håller dem för sig själva och övar inför modellkarriärer eller annat. Jag vet inte om man är mer medveten om sitt utseende i dag än för femton-tjugo år sedan, men jag är ganska säker på att allt yngre kvinnor är det.

Jag får ont i magen på att tänka på mig själv som tretton-fjortonåring poserandes i olika vinklar och funderandes på om jag ser tjock ut. TUR att det inte fanns digikameran eller sociala medier att visa upp sig på på den tiden.

Å andra sidan, vad vet jag, dagens ungdom har kanske ett bättre självförtroende och tycker att det är snygga som fan.

Det var någon som frågade vad man kan göra i Helsingfors med en treåring i släptåg. Högholmen och Borgbacken redan sedda.

Jag är ganska dålig på barnaktiviteter, men utmärkta lekparker finns det åtminstone av. Jag gillar den nya parken i Kampens ända av Albertsgatan, den nya vid Havsgatan är också fin och vår hempark Smedsparken funkar också.

Men vad mer? Kan ni hjälpa till?

Jag älskar som bekant stan. Nackdelar är att man ibland när man lämnar av sitt barn i parken måste passera en snubbe som ligger och sover under en parkbänk (vågade inte fota, kändes integritetskränkande) och en annan som sitter och kissar (ville inte fota). Plus för att sitta ner och kissa. Minus för att göra det på en parkbänk invid en lekpark.

På tal om litteratur så irriterar jag mig allt mer på genren chick lit. Inte på innehållet i sig, det finns en massa underhållande och välskrivna böcker chicklitten. Jag tycker mig ändå märka att den här kategorin blir allt bredare och så fort en kvinna skriver om kvinnor eller om kärlek nischas historien fort i chick lit-facket. Det är liksom tryggare så. Allt har sin plats.

Eftersom det kvinnor gör fortfarande  har lite lägre status än det män gör (exempel: När medelålders män börjar cykla (på dyra, avancerade cyklar) stiger plötsligt folks medvetenhet om cyklism. När kvinnor och barn och de som inte har råd att äga bil cyklade fanns det ingen status i velocipederna) är det lite, lite skämmigt att läsa chick lit. Läs Krig och fred eller Jens Lapidus istället, för helvete.

Jag hoppas att litteraturen inte får samma uppdelning som sport. Fotboll och damfotboll. Normen och undantaget. Böcker och kvinnoböcker. Kvinnor läser böcker av kvinnor och män. Män läser böcker av män. Eller åtminstone inte chick lit.

Det här tänkte jag på medan jag sprang. Ursäkta generaliseringen och rätta mig om jag har fel. Eller det gör ni nog ändå, det här är ju trots allt en blogg.

Trots att jag vet att det bor fler människor på Drumsö än på Åland blir jag alltid lika besviken när jag på löpturer över bron inte springer in i Linda.

Jag är inget stort fan. Det är ändå för kallt för att dansa barfota i vit klänning över sommaräng. Föredrar stan. Men vad ska ni göra?

Här är en lista på vad jag gjort genom åren.

2011: Fuas och Alex lande.
2010: Stan (ingen vits att klicka på länken. Bildlös midsommar).
2009: Stan (bildlös här också)
2008: Stan. (inget inlägg, men Karin och jag hade precis kommit hem från Japan så jag länkar till det inlägget istället. Och veckan efter midsommar hängde jag med Maggan fastän vi inte var ihop ännu).
2007: Midsommar i Hangö! (Pyret ser helt galen ut)
2006: Sibbo!

Eftersom jag började blogga först i oktober 2005 hände ingenting på riktigt före det.