Om man bortser från vädret den här "sommaren" fortsätter semestern att leverera.

Efter några intensiva dagar i Stockholm har vi återvänt till fäderneslandet med en hop svenska gäster.

Vi har också träffat kaniner, druckit vin på Urban Deli, idkat balkongumhänge och poserat framför bil.

Gått på bröllop, hållit tal, ätit tårta, lånat Karins klänning (inga nya kläder på det här brölliset) druckit champagne och fått solbruna ben.

Inspirerad av Karin instiftar jag också sommartakt. Det betyder inte att jag kommer att försvinna helt. Bara att min hjärna behöver lite lugn och ro för läsande och skrivande och diskuterande och bara lugnt tagande.

I dag kickade den in. Fram tills i morse jag jag dragits med en lätt ångest över att sommaren är så försvinnande kort och att min semester kommer att vara över i en blinkning, men nu är jag okej. Morgondoppar mig, äter jordgubbar och ärter, läser fantasy och sover så fort jag får en chans.

Över de här skenorna brukade jag springa ända tills Magnus brottade ner mig och bröt några tår på min vänstra fot.

Om vi säger så här: estetiskt sett är det inte så stor skillnad på tårnas krokighet. De är bara blåare nu för tiden. Däremot är löpning utan morfin inte ett alternativ. Och jag har inte tillgång till morfin.

Det slog mig häromdan att inte tar någonting som jag läser i dagstidningarnas kommentarsfält eller på diskussionsforum på allvar. Eftersom en så stor del som kommenterar där är tokstollar, haters eller bara  folk som inte har koll får jag bara dålig fiilis av att läsa vad folk säger där* och undviker allt oftare att läsa dem. Jag går antagligen miste om en massa kloka och genomtänkta kommentarer bara för att jag vill skydda mig själv mot skiten.


*den här bloggen är lite av en skyddad verkstad eftersom man för det mesta kommer hit för att läsa Livet & Helsingfors, inte för att bråka. 

På fredagen i Dalsbruk, i samband med Baltic Jazz, diskuterar Magnus och jag fenomenet bloggar. Platsen är biblioteket och tidpunkten 1800HOURS. Kom, kom!

Har varit vaken sedan 6.30 med den här personen. För varje morgon med liknande tidtabell åldras jag ungefär ett år.

Valde att springa inne i skogen istället för att bli roadkill på Hangövägen. När vegetationen blev ogenomtränglig steg jag ändå ner på landsvägen och kände mig precis som den där blinda flickan i The Village som hittat fram till civilisationen.

Du som tipsade om de jättestora dunkarna med såpbubblor. Tack, Vidar är mycket nöjd!