Ibland anländer det grejer som PR-byråer skickat ut för att man ska skriva om dem. Medan jag var på semester hade jag fått två lådor vin och två paket (ultratunna!) kondomer.

Var det ett meddelande?

Ni som inte har barn kan hoppa över det här inlägget. På allvar, move along folks, nothing to see here.

Jag är lite osäker på terminologin. Heter det kärra, vagn eller nåt helt annat? Sulky?  Hur som, vi fick låna en Stokke att transportera vårt barn i. Bra vagn, snygg färg och dios mio så lättmanövrerad! Jag är ju van vid den stora, tröga blå vagnen med tre hjul vi köpte begagnad när Darth Vidar föddes, en enkel resekärra min mamma införskaffat och en superliten teleskopvagn vi köpte i Bangkok när vi insåg att det inte gick att bära omkring ungen i bärsele. Vagnar är lika med svordomar och tunga lyft i min värld. Eftersom jag aldrig haft intresse nog att undersöka andra vagnmöjligheter kom det som en chock för mig att man också kan ha det så här.

Stokken kom med en egen resepåse och blev visserligen stor som en liten ponny när man vek ihop den. Men vad gör det när den ändå ska åka på specialbagagebandet (vi fick dessutom ta med den till planet i Spanien). Annat bra: Har man långa rasben som jag slår man inte foten i balken mellan bakhjulen.

Synd att vi nu ska returnera den. Vidar är så pass gammal att det inte känns meningsfullt att köpa en egen. Jag har för lite erfarenhet av barnvagnar för att kunna uppmana er att köpa en viss sort, men som sagt finns det lättare och tyngre.

Och justera ungefär allt.

Trött kvinna i hett klimat. Med barnvagn.

Första vagnen. (Det är inte en cigarett).

Vagnen jag själv skuffades omkring i för 200 år sedan.

Första vagnen Vidar sov i som bebé.

Teleskopvagnen i Nerja 2011.

Teleskopvagnen på väg till fösta dagen på dagis.

Vagnen min mor äger. Här på den thailändska östkusten.

Samma vagn. Vit kvinna.

Det här inlägget är tillägnat barnvagnsgurun Linn Jung.

Är det någon annan än jag som i dag, första dagen efter semestern, drog på sig overallen, slängde hackan över axeln och tog den skrangliga hissen ner i saltgruvans mörker?

Nu ska man ju vara glad över att ha ett jobb och till och med ett jobb där man får skriva och förverkliga sina idéer och träffa roliga kolleger, men ärligt talat evig sommarledighet passar mig bara så jäkla bra.

Elin Grelsson Almestad skriver om Marilyn Monroe och hur problematiken inte är vem som är snygg eller tjock eller ful eller slank, utan att kvinnor fortfarande bedöms utgående för hur de ser ut.

Men i dessa försök till protester och peppande bilder kvarstår fortfarande faktumet att kvinnokroppen är ett objekt som ska bedömas. Det spelar fortfarande roll om kroppen är mer attraktiv än någon annans och det är fortfarande okej att utdöma en kvinna som ”ful”. Objektifieringen ruckas inte på, det är bara ett annat objekt. Det blir en välvillig samhällskritik som slår fel, då den fortfarande utgår ifrån att kvinnokroppen ska bedömas utifrån hur den ser ut.

Jag var på väg att skriva ett kanske ganska otippat inlägg om barnvagnar. Vi fick nämligen låna en röd Stokkevagn och först nu, nästan två och ett halvt år in i föräldraskapet, inser jag att det finns skillnader mellan barnvagnar och barnvagnar. Vissa är lättare att skuffa än andra till exempel! Who knew. Förutom Linn Jung.

 Nåja, medan jag skrollade bakåt i bloggen för att hitta vår gamla barnvagn (den vi köpte av Jörgen) hittade jag den här bilden. Kolla tjockisen! (och Vidar har också förändrats ganska mycket).

I dag sommarpratade Märta Tikkanen på Sveriges P1. Om man läst henne tidigare kommer man inte att få reda så mycket nytt om den här fantastiska människan, men jag rekommenderar ändå varmt en lyssning. Lite skrivande, lite föräldraskap, Henrik Tikkanen, jämställdhet och lite annat bra.

Under de senaste dagarna har jag frossat i tv-serien Boss. Kelsey Grammer, aka Fraiser, spelar dödssjuk och samvetslös borgmästare i Chicago. Svinbra dialog och spännande intrig. Det enda som stör mig är att den sannerligen inte klarar av Bechdel-testet. Under åtta avsnitt finns det inte en enda dialog mellan två kvinnor. Mest av allt fyller män i olika nyanser av grå kostymer rutan. Samtidigt kan jag tänka mig att det är så här det ser ut i verkligheten. Att serien bara återspeglar det politiska livet. Män i kostym, någon enstaka kvinna som det bekräftande undantaget, en annan som fru och diverse älskarinnor. Lite deprimerande.

Hur som helst. Dagens tv-tips är ändå Boss.

Tack för tipset om Osos Polares på Stora Robersgatan! Klippte mig där i dag och inte nog med att det var trevligt och geografiskt mycket lägligt. Dessutom är jag mycket nöjd med resultatet. Jag uppskattar dessutom stort att man kan reservera tid över nätet.

Se detta inlägg som ett tips och en hyllning.

Jag lever ju inte precis the vida loca, men ibland går jag ut på stan som en alldeles vanlig kvinna. I går var en sån dag och kväll. Karin lade upp en fin bildserie från kvällen.

Jag har ingen som helst erfarenhet från restaurangbranschen (om man bortser från sommaren jag jobbade på Robert's Coffe var olyckligt kär inte åt någonting och svimmade bakom disken stup i kvarten). Ni som vet, är det lika illa i Finland som i den här hemska, men välskrivna artikeln om svartjobb och klassamhälle inom restaurangbranschen.

Skumt att den är kategoriserad under kultur och nöje.