I dagens tidning står det om den nyutkomna boken Mun stadi där unga invandrare berättar om sitt Helsingfors. Det här är en del av ett större projekt om hur unga invandrare ser på sig själva och sin stad. Det är Migrationsverket som gett ut boken. De intervjuade säger bland annat att rasismen minskat och att Helsingfors ligger öde mellan 16.00 och 06.00. Att de är helsingforsare, men inte finländare. Det är en bok jag absolut vill läsa.

Det enda som jag upplever lite konstigt är att man haft som mål att intervjua unga invandrare och landat på sju unga män. Inte en enda av kvinnligt kön har fått vara med och berätta om hur hon som ung och invandrare upplever hemstaden. Skulle det vara sju kvinnor som berättar om sin stad skulle antagligen boken marknadsföras som historier om hur unga invandrarkvinnor lever i Helsingfors. Inte invandrarungdomar.

Det här irriterar mig lite.

I går kan sannolikt ha varit årets bästa torsdag. Jag är fortfarande mycket lycklig.

TACK för att ni kom och var en snäll publik! Nästa gång blir det ännu roligare och bättre och Anne lovar att visa ÄNNU mer hud.

Inledde morgonen med Succémorgon på Radio Extrem.

Kissade.

Klippte och klistrade på Annes rum. Pratade manus med Friman. God stämning. Gästspelade i Magnus & Petskis tv-program.

Övade att sitta på Lilla Teaterns scen.

Vi fick en egen loge!

Fotade i smyg publiken.

Gick till Ysi där bland annat Karin sällade sig till gänget. Drack öl.

I kväll är ju kvällen då Anne och jag ska talkshowa på Lilla Teaterns scen med Claes Andersson som gäst. Jag ska försöka att inte få en blackout av nervositet, men tröstar mig att det bara blir roligare för publiken om Anne och jag gör någonting oväntat.

Puff: Anne kommer att berätta en historia med sensmoral om hur det är att gå på dejt med en norsk arkitekt och jag berättar om en av de mest idiotiska manövrar jag gjort i förälskelsens tecken. Hoppas också på att Clasu ska dela med sig av sina erfarenheter inom det här området.

Jag är usel på att gå på föreläsningar. Vid två olika tillfällen har det hänt att jag somnat (det här var före Twitter) och föreläsaren sagt: Du där bak i salen, sover du? SKAMMEN! Under min studietid på statsvetenskapliga gav jag upp det passiva lyssnandet. Jag lånade helt enkelt böckerna, skrev tenten och höll tummarna. I morse gick jag på en seminarium som ordnades av Bestseller och där bland annat Magnus Lindqvist pratade om framtiden. Lindqvist var så rolig, engagerande och bra att jag fick tillbaka tron på föreläsningar.

Samma morgon intervjuade jag Roope Mokka från tankesmedjan Demos som pratade om Koulu/School där vanligt folk lär varandra precis vad de vill. Också mycket intressant och inspirerande. Finns en juttu om det i fredagens Hbl (och nej, jag får inte extra betalt för att göra reklam för min arbetsplats. Eller får jag? Jens?).

Jag inbillar mig att jag lider av en lindrig form av ansiktsblindhet och hälsade därför för säkerhets skull på alla män* mellan 25 och 35 som steg in på Delicato. Det tog ungefär fyra snubbar innan mitt intervjuobjekt anlände. Samtliga mötte mina välkomnande heeej med en blandning av misstänksamhet och försiktig glädje.

När intervjuobjektet till slut steg in på cafét kände jag naturligtvis genast igen honom.


*Anders, dig kände jag igen på riktigt.

Härom dan tog Karin några bilder av mig och Anne inför torsdagens show på Lilla Teatern. Vi började prata om att stå på scen och jag sade att jag aldrig stått på en teaterscen. När jag kom hem slog det mig att jag ljög. Jag sysslade ju med amatörteater både i högstadiet och gymnasiet! Och för några år sedan läste jag Vaginamonologerna på en scen.

Och när jag ändå höll på att gräva i gamla minnen kom jag ihåg en sommar då jag träffade en rysk flicka som höll på att bli antastad av en gammal mysko gubbe i min trappa i Tölö. Jag panikbjöd hem flickan (hon var knapt tjugo och jag hade nyligen sett Lilja Forverer) och det slutade med att hon bodde hos mig hela sommaren. Vi hade inget gemensamt språk så än i denna dag vet jag inte så mycket om henne. Förutom att hon inte hade så mycket pengar och verkade snäll.

Här går man omkring och har levt ett halvspännande liv trots allt. Vem vet, plötsligt minns jag kanske att jag jobbat för FBI eller gjort en stöt som barnmorska i Sudan.

Jag har funderat mycket på inlägget Sluta kämpa och mest av allt på era kommentarer. Kan det vara så här: När man skriver att man gjort något duktigt (synd att ordet duktig ska kännas så besudlat) får man beröm och bekräftelse och alla tycker beröm och bekräftelse? Lotta Lundgren pratar lite om bekräftelse i sitt sommarprat och undrar varför det anses vara så fult att sträva efter det.

Själv ser jag det så här: Alla vill bli sedda. Om vi tar bloggen som exempel så finns det kanske någon enstaka typ som bloggar som en öppen dagbok för sig själv, medan de allra flesta tycker att det är roligt att någon läser och kommenterar. Jag tror att behovet att bli sedd är lika starkt utanför internet. Att man som förälder, polare, chef eller bara medmänniska gör en bra sak om man visar att man verkligen ser sina medmänniskor. Det kan bara vara ett hej eller kommentar på bloggen om att man diggar personens pioner (inte eufemism för bröst).

En annan gång kan vi prata om den mörka sidan av bekräftelse. Att man om man lyssnar för mycket på beröm kanske också bli mer mottaglig för kritik. 


Edit: hehe, hur ironiskt blir det om ingen kommenterar det här inlägget?

Ännu en EDIT: så här tycker våra svenska grannar om den här diskussionen.

Jag kanske har fel, men jag har länge haft en uppfattning om att kvinnor läser böcker av män och kvinnor (alltså författare och kvinnliga författare), medan män främst läser böcker skrivna av män. I går hade jag med mig ungefär tio böcker till Min Morgon. Några hade jag läst på sommaren, andra skulle jag läsa i höst. Utan att jag själv tänkt på det var alla utom en av böckerna skrivna av kvinnor. Den sista, som jag ska diskutera om med Kaj Korkea-aho nästa månad, var Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar.

Det fick mig att tänka på Smilla som enbart spelade musik gjord av kvinnor när hon sommarpratade för några månader sedan. Lite för att balansera upp könsfördelningen.

Antingen balanserar jag ut könsfördelningen och lyfter upp kvinnor. Eller så är jag mannen som bara läser böcker av män. Fast tvärtom. Måste nog hålla ett öga på mig själv.

PS Amanda Svenssons bok Välkommen till den här världen och hennes sommarprat i Sveriges Radio är dagens rekommendationer.

Jag förbereder mig inför nästa vecka i Modestockholm genom att heja på Missionis samarbete med Lindex. Det här tycker jag är fina byxor.