Det slog mig att det är dags att lägga upp lite rörlig film här på bloggen. Sagt och gjort, filmade det allra vanligaste i mitt liv. Åka till skolan, hänga med klasskamrater (den här gången bara Heather, min andra favorit Yoka är nämligen på Coachella) och åka hem igen.

Musiken har jag lånat av Sammy Adams, låten heter L.A. Story.

 
IMG 6788 from peppe öhman on Vimeo.

Glömde berätta om att jag frågade Uber-snubben från Mongoliet om han kan beskriva sin hemstad och han ba: "Well, Ulan Bator is more or less like L.A."

HUR mycket älskar man inte ett sånt svar?

Just nu är min hjärna som en u-båt djupt nere i Stilla havet. Total tystnad som regelbundet avbryts av ett blippande ljud. Slocknade mitt i Scandal när jag kom hem från skolan.

När jag vaknade sprang jag en stund och passade samtidigt på att lyssna på Medierna i P1, där pratade de bland annat om hur internet gjort att alla är journalister, men ingen redaktör. En stund sedaner, på Twitter, delade någon en bild med citatet: "Riktig journalistik kan bara göras på papper." Det var speciellt spännande för mig eftersom jag igår läste en artikel inför en föreläsning om hur vi i en nära framtid kanske rör oss från digitalt till analogt. Åtminstone delvis. Folk är trötta på att ingenting är hemligt på internet och på all direktreklam. Vi pratade samtidig om olika demonstrationer, allt från Tahir till Occupy Wallstreet, och om hur en stor del av informationen kring dessa spreds utanför internet.

Nu finns det ju en överhängande risk att internet uppfostrat en hel generation till att den mest mest likes också har mest människovärde, att reklamer och åsikter är ungefär samma sak och som upprepar mantrat: Den som har "rent mjöl i påsen" behöver inte oroa sig för att ingenting är hemligt på nätet. Men vi får hålla tummarna att detta ej är scenariot.

Trots att internet hade potential att vara den ultimata demokratiska enheten, är verkligheten långt från detta. Äsch, vi får prata mer om detta i podden.

I går tog Softy mig på middag i sina hoods i Culver City. Vi åt på Fin, som visade sig bli en av de bästa restaurangupplevelserna hittills. Att Softy dessutom kände ägarna gjorde att vi satt kvar efter stängning och drack upp all kalifornisk champagne i baren (jag ska ta er dit när ni kommer på besök). Sedan snubblade Softy och jag hemåt på ojämn asfalt och mellan palmer som kastade skuggor i fullmånen. När jag satte mig i en Uber hem visade det sig att chauffören kom från Ulan Bator. FATTA SÅ COOLT! Intervjuade honom hela vägen hem till Santa Monica.

Och jag vill skriva om hur antitrafficking-lagar inte alltid är det bästa möjliga för kvinnor, om hur äcklad jag blir av att inte veta skillnaden mellan genuin och köpt åsikt, att ni ska se den här dokumentären om Generation Like, om hur det är att jobba i en bransch som går åt helvete och om hur jag ändå är så himla lycklig just nu. Men det måste vi ta efter att jag läst en bok inför kvällens föreläsning. Och glöm för guds skull inte att lyssna på senaste Vad har Peppe lärt sig under veckan som gått, där pratar vi just detta.

I dag handlar mitt liv bara om manliga prostituerade i Brasilien (OBS! skolarbete) och om att kolla på filmklipp (fritid). Här är till exempel trailern till Gillian Flynns Gone Girl (lyckans er som är som ännu inte läst boken). Visserligen är Ben Affleck med, men jag har ändå höga förväntningar på filmen.

Just nu känns universitetslivet som de de sista två kilometrarna av halvmaratonen jag sprang vid den här tiden förra året. Det finns ingen energi kvar i kroppen, jag kör på ren viljestyrka. Inget litet amerikanskt universitet ska kuva mig, liksom. IN YOUR FACE USC! Flås, flås och massor av guppande rövar framför mig.

Lena Dunham tweetade att vad än motsatsen till FOMO är så är det precis det hon känner inför Coachella. Jag känner precis samma sak. Jag gillar festivaler i teorin, men är mer än okej med att inte åka ut i öknen i praktiken. (Förutom en kort stund i fredags när en av mina kurskamrater sa jag som mamma väl inte kunde lämna min fyraåring och åka på en tredagar lång festival. Jättenära att jag köpte en biljett på Craigs List för 3000 dollar och åkte av ren princip). Skickar istället min korrespondent Softy.

Nu ska jag hälla upp ett glas rödvin och lämna er i fred.

Gammal bild med min bästa klänning och mitt bästa barn.

Jag har ju tjatat om Amy Schumer tidigare och är inte färdig än. Så jäkla rolig person. Den andra säsongen av Inside Amy Schumer sänds på tisdag kvällar (alltså onsdag morgon, nordisk tid).

Om ni till exempel kollat på The West Wing eller The Newsroom kommer ni att skratta åt den här sketchen. Det var allt.

I dag har en stor del av mitt Twitterflöde handlat om smala människors privilegier och om hur tjocka blir mobbade. Fat shaming är ju ingenting nytt. Alla får se ut precis som de vill, så länge de är smala (och vita).

Den här spaningen nuddar kanske bara vid diskussionen, men den som vinner mest på kvinnors missnöje med sig själva är naturligtvis skönhetsindustrin. Kapitalismen skapar behov och säljer lösningen. Smala, tjocka, långa, korta, fräkniga och vindögda kvinnor, de flesta strävar efter något slags ouppnåelig illusion av en snyggare (och därmed bättre) version av sig själva. Det är bara att bläddra i en tidning, se på TV, snegla mot reklam på stan för att påminnas om hur (den airbrushade) idealkvinnan ser ut.

Det ironiska är att ingen någonsin kommer att bli klar eftersom skönhetsindustrin då skulle gå i konkurs. För att vi ska köpa mascara (se inlägget under), gå på gym, smörja in oss med krämer, springa, banta och jämföra läppstift måste vi ständigt vara lite missnöjda med vårt eget utseende och oss själva. Så sorgligt.

Lägger in en bild utan exponerad kvinnokropp.

Jag vet absolut ingenting om smink annat är att allt jag smetar in mitt ansikte med börjar ta slut. Kan inte ni vara snälla och tipsa mig om den allra bästa mascaran (för en person med korta och tunna ögonfransar) och vad fan, allt annat som ni brukar shoppa i sminkväg när ni befinner er i US and A.

Som tack bjuder jag på denna låtlista. Säga vad man vill om Maggie, men han har i alla fall en utmärkt musiksmak. De här låtarna spelas i mitt öra när jag springer upp och ned i Santa Monica Stairs och likväl när vi susar fram längs med PCH (i vår gamla Nissan). Och jag vet, det kunde finns fler kvinnliga artister, men har inte tid att själv komponera den ultimata listan. Kanske när skolan är över.