Ja vet ni, nu blir det här ett sånt där inlägg där jag bara berättar om vad jag tänkt på och gjort. Igår i ett trafikljus visade mannen i bilen bredvid att vi skulle veva ner rutan. När vi gjort det lutade han sig mot oss och sa: "Just wanted to say that you have the cutest baby". Sånt händer hela tiden och jag kan känna en viss sorg för att män i Finland aldrig skulle stoppa en på gatan för att säga att ens baby är gullig. Snorkråka i ena näsvingen eller inte. Their loss. Så åkte jag också ut till Topanga, red en lektion och tog farväl av min favorithäst Tony. Gav honom fem morötter. Fick tår i ögat. Blev jätteorolig över att han ska glömma bort mig under sommaren och sedan tog farväl av stallfolket som om jag aldrig mer skulle se dem. Bra lektion ändå, är alldeles öm i musklerna redan nu. Gav också varsin flaska prosecco åt mina ridinstruktörer. Susade hem till Santa Monica och gick på Vidars skolavslutning. Tänk att han gått ut ettan! Vi minglade runt bland föräldrar och barn och lunchade sedan med favoritföräldrarna på en restaurang nåt kvarter från skolan. På vägen hem satt ett par pappor från skolan och drack varsin öl på en trappa medan barnen ritade med kritor på gatan. Vi promenerade förbi och backade sedan tillbaka och joinade papporna. Väldigt trevligt och grannskapligt mysigt. Medan jag drack ölen tänkte jag på hur flera bekanta helt slutat dricka alkohol och skriver om hur FANTASTISKT det är. Hur bra de mår, hur vackra de blivit och om hur livet bara är klarare utan sprit. Funderar nu på om detta också gäller folk som tar en öl på en trappa då och då eller mest för människor som alltid blir fulla som pirater när de går ut. Jaja, och nu somnade jag mitt i skrivandet i det här blogginlägget. Så går det tydligen när man försöker få sin baby att lära sig sova hela natten. Dags att springa över till grannarnas takterrass på grillfest. Ajöken!

I den senaste Augustpodden tipsar gulliga Sandra Beijer om Karins och min läspodd Mellan raderna. Blev mycket glad! Igår spelade Magnus och jag också in veckans Magnus och Peppes podcast. Är mycket nöjd med den. Magnus har nämligen gått på väldigt exklusiv föreläsning om framtiden och berättar om tre riktigt stora förändringar som kommer att ske inom de närmaste tre åren. Vi pratar om hur relevanta presidentens tweets är, om en möten som exkluderar kvinnor (Magnus gick på två stycken samma lördag) och så håller Maggan en rant om hur homosexuella män inte bryr sig om andra än sig själva. Ja och mycket mer såklart. Podden kostar ynka 86 cent (PayPal i högerbalken) och har ni ej råd får ni gärna prenumerera på oss på Soundcloud, sprida podden i era sociala medier och ge oss en recension på itunes. TACK alla ni som redan gör detta! Fint att ni visar att folk visst vill betala för innehål.

På Facebook delade någon den här (finska) bloggtexten som handlar om hur alla andra har ouppfostrade barn som inte vet hur man uppför sig på flygplan, restauranger och vid pooler, medan bloggaren själv har det perfekta barnet som tack vare bloggarens uppfostringsmetoder och resvana för sig perfekt i vuxenlivets alla områden. Full disclosure: Jag har säkert varit lika arrogant själv. Eller kanske inte riktigt lika självgod, men ändå äckligt självgod. Vidar har nämligen varit ett exemplariskt rese- och restaurangbarn och hittills har Majlis också uppfört sig. Jag har säkert förklarat för andra föräldrar hur det baaara är att ta med barnet sedan hen var baby på restaurang eller till Asien på äventyr. Vänja ungen vid en vuxen livsstil. Underförstått: för att Maggan och jag är såna globetrotters och avslappnade, men ändå strikta, föräldrar är barnen också det. Med åldern har jag förstått att hålla käft. För barn är personer med personligheter. Vissa har lättare för att sitta stilla på ett elva timmar långt flyg än andra. Somliga tycker det är okej att lyssna på vuxnas prat eller att sova på restaurangen, medan andra har mer spring i benen. Det handlar inte alltid om uppfostran. Barn har också bättre och sämre dagar och tålamod. Jag kan också tycka att det är fruktansvärt störande med en unge bakom som sparkar en i stolsryggen under hela flygresan eller att ha skrikande och springande småttingar kring restaurangbordet. Men sånt är livet. För mig är situationen över på några timmar. Jag har full förståelse för föräldrarna som låter barnet kolla på film eller spela spel för att att själv få en stund över att äta och prata. Man gör det man måste. Desperate times osv. Jag fattar också att barn inte alltid uppför sig som små vuxna. De är nämligen inte det, hur obekvämt det än känns för oss andra.   Det sagt är jag ingen människa med ett evighetslångt tålamod. Jag undviker barnkoncentrerade ställen så långt det är möjligt. Men jag har i alla fall vett nog att hålla mun och inte kritisera andra föräldrar och barn vars verklighet jag inte har en aning om.

För ett par dagar sedan läste jag Annika Leones blogg där hon skriver att hon är 173 cm lång och väger 68-70 och enligt H&Ms jeans är hon storlek 44. Alltså den största storleken. Större än så går det inte att vara om man vill klä sig i jeans. HUR ÄR DETTA MÖJLIGT? Och om man ännu tvivlar på kroppsföraktet kan man gå in och läsa kommentarerna under hennes Instagrambild om detta. I dag fick jag en kommentar på det här gamla inlägget från 2012 (när jag ännu drog bokklubben i Min Morgon!). I boken jag ska tala om, Tabula Rasa av Jonas Joelson, figurerar en kvinna som är lika gammal som jag, väger 53 kg och är 173 cm lång. Hon beskrivs som jättejätte snygg. Själv är jag 172 cm lång och har faktiskt inte vägt mig sedan just 2012, men tippar på att jag väger nånstans mellan 60-65 kg. Det har såklart ingen betydelse hur mycket man väger, men som jag skrev 2012 skulle jag under högstadiet och gymnasiet antagligen hellre dö än avslöja min vikt. Jag tänker så här: Snygghet har givetvis ingenting med vikt att göra och folk som väger samma sak kan se helt olika ut. Kan vi inte avdramatisera längd och vikt genom att, precis som det var 2012, skriva in hur långa ni är och hur mycket ni väger? Var anonyma om ni vill. Jag vill bara få bevis på att normen inte är 173 cm och 53 kg. Bonus: detta utmärkta avsnitt av This American Life: Tell Me I'm Fat.

Igår i soffan framför House of Cards rutingillade jag av misstag en bild som ett ex till en av mina kompisar lagt upp. Tänkte inte på det tills han två minuter senare gillade min senaste bild. Då slog det mig att han inte lägre är gift med min vän och att hon kanske tycker jag är en dålig kompis som gillar hennes ex. Min första reaktion var att gå tillbaka och ta bort mitt lilla hjärta, men sen slog det mig att jag faktiskt gått ur högstadiet för tjugo år sedan. Ett litet hjärta kan inte fucka upp en vänskap. Eller kan det? Jag älskar sociala medier, men avskyr innerligt analyserna kring vem som gillar vad och framförallt vem som INTE gillar vad. Det finns en viss narcissism i att övertolka allt som skrivs, sägs och gillas (eller inte gillas) och tro att det handlar om en passivt aggressiv kritik mot en själv. I sitt eget universum är man såklart mittpunkten, men det andra skriver och gillar är faktiskt ganska sällan en subtil hälsning eller ställningstagande. Författaren Philip Teir skrev i dag en krönika om sociala medier och jag fastnade speciellt vid en av meningarna "...och lika mycket som det är en plats för ny information och social aktivitet, kan jag känna ett slags sorg kring all positionering och tolkande av gilla-markeringars betydelse".  Medan Instagram-flödet ännu var kronologiskt gillade Magnus alla bilder. Alltså ALLA. Han sade att eftersom alla han följde var hans vänner fanns det väl ingen orsak att inte gilla det han såg. För en tid sedan var han ändå tvungen att ge upp, det tog för mycket tid att gilla allt. Nu jobbar han på att gilla det mesta (och på grund av algoritmerna ser han väl mest det han gillat tidigare och därför blir en hela del av hans kompisars bilder ogillade) och att dela folks grejer på Facebook. Det som dyker upp i hans flöde alltså. I mina kretsar lyfter speciellt kvinnor varandra. De mailar, textar och bloggar om varandra. De delar och retweetar och hejar på varandra. De köper varandras böcker, ser varandras filmer och lyssnar på varandras poddar. Jag tycker att det finns ett enormt fint systerskap. Det sagt, tillåter jag mig inte att fundera ut vilka av mina kompisar som inte gillat en bild, text, video eller ljudfil eftersom möjligheten faktiskt finns att det inte är ett passivt aggressivt långfinger, utan att de bara haft annat för sig.

Livet alltså, en blandning av högt och lågt. Igår gjorde vi debut som reklamfilmsskådespelare. Filmteamet möblerade om i hela lägenheten, riggade lampor och gav oss instruktioner om vad vi skulle göra. Magnus var eld och lågor, så fort han bli mickad sätter han in underhållsningsväxeln. Vi hade mutat Vidar med en present om han ansträngde sig för att hålla en god attityd och göra som regissören sa. Det är så vi jobbar i vår familj: hot varvas med mutor. Den här gången funkade det utmärkt. När allt var filmat och klart åkte vi ut till några kompisar i Bel Air, badade bastu, lekte i poolen och åt middag. Klart slut söndag.

Så här skriver Lina Teir i en kommentar under: "Fenomen som får mig att gråta, just nu: – Att mina vänner som är dödshotade i Irak fick sitt andra negativa asylbesked i fredags och nu blir papperslösa. Att deras pappa och bror mördats före de flydde, att resten av deras familj (tre vuxna och tre barn) försvann under flykten, antagligen drunknade i Medelhavet. Att mina vänner inte har någonstans att ta vägen och sannolikt dör om de deporteras. Att polisen snart kan komma och knacka på när som helst.Att det börjar bli allt svårare att ge dem något att hålla fast vid som skulle peka på att det bästa är att fortsätta leva. Att om de skulle välja att försöka ta sitt liv skulle polisen kunna bötfälla dem för ”flyktförsök” som de gjorde med kurden för nån vecka sen.de här systematiska rättsövergreppen händer i stor skala, hela tiden i Finland 2017 – i ett land jag trodde var en civiliserad rättsstat – och att så många tyst står och ser på, låter det ske. Att det handlar om tusentals människor. Att jag nu in på huden förstår det jag inte tidigare förstått- hur förintelsen kunde ske." De flesta av oss är tysta förbipasserande. Kanske vi är trötta, rädda eller bara känner att det inte angår oss. Jag tänker på hur komiker Nour el Refai drog en standup på Norra Brunn och en snubbe trakasserade henne. Ingen gjorde någonting. Folk bara satt tysta i publiken och lät det hända. När den finska programledaren filmade och recenserade ligg i Whatsapp-gruppen var det ingen i gruppen som ifrågasatte honom (förrän allmänheten fick reda på det). Och fanns det verkligen ingen i den slutna Facebookgruppen för poliser som sade emot de rasistiska kommentarerna? Tyckte ingen det var osmakligt att skoja om ett självmord? Och såklart det som Lina skriver om, hur folk skickas in i döden från Finland. Folk som flyr från samma terror vi är rädda för. Jag fattar ju att det är jobbigt att säga emot, ibland till och med farligt. Två män blev mördade då de försvarade två kvinnor på ett tåg i Portland. Men föreställer mig att vi som inte är rasister och sexister och hatare ändå är den stora massan. Vi är majoriteten som kan backa upp varandra. För vi som är tysta förbipasserande är inte neutrala, vi är medskyldiga. Jag får verkligen ta och skärpa mig.

5 fenomen som egentligen inte är tragiska, men ändå får mig att gråta:

1. Gulliga, hemlösa hundar på i Facebookvideon.
2. Klipp på otippade personer som gör succé i typ Britain's got talent, The Voice eller Idol.
3. När jag bråkar med Magnus och egentligen är arg, inte ledsen.
4. Elefanter som hjälper varandra ur träsk.
5. Förlossningar

   

När vi började spela in Mellan raderna-podden kände Karin och jag knappt varandra. Vi hade träffats på Cissans födelsedag och nån enstaka gång till. Det har varit fruktansvärt roligt att lära känna henne genom podden och de böcker vi läst. I veckans avsnitt pratar vi om Tove Janssons noveller och illustrationer i "Bulevarden" , Isabelle Ståhls "Just nu är jag här", Maria Svelands "Bitterfittan 2", ensamhet i barnböcker, bra och mindre bra författarnamn, Johan Hakelius gubbförsvar, mannen i kvinnolitteraturen, viljan att bli sedd och bekräftad, Kbt och psykologiska verktyg, hängpungar mot horisonten och mycket mer i detta SPÄCKADE avsnitt. Och ett stort tack alla ni som skickar in frågor och som följer oss på Instagram, Facebook, Twitter och såklart Soundcloud. Det gör oss väldigt, väldigt glada. Denna vecka i samarbete med förlaget Förlaget.

Tips 1: Här kommer ett jättebra podcast- och programledartips: NPR-programmet 1A har inte bara sjukt bra teman (tack du som tipsade mig om det!), lyssnar slaviskt på varje avsnitt, men också en så fruktansvärt bra programledare. Joshua Johnson är alltid väldigt påläst, ställer intelligenta frågor med vänlig röst utan att ändå någonsin backa från de svåra frågorna. Den enda gången jag hört honom vara lite chockad var när den kristna gynekologen jämställer abort med att ta sin tvååring till läkaren och be hen avliva barnet. Finns att höra i ett av de senaste avsnitten. Rekommenderar varmt. Alla som är intresserade av världen, politik, kultur och USA borde lyssna på den här podden och alla som jobbar som programledare eller moderator borde försöka bli som Johnson. Tips 2: Få veta vad som hände i skolan. Detta är helt irrelevant för alla utan barn i lågstadiet. Here goes ändå. Varje dag frågar jag Vidar vad som hände i skolan och varje dag svarar han: "Ingenting. Minns inte". Jag försöker pressa honom med öppna frågor som: "Vem lekte du med?" eller "Var det något som gjorde dig glad i dag?" eller "Vad var det mest spännande som hände?"  men inte ens de frågorna funkar. I dag kom Maggan och jag på lösningen: Leka skola! Trots min avsky mot rollspel lekte vi att vi var elever och Vidar lärare och plötsligt öppnade sig en helt ny värld av information.