Nyss hemkommen från Yosemite försöker jag samla ihop mig, packa lite, jobba iväg några grejer, tidsinställa ett par inlägg, låtsas att jag är cool med att åka från Majlis och Vidde och Maggan. Imorgon går flyget till Dubai där jag sover en natt och sedan flyger vidare till Addis Adeba där jag träffar Hanna och resten av gänget. Ser väldigt mycket fram emot den här upplevelsen, men går också och bär på den ständiga ambivalensen en känner som förälder. När Majlis inte låter mig vara ifred en sekund, och jag skriver allt jag skriver med en baby på vänster arm, längtar jag efter ensamheten. Men så fort jag tänker på att åka iväg från henne får jag ångest. Jaja, typiskt människan att aldrig vara nöjd.

En av mina bästa vänner, Karin Lindroos, är också en av de mest kreativa människor jag känner. Kolla till exempel in hennes blogg och föreningshuset och hennes man Mango renoverat och piffat upp. En sann begåvning, den där Lindroos. Jag lärde känna henne då jobbade ihop på tidningen Papper och hann uppleva både fina saker som fester på taket, tidningar direkt från tryckeriet, resor till Japan, Korea och USA och vidriga saker som platsar under #metoo. Vi blev genast mer än kolleger. Inför jul brukar Karin sälja jultröjor och det var dem jag ville tipsa om i det här inlägget. Jag kan intyga att de inte bara är fina, utan också väldigt mjuka och sköna. Kostar knappt 40 euro och intäkterna går till en väldigt fin kulturarbetarfamilj.  

I går åt vi en traditionell Thanksgivingmiddag där vi till och med inkluderade den där konstiga rätten som är en huvudrätt med marshmallows som ingrediens. Mest av allt gillar jag pynjandet före middagen, när alla går omkring med varsitt glas rödvin och skalar potatis, kollar kalkonen i ugnen eller rör om i någon gryta. Man är lite trött efter en dag ute friska luften och alla glider omkring i mjukisbyxor. En av traditionerna är att när alla satt sig ner i tur och ordning räkna upp vad man är tacksam för. Cissan berättade om när hon för några år sedan satt på samma middag som en stor svensk mediaprofil och han himlade med ögonen och muttrade stating the obvious när en annan av middagsdeltagarna sa att han var tacksam över sina friska barn, sin fina fru och sitt underbara hem. Vi rullade med våra ögon och var sedan extra noggranna med att seriöst lista allt bra i våra liv. Jag sa att jag var tacksam över att Magnus och jag har så roligt tillsammans, att Vidar och Majlis är friska och fina, att vi kan bo i Los Angeles, att jag får rida flera gånger i veckan och jobba med precis det jag vill. Och att jag har förmågan att varje dag vara lycklig över det här livet. Efteråt spelade vi Cards Against Humanity och så var den dagen slut.

Just det! Under Black Friday tänker jag slå till på de här magiskt snygga gula La Brea Blankens-skorna (finns också i silver). De lär vara Cissans favoriter genom tiderna och sjukt sköna på fötterna. Gillar också väldigt mycket klassikern The Angie. Cissan är ju min vän och jag må vara lite partisk, men tycker att skorna fruktansvärt fina.  

Det doftar kalkon i hela huset och alla är lite trötta efter att vi satt uppe halva natten och spelade Cards Against Humanity och sedan utsattes för frisk luft hela dagen. Yosemite är ÄNNU vackrare än vad jag kunde föreställa sig. Jag har nog aldrig förr upplevt en så mäktig natur.   Ja men ni fattar. Otroliga träd, berg och vattenfall. Himmel så blå att den nästan ser fejk ut och en så ren luft att LA-lungorna jublar. Plus goda vänner! Jag är så glad över att vi åker iväg på utfärder med nya och gamla vänner. För tillfället är det familjen Blankens, Prydz och Illic som firar tillsammans. Vi ska såklart ta ut allt av traditionen och vid middagsbordet prata om vad vi är tacksamma över.    Det blir mer imorgon. Nu ska jag sluta data och sluta upp med ett glas rödvin.

Sitter vid matbordet och panikjobbar så att vi ska komma iväg före klockan nio på morgonen. Magnus och barnen ligger och myser i sängen och jag känner en lätt panik över allt som ännu ska göras. Igår sade ruttplaneraren att det bara tar knappt fem timmar att köra till nationalparken, men det känns väldigt optimistiskt. Drömmen är att komma fram innan det blir mörkt. Lovar att rapportera på Insta stories och om det finns ett fungerande wifi på stugan vi hyrt ska jag uppdatera med magiskt fina bilder. Tills dess! Det tog mig för övrigt ungefär fyra år innan jag kunde uttala Yosemite rätt. PS har redan börjat fundera på vilken bok jag ska läsa på flyget nästa söndag. Kom gärna med förslag på en bok som är svinbra, jag kan tala om i Mellan raderna och som antagligen finns på LAX via GIPHY

Jag var på väg att fylla i Sevendays veckolista om kroppen, men sen slog det mig att jag har en frisk smalhetsnormkropp så det är kanske bara provocerande att läsa vad jag tycker om den. Eller inte ens provocerande, utan bara tråkigt. Det mest iögonfallande i den listan är kanske att jag en gång hade en pojkvän som sa att ingen kunde älska mig på riktigt på grund av mina fula fötter och en annan sa att han aldrig varit ihop med en så tjock tjej som jag. Jag skämdes jättemycket då, men fattar nu att det är folk som kommenterar andras kroppar som ska skämmas. Jaja, min kropp är frisk och samarbetsvillig, är lyckligt lottad och fattar att uppskatta det. Det här talar vi också om i podden, men hur fan kan folk försöka ragga på Wordfeud. Random snubbe: "hej, var bor du, hur gammal är du, har du familj, vad gör du, vad har du på dig, vore fint att se en bild :P?" Jag: "USCH!". Har genom åren tänkt att det nu bara är något en måste stå ut med, det är ju inte så farligt, men i och med #metoo har jag insett att folk som en tackar nej till ska acceptera det. Magnus har jobbat som Youtube-regissör hela dagen. Det ledde såklart till en massa förseningar, vilket ledde till att jag missade min ridlektion. Efter att jag skrev att jag skulle åka till Etiopien (obs ej som volontär) känns alla mina vardagliga besvikelser och motgångar som petitesser, vilket de ju är, men blev ändå så ledsen att jag nästan grät en skvätt. Man får vara ledsen över småsaker också. En lätt utmattning kan också ha haft sitt finger med i spelet. Ja och så börjar det arta sig med Majsans gående. Kolla så nöjd hon är. via GIPHY PS Jag blir såklart VÄLDIGT glad om ni gillar den här bloggen på Facebook och Bloglovin. <3

Här är den! Podden!  Vi pratar om vad som hände med #metoo i Finland, om det är för tidigt att skämta (vi ser på er Mikko Leppilampi och David Hellenius), om Lena Dunhams white feminist privilegium och bråkar lite. Same old, men med nytt innehåll. Hoppas att ni gillar för jag gillar er!

På onsdag morgon kör vi upp mot Yosemite för att fira Thanksgiving med några kompisar. Ser väldigt mycket fram emot det, men har också enormt mycket jobb att sköta innan vi åker. Jag vet att det är ungefär lika intressant att läsa om hur mycket jobb en person har som att höra detaljerade beskrivningar av hens drömmar, men jag vill bara säga att en av de svåraste sakerna jag gjort i hela mitt liv måste vara att skriva en bok på knappt fyra veckor med en ettåring, bokstavligen, på armen. Mitt eget privata NaNoWriMo. En ettåring som i tre dagar var magsjuk. Jag brukar låtsas att mitt jobb är ett spel och att jag är på ADVANCED LEVEL. Ni tänker ni att världens minsta fiol spelar en sorglig sång för mig. Och ni har rätt, det ÄR inte alls synd om mig, jag tigger bara beröm. Efter att vi (=Magnus) tappade bort Vidar på Mandalay Bay tidigare i höst ville Vidars farmor köpa en telefon åt honom. Eftersom den här telefonen antagligen skulle försvinna eller slås i spillror på mindre än en vecka köpte Maggan en Tinitell åt Vidde. Obs helt osponsorerat, men det fattar ni ju eftersom jag alltid skriver ut samarbeten. Tintiell är en klocka och en telefon. Vi kan ringa Vid, han kan ringa oss. Noll spel, noll internet, men ganska snygg till utseendet. Vill också passa på att tacka er som mailat mig på sistone, ni vet vem ni är. Betydde mycket. Blev glad.

På internationella kvinnodagen brukar det alltid dyka upp en och annan arg snubbe som förargar sig över att det inte finns någon internationell mansdag. Det finns det ju och den infaller om 364 dagar. Den 19 november firar man internationella mansdagen och jag tycker att det är lite synd att den inte får mer uppmärksamhet. Inte för att män får för lite uppmärksamhet i världen, men för att vi borde tala mer om den snäva och destruktiva mansrollen som skadar män och i förlängningen kvinnor och barn och icke cis-personer. Om män fick vara mjuka och varma, lärde sig uttrycka sina känslor genom annat än våld, fick verktygen att skapa och upprätthålla sociala kontakter och det inte fanns någon prestige i att vara hård och skoningslös skulle alla må bättre. När jag ser hur papporna i Vidars klass behandlar sina söner, skäller ut dem när de gråter och uppmuntrar dem att sköta konflikter med knytnävarna, blir jag riktigt nedslagen. Jag tänker att vi måste göra berätta, lära Vidde kommunicera sina känslor och förklara att alla känslor är tillåtna, däremot är inte alla handlingar det. Nån skrev att internationella mansdagen firar så lite eftersom män inte är vana att styra upp sånt. Kan stämma.   Bild härifrån.