Jag åt upp allt och fick beröm

2 weeks ago

Jag åt upp allt och fick beröm

Igår tog vi en lugn promenad (Majlis cyklade) till ett av hotellen på Oceans Avenue och åt lunch där. Jag beställde in chilaquiles verdes (alltså en rätt som ursprungligen baserade sig på gårdagens tortillas med ägg, grön chilifruktsås, lök, ost och grädde). Fruktansvärt gott, åt den varje morgon när vi var i Mexiko. När vi ätit färdigt och servitören kom för att ta våra tallrikar bad jag honom hälsa kocken att jag verkligen gillat rätten. Servitören sa då att han är imponerad av mig som åt upp hela stora portionen. De flesta (kvinnor) klarar inte av det.

Jag blev full i skratt och skojade något om att jag är en person som gillar mat, men strax därefter slog det mig att om jag varit tjugo och någon hade sagt så åt mig skulle jag antagligen ha känt mig mindre kvinnlig. Kanske tolkat det som om servitören tyckte att jag åt för mycket. Alltså, jag fattar att detta kanske låter helt absurt i era öron (ögon), men det fanns en tid när min relation till mat inte var lika avslappnad som den är nu. Ja, det kändes i alla fall mycket bra att enbart känna stolthet över att ha slukat en jättestor portion chilaquiles. Och att Majlis satt bredvid och såg det hela utspela sig. Hoppas att hennes generation är mer befriad från att tänka på mat och hur en kvinna borde vara än min.

 

Jag åt upp allt och fick beröm

Linda · 2 weeks ago
Men tänk att de medvetet serverar portioner som är för stora för de flesta kunder? Det skär i hjärtat att höra om matsvinn. Normen borde ju ändå vara att portionen ska kännas lagom och att maten inte ska slängas.

Peppe Öhman · 2 weeks ago
En liten tröst är att doggy bag är normen här. Man tar alltid med sig resterna hem.

S. med punkt · 2 weeks ago
Kul grej att få beröm för! Jag undrar om det kan vara så att servitören är van vid att kvinnor lämnar mat för att liksom… kokettera eller visa vilken bra självkontroll de har eller för att de lever efter något motto där de alltid ska lämna en viss andel mat för att ”hålla sig smala”. Det har hänt flera gånger att inkastare på diverse semesterorter har vänt sig till min man och föreslagit oxfilé till honom ”and chicken for your wife” (eller ännu värre, a salad for your wife). Vi brukar inte äta på ställen där servitören vill planera mina matval med min man och inte med mig, men jag önskar varje gång att jag skulle orka stanna och intervjua servitören. Hur tänkte du nu? Är det olämpligt om jag som wife äter oxfilé? Är det ok att jag tar efterrätt också?

Peppe Öhman · 2 weeks ago
Precis så tänkte jag också! (och jag har också varit med om att Magnus förväntas äta kött och jag kyckling/fisk/sallad. Med tanke på att jag alltid väljer det vegetariska alternativet och Magnus gör det till 80 procent av gångerna blir det alltid fel).

Johanna · 2 weeks ago
Jag har noterad två ätstörda tankar senaste veckorna: första gången en fredag då jag plötsligt blev illamående och kastade upp buffématen jag nyss ätit. Första tanken var oro över om jag är sjuk eller matförgiftad, men andra tanken var att det var väl bra att jag spydde upp all mat när jag ändå åt (för) mycket. Varifrån kom den sjuka tanken i mitt huvud?! Sen på tal om mående har jag känt ångestkänslor komma krypande. Vilket är skrämmande, eftersom full ångest är fruktansvärt förlamande. Ett symptom som jag får av ångest är att jag tappar all aptit och har svårt att äta pga illamående. Vilket leder till värre illamående. Jag tar alltså till alla kända metoder för att förhindra ångesten att bryta ut. Ändå dök en liten tanke upp i mitt huvud. Som säger att det vore väl ändå praktiskt att vara däckad och oäten en tid och därmed tappa vikt. Alltså what the f*ck hjärnan?! Jag trodde jag inte var så värst påverkad av utseendehets och mathets. Men tji fick jag. Påminner mig själv om att ens tankar är inte sanningen och verkligheten.

Peppe Öhman · 2 weeks ago
Så hemskt och sannerligen inte ovanligt. Kan tyvärr känna igen känslorna. Det sitter djupt att ha vuxit upp i en ätstörd kultur.

hanna · 2 weeks ago
Jag som alltid varit liten och smal (men med god aptit, bortsett från en deprimerad period när jag var ung) har fått höra det där otaliga gånger sen jag var barn: "tänk att du som är så liten kan äta så mycket". Nånstans i tonåren började det kännas lite ätstört. Och nedlåtande. Som att jag gjort mig till och ätit extra mycket just den gången (underförstått alltid annars petar i maten för att hålla mig smal). Ogillar också att någon värderar min kroppsstorlek mot min portionsstorlek och dessutom tycker det är rimligt att upplysa mig om sin slutsats. En (kvinnlig) kollega sa när jag var ny på mitt nuvarande jobb och kom med min lunchportion medhavd mat: Ja, det är ju roligt att se att du äter, i alla fall. Sen kommenterade hon antalet potatisar som låg på tallriken. Säkert tyckte hon att hon sa något positivt, och kanske bottnade det i nån slags avund eftersom hon var lite smårund, men undermeningen var ju att något var fel (min kropp eller portionsstorleken). Det sitter fortfarande som en liten tagg. Jag antar att vi alla är känsliga på olika sätt beroende på våra erfarenheter och att mat, för kvinnor, är laddat!

Peppe Öhman · 2 weeks ago
Tack för att du delade det här. Jag tror att det finns många som kan känna igen sig. Tänk att det ska vara så otroligt laddat med mat och att mat och kropp är så mycket mer än energi och funktion. Så mycket kultur, värderingar och känslor.

Linnéa · 2 weeks ago
Jag känner inte igen mig alls. Jag har så länge jag kan minnas ätit massvis med mat. Stora portioner. Ofta. Jag brukar säga att jag är en hungrig typ om någon kommenterar mängden mat, vilken också stämmer. Och eftersom jag cyklar mycket behöver jag mycket mat. Har inga som helst negativa känslor kring detta utan det är mer en axelryckning "äta bör man annars dör man". Jag kan tycka att om man inte lägger så mycket fokus på mat så blir det mindre problematiskt. Något livsviktigt och neutralt. Man äter för att det är gott och när man är hungrig. Lätt för mig att säga som är ultra chill i förhållandet till mat. I min omgivning är det liksom inget vi fokuserar på, lika naturligt som att andas.

Peppe Öhman · 2 weeks ago
Det är ju jättebra! Grattis!

Anna · 2 weeks ago
Tränar mycket, äter mycket men förmodligen ändå för lite. Försöker inte räkna kalorier men tänker att få i mig protein, kolhydrater, fett etc som man ju ska. Känner mig chill med mat så att säga. Förra veckan köpte jag en kycklingrwap och insåg att det inte fanns innehållsförteckning på paketet och fick lite småpanik, ”hur ska jag nu veta hur många kalorier, proteiner etc jag äter”. Jag är alltså inte sådär ”chill” kring mat som jag trodde, tji fick jag!

Peppe Öhman · 2 weeks ago
haha, tack! Uppskattade detta mycket. KRAM

Peppe Öhman

Peppe Öhman

Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.