Vad jag lärt mig på jobbet
5 years ago
Jag har haft många olika jobb, jag har bland annat sålt kaffe över disk, lärt barn simma, vikarierat som lärare i grundskolor, sålt böcker på Akademen, varit medarbetare på Riksdagen, arbetat på Utrikesministeriers press- och kulturavdelning och på Sekretariatet för Finlands EU-ordförandeskap, på Finlands ambassad i Buenos Aires, varit forskningsassistent på University of Twente under mina månader på erasmusutbyte, chefredaktör på tidningen Papper, journalist på Hufvudstadsbladet och så vidare.
De flesta jobb har jag sagt upp mig från på grund av tristess. Det här var innan jag fick familj och förstod att det kan vara bra med en fast inkomst. Hur som helst så tycker jag att jag fått med mig något från alla arbetsplatser jag haft. Det fanns en period då jag tyckte att mitt CV var alldeles för spretigt, men nu inser jag att det alltid finns någon erfarenhet som jag haft nytta av. En av de viktigaste sakerna är ändå att ställa alla dumma frågor genast. Det är mycket bättre att hålla på och fråga som en fyraåring under de första veckorna än att sex månader in fortfarande inte riktigt fatta vad företaget egentligen sysslar med.
En annan är att ge feedback. Feedback behöver inte betyda kritik, den kan också bara vara uppmuntrande och gärna detaljerad.
Har ni någon lärdom från yrkeslivet ni skulle vilja ge en yngre version av er själva (och också bjussa på den åt de andra som läser den här bloggen)?
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Cecilia · 5 years ago
Om jag hade fått spola tillbaka 20 år, tro på sig själv, och inte fastna i en roll för länge! Framförallt våga!
Peppe Öhman · 5 years ago
Det är inte för sent och du är inte för gammal! <3
Cecilia · 5 years ago
Just nu superpeppad att byta bana! Och i dagarna kommer jag få ett besked om det sker snart…
Linda · 5 years ago
Jag skulle säga till mig själv att 'Fokusera på det du kan och är bra på, istället för det du inte kan (lika bra)'. Är mycket säkrare i min yrkesroll nu och säger bara att 'det vet jag inte men jag kan kolla upp det' eller 'det är inte mitt område alls' och hänvisar till kollegor som är bättre på just det. Vet numera att jag är jättebra på vissa saker, tillräckligt bra på andra och har inga problem att erkänna det jag inte kan. Mindre känslig för kritik och om någon är elak (ovanligt tackochlov) eller kritiserar på icke-konstruktivt sätt så tänker jag bara att det beror på deras egen osäkerhet eller att de inte mår bra. Alla kan inte vara bra på allt. Man är heller inte sitt jobb och ska inte ta det personligt.
Emma · 5 years ago
Byt om det inte är bra! Det har jag levt efter, men blev sämre på efter att barnen kom. Då kändes det som jag hade ett bra jobb (på pappret) och borde behålla tryggheten. Nu har jag precis bytt och känner för första gången under hela mitt arbetsliv att jag är genuint uppskattad för min kompetens, att mina kollegor är jättetrevliga och att det är roligt att gå till jobbet för man vet att man kommer att skratta. Ta inte skit, det är inte du det är dom! Det finns en plats för alla.
puva · 5 years ago
Jag har märkt att jag ofta drabbas av känslan av att jag inte riktigt kan något eller riktigt vet vad jag håller på med, eftersom jag ofta söker mig till att testa på nya saker (fast jag å andra sidan är en trygghetsknarkare, det är en märklig kombination). Då lever jag ofta i villfarelsen att jag inte är så bra. Men då är det nyttigt att snacka med kolleger i samma bransch, men som man kanske inte ofta är i samspråk med, och att också lista vad man kan och vad man gjort hittills. Då jag nyligen gjorde det fick jag en fin översikt och bekräftelse på att jo, jag har uppnått en viss kompetens och rutin. Jag fick en sådan aha-upplevelse när jag idag var på en kurs och insåg att jag faktiskt gått jättemycket framåt och har gjort många grejer till rutin - sådant jag för några år sedan inte ens visste att man borde veta något om eller kunna planera in. Låter vagt nu utan konkreta exempel, men det var en insikt jag fick precis nu.
Jagjagjag · 5 years ago
Jag har precis fått en lite ny tanke. Har jobbat många år inom vården i Stockholm och det är liksom viktigt att man inte blir hunsad med, står upp för sig själv men ändå behöver värme på jobbet. Jag kände plötsligt nu, att det lite skadar mig att ha dethär pansaret. Att egentligen behöver vi alla mera vänlighet än att stå på oss på var sitt håll. Jag tror också att det uppstår missförstånd när man är på sin vakt när man pratar och resonerar. Jag vet inte vad mitt råd riktigt är, men det är nog viktigt att ha en arbetsplats där man inte behöver vara tuff hela tiden. Kanske rådet är att visa sig mänsklig?