Manlig och kvinnlig vänskap

N · 5 years ago
Jag har haft ganska många väldigt goda manliga vänner, flera har jag tappat kontakten med då livet tagit oss i olika riktningar men andra hänger med och kommer troligen att göra det livet ut. Min man har haft rätt svårt att acceptera det. Han litar på mej men har alltid trott att mina manliga vänner varit ute efter mer än bara vänskap och det ledde till en del friktion. Så blev situationen plötsligt omvänd och han blev god vän med en kvinnlig kollega, de träffades socialt och hängde ibland hemma hos henne. Hon var inte singel, men bodde ensam. Jag var inte ett dugg svartsjuk eller misstänksam. Jag litar på min man och jag litade på den här kvinnan, hon var redig och fullständigt utan falskhet och jag tyckte det var bra att de var vänner. Men det hjälpte inte hur mycket jag försökte övertyga honom, han blev aldrig av med tanken att jag var svartsjuk. Var det nåt slags önsketänkande? Idag jobbar de inte längre tillsammans och håller inte kontakten som vänner heller och jag tycker det är så enormt synd och så jädrans onödigt att vänskapen tog slut. Har man någon som riktigt, riktigt fattar en så spelar könet ingen roll.

hanna · 5 years ago
Jag hade flera goda manliga vänner eller kompisar när jag var yngre, personer jag pluggat eller jobbat med, och fortsatte träffa då och då på en öl, middag eller kaffe. (Precis som N skrev så har jag nu tappat kontakten med de flesta pga livet.) Det var aldrig några konstigheter med det trots partners, eller några andra känslor än vänskapliga inblandande, och jag har alltid varit en stark förespråkare för att vänskap inte styrs av kön och att män och kvinnor självklart kan vara vänner. Men jag tycker det har blivit svårare på senare år (jag tror jag är ungefär lika gammal som du). Kanske blir vi överlag fyrkantigare, kanske har det med familjebildning att göra och att många lever mer inrutat, en spontan aw eller annan sorts aktivitet blir inte av på samma sätt, och då blir det lite mer av "en grej" att träffas. Eller är det alla skilsmässor och separationer och otroheter som spökar? Jag vet inte, men att kontakta en del av min gamla manliga kompisar nu skulle kännas lite märkligt, som att jag hade andra intentioner. Jag har helt otippat klickat väldigt bra med en ganska ny manlig kollega, på ett vänskapligt och jobbmässigt plan, och hade det här varit för femton år sen hade vi säkert gått ut och tagit en öl efter jobbet eller på något vis haft en kompisrelation efter arbetstid. Men nu känns det på något sätt fel och som att det skulle misstolkas. Och jag märker att jag själv blir lite nervös –jag har ju precis den här relationen och jargongen och småpratet med en del kvinnliga kollegor, men kan jag bete mig på samma sätt med en man? Kan jag ta en öl efter jobbet med min gifte manlige kollega? Det gjorde jag ju utan att reflektera över det fram till jag var en bit över 30, men idag känns det verkligen inte självklart. På samma sätt har jag nog tappat en och annan bra person de senaste åren just på det sättet, jag har t ex fortfarande kontakt med och träffar min kvinnliga fd kollega men inte min manlige som jag kom lika bra överens med eller kanske t om bättre.

Tessa · 5 years ago
Håller med Hanna som skrivit här ovanför. Då jag var 20-30 hängde jag obekymrat med manliga kollegor men nu tvekar jag att ens be nån av dem på lunch på tumis. I grupp går det bra, men om det är bara vi två oroar jag mej för att de eller någon annan ska tro att jag lägger ut mina krokar efter dem. Helt idiotiskt, jag vet, men såhär är det. Min tioåriga dotters bästa vän är en pojke. Hon har aldrig retats för det, men det har tyvärr han emellanåt. Ett tag verkade det som att hans pappa försökte sätta stopp för vänskapen, till och med. Jobbar själv i en starkt mansdominerad bransch (bygg) o tycker överlag att kvinnor har en större frihet än män i vissa fall, som just då att välja sällskap eller klädstil.

Johanna · 5 years ago
Jag har män i min närhet som jag skulle säga är mina vänner, men de är kollegor, mina väninnors män eller min pojkväns vänner. Det innebär att jag umgås med dem i sina sammanhang, men träffar dem inte på tumis. Har alltså ingen vän som är endast min (manliga) vän. Min pojkvän har (åtminstone) en väninna som han umgås med ibland på tumis. Om det råkar sig att jag är hos honom när de träffas hänger jag med. De träffades innan jag var med i bilden, å om jag förstått saken rätt var han lite intresserad av mera, men inte hon. Jag har ingen anledning att tro att de nu har ngt annat än en vänskaplig relation nu.

s · 5 years ago
tips! svenska.yle.fi har just nu en intressant artikel om mansrollen, om han som heter torbjörn.

Evelin H · 5 years ago
Intressanta reflektioner i kommentarsfältet om hur det har ändrats med tiden! Jag är själv 30 och tycker att det är självklart att man ska kunna ha vänner oavsett kön, men jag har bl.a. en manlig kollega vars tidigare flickvän inte ville att han skulle ha kvinnliga vänner (han löste det genom att inte berätta för henne att vi umgicks mycket på jobbet och se till att vi inte sågs utanför ... nu när de har gjort slut ses vi ibland även utanför arbetstid (ja, det provocerar mig lite att han inte kunde stå upp för sig själv)). Sånt gör mig ledsen! Det är en grej som är otroligt viktig för mig i ett förhållande - att min partner inte försöker begränsa vilka jag umgås med. Min pojkvän har åtminstone några kvinnliga vänner, vilket jag ser som ett stort plus. Jag tänker att det är ett tecken på att han inte bara ser tjejer som potentiella partners, utan som personer. Det tycker jag inte alltid att killar gör - ibland känns det som om man knappt är värd att prata med och lära känna som tjej om det inte finns potential för en sexuell relation. (Inte alla män osv., och det motsatta sker säkert också.)

Hanna · 5 years ago
Jag har riktigt goda manliga kompisar som jag fått via jobbet eller genom att de är ihop med en av mina kvinnliga vänner, men precis som någon annan skrev innebär det att vänskapen omringas av vissa strukturer som gör den mera legitim. Men det kan ändå vara knepigt. En av mina killkompisar ringer mig ibland och då snackar vi länge, vilket jag märkt att min man inte är helt bekväm med. Tror nog att han litar på mig, men kanske han undrar vad den andra killen har i baktankarna.

Jessi · 5 years ago
Jag har alltid haft manliga vänner, vissa har försvunnit pga livet och just nu har jag tre nära. Vi åker bl.a på semestertrippar tillsammans och hittar på saker, oftast då tillsammans med en annan väninna. Varken min man eller övrigas respektive har synpunkter på det, däremot ifrågasätter utomstående ofta. Får ofta frågor som Vad tycker din man om det, blir han inte svartsjuk etc. Mannen har däremot inga kvinnliga nära vänner tyvärr, han har haft tidigare men tappat kontakt pga flytt. Synd tycker jag, kompisar av motsatt kön tycker jag är perfekt att resonera med och få ett annat perspektiv pga olika synsätt.

jagjagjag · 5 years ago
Hej! Jag har tyvärr inte så nära manliga vänner, endast en som är gay - typiskt va? Tyvärr verkar ändå män tycka att det är problematiskt, är min erfarenhet: en god killkompis blev helt onåbar när han fick en flickvän, han berätttade inte varför utan bara försvann, jag blev besviken för jag tycker om honom. Kanske var han förtjust i mig och kanske borde vi ha pratat om det kan jag tänka nu i efterhand. men en annan teori är att han som många andra män inte riktigt vågar hantera situationen när det kommer in en flickvän. En annan bekant tog jag åter kontakt med i våras, och det kändes verkligen bara vänskapligt, jag tänkte att vi kunde hitta på lite roliga saker under coronan och han var ivrig. Så försvann han också. Jag ställde honom lite mot väggen om varför och då var han rätt otrevlig och sa något i stil med att han inte kan dejta flera personer samtidigt. Fick mig att fundera om många män tror att man dejtar för att man är singel. Sedan över till något som JAG kanske gör ett problem av, men eftersom jag är singel/ensamstående så umgås jag ju hejvilt ibland med andra par. Då är jag försiktig med att tex kontakta pappan om playdate eller frågor etc. Märker att det ibland är onödigt för många mammor verkar inte vara särskilt svarsjuka av sig. Känns lite tabu när jag skriver detta. Skönt att höra att ni inte verkar vara svartsjuka men jag vet ju liksom inte. Kanske också att man vet mera var man har den andra personen om hen är i ett bra förhållande? Kanske om någon är singel att man inte riktigt vet vad hen är ute efter? Vad vet jag...

Linda · 5 years ago
Jag har alltid trivts bäst med manliga vänner. Mindre drama och skitsnack. Av någon anledning, kanske för att jag är en rätt disträ person som dessutom ofta mår dåligt i perioder och har noll ork, så det funkar ofta dåligt med kvinnliga vänner. Jag förutsätter att vänner vet att jag finns där när de behöver mig, eftersom jag visat det så många gånger, men det vet de tydligen inte alltid. De kräver ofta mer bekräftelse, att man ska bete sig som de vill och inte som man är, och numera känner jag som ett tvång att bete mig som de förväntar sig. Får skriva upp i almanackan att jag ska höra av mig till xx med jämna mellanrum osv. Sådan vänskap brukar oftast försvinna pga att jag inte orkar med den eller pga av att de blir så arga på mig att de avslutar den. Tycker ofta deras krav är helt orimliga och någonstans känner jag att man måste acceptera en persons personlighet och att de borde känna mig tillräckligt väl för att veta att jag är oehört lojal, aldrig någonsin menar något illa och att de ska sluta tolka in saker som inte finns. Nu har jag ett fåtal kvinnliga vänner som känner mig väl och accepterar mig som jag är, men desto fler manliga vänner. Noll drama med dem. Om vi inte hörs på någon månad eller två så skiter de i det. Jag hade alla dessa vänner redan när jag träffade min sambo och det har aldrig varit något problem. Han hänger med ibland när vi ses för öl och de är numera även hans vänner. Tänker att det nog vore annorlunda om jag nu skulle få en ny manlig vän som jag hängde med ensam, eller att han skulle få en ny kvinnlig vän. Jag litar på honom till 100% så skulle dock aldrig förbjuda honom att träffa någon. När jag var yngre var min bästa vän kille men den vänskapen dog när han blev kär och inte jag. Samma med en manlig vän i vuxen ålder. Han avslutade vår vänskap när hans kärlek inte var besvarad. Sörjer det fortfarande eftersom han verkligen var min närmaste person i hela världen. Lite ironiskt eftersom vi var ett par under många år, han avslutade förhållandet, men vi efter något år när jag kommit över min hjärtesorg blev goda vänner och sedan bästa vänner. Sedan avslutar han vänskapen efter några år av att bara enbart vänner. Så, han dumpade mig två gånger.;-)

Sara Pepparkaka · 5 years ago
Jag har och har haft vänner som är män. Då jag studerade hade jag ganska många manliga vänner. Jag sällskapade redan då med han som numera är min man. Jag kan säga det så enkelt som att de av mina manliga vänner som jag fortfarande har kontakt med, de förstod att det är bra om de också är någon sorts vänner med min man. Främst mina vänner förstås, men också så att de umgås med oss båda, är trevliga även mot min man när vi befinner oss på samma tillställningar, kommer över på kaffe även när han är hemma och så. Numera rör jag mig i så väldigt kvinnliga cirklar att det är sällan jag träffar män jag skulle vilja umgås med som vän. Så kan livet också bli.

Emma · 5 years ago
Jag tycker killar ofta är så usla vänner. Hör inte av sig, vågar inte stå upp för vänskap inför sina partners. Roliga ett tag men det är alltid kvinnorna som är grogrunden.

Linda · 5 years ago
Jag hade tidigare kanske en eller två nära manliga vänner, men i och med ett större antal flyktingar till Finland för några år sedan har den vänkretsen blivit mycket större. Det har visat sig vara väldigt svårt för många av dem att få manliga finländska vänner, medan många har kvinnliga vänner i olika åldrar (ganska ofta dock äldre). Det är en intressant tendens. Jag håller för övrigt med om att det gör gott att ha vänner med olika bakgrund, på alla sätt.