Socialt trött och emotionellt arbete
3 years ago
Familjen är tillbaka i Stockholm och min skrivtid är över. Jag inser att det var ett jäkla tjat om mitt bokmanus här på bloggen, men det är en stor del av mitt liv den här sommaren. Jag ska skicka in den senaste versionen till min förläggare ikväll och sedan ha ett sista möte med henne nästa måndag innan vi åker till LA. Ska bli skönt att tänka på annat (som Friday Labs träffar på fredag och lördag!) i några dagar.
Imorgon kommer ett nytt avsnitt av Skåpet. s02.e01 som Johanna säger. Vi har försökt strukturera upp avsnitten så en bestämmer det stora temat och de andra kommer med smått och gott. Vi skickar artiklar och tankar till varandra i poddens Whatsup-grupp och den här fick mig att fundera på olika former av emotionellt arbete. Texten handlar om hur de flesta historier vi ser/läser handlar om killar/män som går igenom livet som ensamma protagonister medan berättelser om kvinnor/tjejer ofta handlar om att de ska lösa relationsproblem/göra folk nöjda.
Allt arbete är inte per definition dåligt. Jag gillar väldigt mycket mitt (mina) jobb. Detsamma gäller emotionellt arbete, jag önskar att fler män lärde sig att ta större ansvar för andras känslor och behov, inte att kvinnor ska sluta upp med det. Och nu kommer någonting som jag knappt vågar skriva av rädsla för att bli missförstådd. Alla personer jag träffat den här sommaren tycker jag väldigt mycket om. Det har bara varit kul och inspirerande och kärleksfullt, handen på hjärtat. Jag vill verkligen träffa alla jag träffat. Samtidigt är jag så socialt trött. Kanske på grund av isolationen under pandemin och att jag inte är van att umgås så många människor. Det gjorde gott att bara ha program en kväll under hela ensamma veckan i Stockholm.
Vad försöker jag säga, att man kan vara trött trots att man verkligen gillar det man gör.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
linda · 3 years ago
Bra att du lyfter upp den sociala tröttheten, tror nog många känner igen sig. Jag gick på ett länge efterlängtat trädgårdshäng i juni och kände att jag behövde ett dygn för att varva ner efteråt, trots att det var härligt och saknat och allting. Hade lite underskattat hur stor påverkan ett år av väldigt lite socialt umgänge kunde ha. Ser förresten fram emot att lyssna på Skåpet, och att läsa boken i sinom tid!
Peppe Öhman · 3 years ago
Vad skönt att jag inte är ensam om att känna så (och tack för att du lyssnar på Skåpet!)
Louise hejhej · 3 years ago
Jag har insett på senare år att jag MÅSTE få pausa. Tex när jag är på kompishelg två ggr om året med mina tre absolut närmaste vänner behöver jag ändå ibland gå en runda själv i butiken bredvid eller gå tillbaka en stund tidigare till hotellet. Det tog SÅ emot när jag upptäckte detta – jag är ju social och detta är mina vänner?! Men insåg att det inte handlar om det utan att hjärnan bara behöver andas en stund.
Koko · 3 years ago
Jag har först de senaste åren insett, att trots att jag är social och laddar batterierna med att träffa folk och göra saker så *måste* jag också ta mig tid för mig själv och varva ner, annars blir jag utmattad. Precis som att introverta kan behöva träffa folk ibland för att må bra så behöver extroverta ensamtid ibland. Svårt att inse.