Påminns om mina egna privilegier

Idag fick jag reality check på mina egna privilegier då jag intervjuade en kille i Minnesota. Maggan och jag gör ett större podcastprojekt tillsammans och letar nu upp kreatörer (=influencers) med intressanta historier. Den här unga mannen berättade hur hans pappa hade blivit skjuten till döds när han bara var två år gammal och hur hans mamma var knappt 25 med sex barn (senare skulle det komma åtta till) och jobbade två jobb, hur han klarade sig igenom skolan, hur huset var fullt av kackerlackor och möss, hur han fick spela huvudrollen i skolpjäsen när han gick i high school och hur han lyckades samla ihop 600 000 följare genom att först vara rolig på Vine och sedan på Instagram. Han fick en manager, blev flugen till Atlanta (första gången han satt i ett flygplan var han 21) och hur hans Instagramkonto sedan blev kapat.

När Magnus och jag läste igenom ansökningarna för den här podden tyckte vi att det var lite löjligt att en av de värsta saker som hänt en person var att förlora sina följare på Instagram, men när jag pratade med den här killen fattade jag att det var hans enda utväg. USA är ett så jäkla hårt land, har du inte pengar är det enormt svårt att klättra på den socioekonomiska stegen. Social mobilitet existerar knappt, trots att hela landet lever på devisen om den amerikanska drömmen där vem som helst kan bli vad som helst.

Nu hade den här personen klarat av att samla ihop 150 000 följare, jättemånga för mig, men en droppe i havet för honom. Konkurrensen blir bara hårdare. Jag tänkte också på vilket jäkla privilegium det är bara att få prata och höra om hur livet också kan vara långt från vita Santa Monica.

Jag länkar sen när podden ligger ut.