Skolavslutning i roosevelt

Vad är det som gör att det är så svårt att hålla tårarna tillbaka på skolavslutningar? Är det för att det är en så tydlig tidsepok? Barnen växer upp och går vidare. Eller är det minnet av Den blomstertid och hur härligt det kändes när hela sommarlovet låg framför en? Alla uppklädda och förväntansfulla barn? Kanske det är en kombination. Jag grät i alla fall en skvätt och det gjorde rektorn också medan hon höll tal.

Otroligt fint (och varmt) var det i alla fall att kunna vara med om Vidars sista skolavslutning i elementary school i fysiskt format och inte vara tvungen att delta över Zoom. Nu ska vi bara packa ihop det sista. Jag ska skriva så mycket som möjligt så jag kan unna mig själv en vecka av jetlag och bara häng med kompisar i Stockholm. Varje gång vi ska lämna Los Angeles för sommar i Norden känner jag ett visst motstånd trots att jag vet att det kommer att bli underbart och att jag i augusti kommer att tänka: “borde vi inte ändå bo här?”. Sedan flyger vi till LA och jag får sova i egen säng och kvällarna är mörka och varma och jag känner mig fullständigt hemma.