Kompismiddag i helsingfors

Sommaren i Norden och specifikt Helsingfors är alltid alldeles för kort. Det finns inte tid att göra allt jag vill göra och träffa alla jag vill träffa. För några år sedan kom därför Magnus och jag på att vi ordnar en gemensam kompismiddag dit vi bjuder våra närmaste vänner i Helsingfors (äh, Finland. Ellen kom ju från Österbotten). De som kan komma kommer, vissa kommer efteråt på en drink, andra kan bara stanna en kort stund. Förra året kunde bara Anne, Sonja och Janne. I år var Sonja på sin killes sommarställe med barnen och Hanna hade hade hyrt en stuga nånstans kring Tammerfors. Det var tråkigt att de inte kunde vara med, men knappt tjugo andra kompisar dök upp.

Vi bjöd på lite mat och dryck och eftersom kvällen var någorlunda varm satt vi ute vid ett långbord tills restaurangen stängde. Otroligt trevligt var det. Sedan fortsatte Magnus på efterfest hem till Kaj och Niko medan jag vandrade hem till hotellet för att låta barnvakten gå hem. Oss emellan tyckte jag det var perfekt att vara hemma halv tolv, hade noll lust att dricka vin tills solen gick upp.

Jag tänkte på hur jag håller på att förlora fästet i Helsingfors. Jag älskar att besöka min födelsestad, men den känns inte längre som min. Jag turistar och hälsar på. Jag nuddade vid tanken på att jag kanske inte har lika många vänner som förut där. Det är väl naturligt att det trillar bort folk och dyker upp nya i livet, men det känns ändå lite vemodigt. Samtidigt föreställer jag mig att de flesta som dök upp på middagen är såna som alltid kommer att finnas kvar. Hoppas det.