Det finländska vemodet
4 years ago
Jag tänkte på en sak när jag klippte gräsmattan på mammas gård, nämligen hur tydligt det blir att tiden går när man bor utomlands. Jag tror att det är en av orsakerna jag känner ett sånt vemod när jag hälsar på i Finland. Kanske också för att sommaren är så vacker och tiden är så knapp med min familj och vänner. Jag går omkring och är medveten om tidens gång. Det är vemodigt, men också fint och kärleksfullt. Jag inbillar mig att det är fint att verkligen uppskatta det och de man har i sitt liv och när och när man bor så långt borta blir det mer tydligt. Eller vad vet jag, ni som som nära era släktingar och vänner kanske resonerar på exakt samma sätt.
Men jag går inte omkring med en tår som långsamt glider nerför min kind. Istället försöker jag att inte förvandlas till en tonåring när jag umgås med mina föräldrar, träffar så många jag kan av alla jag tycker om i Helsingfors och Stockholm. Fy fasiken vad fint det är här. Igår jobbade Maja och jag hela eftermiddagen med Friday Lab, åt sedan middag och avslutade dagen med ett kvällsdopp. Mycket fint. Vi talar ju mest jobb vanligtvis, därför var det välbehövligt att ha en kompiskväll som omväxling.
I dag ska vi jobba vidare med Friday Lab, jag ska träffa mitt svenska förlag och senare ta en öl med en kompis. Stockholm är lyckligtvis lite svalare än igår och i hemlighet längtar jag efter lite regn.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Ess · 4 years ago
Tidens gång är tydlig också för mig, även om jag bara bor en timme från mitt barndomshem. Jag tror alltså inte att det nödvändigtvis har med hur långt bort en bor. De välbekanta husen längs byvägen där det ”plötsligt” bor för mig helt okända människor, den välansade, tomma gräsmattan där det ju egentligen ska stå ett spökhus i en övervuxen trädgård, kalhygget där det nu växer en mörk och tät skog, grannen som inte längre känner igen mig, släktingar som sommar efter sommar drar ner på frivilligarbete, odlingar, resor och åtaganden för att orken tryter. Och så mina egna försök att bekräfta och få det bekräftat att jag fortfarande hör till, fast jag vet att de nya människorna på de nya gräsmattorna konstaterar att det på sin höjd måste vara en sommargäst som kommer gående och ”ingen härifrån”. Inbillar jag mig. Och det får mig att vilja sätta upp små skyltar och plaketter runtom i byn. ”I det här diket tappade Ess bort sitt bälte”, ”Här sommarjobbade Ess”, ”Här cyklade Ess omkull”, ”Här har Ess bästa klätterträd stått”, ”Här gömde Ess kvittot från sitt första spritköp”. Det har också gått så lång tid att jag inte längre behöver tänka på att inte regrediera i mina föräldrars sällskap. Herregud, jag måste ju vara megavuxen!
Peppe Öhman · 4 years ago
Så fint skrivet! jag förstår precis vad du menar.
N · 4 years ago
Jag bodde utomlands i nästan 30 år och då jag flyttade tillbaka till Finland var vemodet den första tiden ännu värre än under mina sommarbesök. Jag tror man har nåt slags screenshot i sinnet om hur ens barndomsby/stad/land ser ut och det är mycket svårt att acceptera att allt och alla ändras i ens frånvaro. Jag undrar om jag skulle känna att liknande vemod om jag besökte mitt andra hemland där jag vistades så länge, eller om de här känslorna bara framkallas av landet där jag föddes.
Peppe Öhman · 4 years ago
Så intressant och jag fattar precis vad du menar. Det man lämnade finns inte kvar och när man bor utomlands förändras också minnen och känslor och korrelerar inte alls nödvändigtvis med verkligheten.