Tack för ingenting alls kim kardashian

Hej från halvvägs in i lördagen. Jag har precis vaknat upp från en tupplur, skrivit en text om bitcoinens miljöpåverkan (älskar att vara journalist och lära mig nya saker!) och ska snart snart ta Majlis på en playdate som inkluderar cykling och glass. Jag är så jäkla trött. Det beror antagligen på järnbrist, mycket jobb och småbarn. Fattar att jag på inga sätt är originell här, men försöker påminna mig själv om den där vilan. Ta pauser och tupplurar.

Imorse spelade vi in Magnus och Peppes podcast live på Clubhouse, det finns en risk att vi är tvungna att spela in avsnittet en gång till imorgon. Det var nämligen mycket ståhej kring och och halvvägs stal Majlis Magnus telefon och stängde Clubhouse-rummet. Hur som helst berättade jag där om hur en kompis på facebook sa att hon brukade tänka på om hon skulle vara mör eller seg om man kokade henne. Jag har inte kunnat släppa den tanken, att jag skulle vara en seg jävel som ingen skulle vilja sätta tänderna i.

I dag skulle jag in och kolla på lampor på Facebook Marketplace och fastnade i en tråd där en kvinnlig bekant skrev om hur hon gått upp i vikt under covid och nu skulle testa en köttdiet. Kommentarerna under handlade om olika sätt att gå ner i vikt. Eftersom jag är smal (och seg) ska jag inte komma med vidare tankar kring det förutom att jag själv och många väninnor är påverkade av de sinnessjuka kroppsidealen från 90-talet. Kommer ni ihåg Paris Hilton och Nichole Riche som skelett ute på stan. Kändiskvinnor som hade minsta antydan till mage eller lovhandelns hånades i skvallertidningarna. Kate Moss “Nothing tastes as good as skinny feels”. Jag fattar ju att de senare generationerna har problem med orealistiska kroppsideal (thanks for nothing Kim Kardashian) med filter och retuch osv, men fy fan så kvinnor svalt sig själva för 25-30 år sedan. Och fy fan så öppet kvinnohatet var inte bara i skvallerpressen, utan också i de så kallade damtidningarna,