I dag åt vi på restaurang för första gången sedan mars. Det kändes högtidligt och fint. Det flesta affärer på vår gata har ännu skivor över sina skyltfönster, men vår kvarterskrog hade tagit bort sina. Folk demonstrerar fortfarande (fredligt) över hela USA och på många olika ställen i bara LA. Överallt ser man skyltar med texten BLM.
Jag har fått flera olika kommentarer, speciellt på Instagram, som handlar om att det väl ändå nu är dags att lämna USA och flytta hem. Jag fattar att det i nyhetsmedia ser ut som om hela landet brinner och det ÄR fruktansvärt med den institutionaliserade och strukturella rasismen, men det finns just nu också så mycket kärlek och förändring i luften. Folk går ut tillsammans, dag efter dag, och kräver alla människors lika rättigheter. Det är stort och historiskt och känns fint att få uppleva på nära håll.
För övrigt är jag ganska trött på att ens val av hem ska bli nåt slags landskamp. Som om det vore en tävling vilket som är det bästa landet att bo i (motsvarande landskamp som många finländare driver mot Sverige i kampen mot Covid-19). Och att det bara fanns en vinnare. Jag upplever aldrig att amerikaner snackar skit om andra länder (med undantag för presidenten då) för att liksom bekräfta sitt eget land. Mina amerikanska vänner ber snarare om mig personligen om ursäkt när det händer något obehagligt här (min goda vän Mike som bor i Brooklyn NY textade mig häromdagen och sa att han på ett konstigt sätt känner att han vill beskydda oss från galenskaper i USA).
Jag älskar att bo i Santa Monica, att ha Stilla havet runt hörnet, att människor verkligen ser varandra, att få plugga på ett fruktansvärt bra universitet här och all kreativitet och smarthet. I USA finns verkligen både världens smartaste och dummaste människor. Naturen är helt fantastisk här, så mäktig med delfiner och valar, nationalparker med snötäckta berg, varma källor, öken osv Jag har lärt mig så otroligt mycket om världen och mig själv efter sju år i det här landet. Jag har träffat så många nya spännande människor. Det betyder inte att jag vill bo här resten av mitt liv eller att jag tycker att alla andra också borde bo här. Folk som kan välja (och det borde såklart alla kunna göra) ska bo där de mår bäst. Jag mådde också otroligt bra när jag bodde i Argentina, men blev inte stormförtjust efter ett år i Nederländerna. Lyckligtvis tycker inte alla samma sak.
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Sofia · 6 years ago
Så klokt och bra inlägg (som alltid iofs!)! Är också så innerligt trött på den här tävlingen vilka länder som hanterar Covid -19 bäst. Jag bor i Sverige nu sedan rätt många år och får ofta (från kollegor) höra att vi som familj borde flytta utomlands med mitt jobb för det är så ”alla” gör i min bransch och många blir så provocerade när jag förklarar att jag tycker Sverige är perfekt för barnfamiljer. När jag bodde utomlands så frågade vänner som inte jobbar i min bransch när jag skulle flytta hem igen för gott då de såg min tid ute som en parantes, det verkliga livet skedde ju hemma. Fick frågor som ”saknar du inte årstiderna?” och ”är det inte jobbigt att det är varmt jämt”. När en bryter mot normen så skaver det hos de som lever i normen OM de inte är trygga i sina val för då spelar det ju ingen roll vad andra gör. Intressant och sorgligt att så många ändå inte verkar trygga med sina val. Jag förstår verkligen att ni vill stanna! Jag har aldrig varit på Östkusten i USA men mycket låter härligt och inget är perfekt. Jag älskar allt för barnen i Sverige, föräldraledigheten, förskolor, den rena luften, närheten till familjen, mataffärer med en massa mat (till skillnad från om jag skulle jobba i t ex Mali som var uppe på agendan för oss som familj ett tag) men jag träffar inte jättemånga nya människor direkt, får kämpa mer för att lära mig nya saker för allt är så invant här och det är inte många veckor om året jag går i min kaftan i värmen...
Peppe Öhman · 6 years ago
Så mycket bra här att jag inte vet vad jag ska börja. Kan verkligen känna igen det där med att utlandsvistelse ska vara en parentes, liksom bara b-roll till riktiga livet. Som om den tiden inte var minst lika betydelsefull. Fastnade också för den här meningen: "När en bryter mot normen så skaver det hos de som lever i normen OM de inte är trygga i sina val för då spelar det ju ingen roll vad andra gör" Tack!
A · 6 years ago
Undrar om och hur ni upprätthåller svenskan för era barn annat än att ni båda pratar svenska med dem. Går de i nån "klubb" för att också lära sig skriva svenska eller jobbar ni med det själva? OM ni flyttar till Finland/Sverige hur tänker ni på skolgången? Svenska? Internationell skola? Våra barn ska börja 3rd och 4th grade i sin amerikanska skola i det land vi bor. Vårt hemspråk är engelska (men jag pratar svenska med barnen) och jag insåg för ca ett år sen att deras dittills starka svenska blivit allt svagare och att jag själv inte kan/hinner göra mycket för att den ska utvecklas som jämnåriga i Svenskfinland. Så vi började med svenska online via Nomandskolan i Finland. Det var inte särskilt krävande men åtminstone vet de nu att det finns å ä ö och att tj ord skrivs olika etc. Vi kommer att fortsätta med Nomadskolan. Vi har på sistone funderat att efter 8 år i samma land flytta till ett nytt eller till Finland (min man är inte finländare). Pga covid 19 evakuerades vi till Finland i slutet av mars och barnen har avslutat sina klasser online. Har här jag hållit på att bli galen av alla känslor och tankar om var vi ska bo i framtiden. Vad är bäst för barnen? Nu äntligen har jag frid med tanken att åka tillbaka till vårt arbetsland så fort gränserna öppnar (troligen i slutet av juli). För två år till. Vi har aldrig som familj bott i nåt annat land än det vi nu bor i. Det känns superskrämmande att vi en dag kanske måste försöka integrera oss i Finland. Känns bra att ha åtminstone två år till att förberade oss för det. Pga den nya kela-lagen måste vi hur som helst snart vara ett skolår i Finland för att sedan åter kunna vara 5 år utomlands och fortsätta få alla sociala förmåner. Egentligen kräver kagen bara 6 mån i Finland, men som barnfamilj är det bättre att stanna ett läsår, tycker jag. Men svenskan alltså. Hur tänker ni att ni gör med skolgången för era barn när/om ni flyttar till Finland/Sverige? Och gör ni nu något för att göra den ev "framtidsförändringen" enklare för barnen?
Peppe Öhman · 6 years ago
Bra fråga! Vi talar ju alla svenska här hemma och läser högt på svenska för barnen. Vanliga somrar är vi också i Noren drygt två månader. det är klart att barnens svenska kommer att bli svagare än engelskan, men vi kämpar på. Jag tror faktiskt inte att vi kommer att flytta till Finland, men kanske Sverige om några år. Eller vem vet :) Tack för tips om nomadskolan! Just nu har barnen bara Svenska skolan en gång i veckan.
Jessica · 6 years ago
Varför måste alltid val som går utanför normen ifrågasättas...? Tycker det verkar otroligt härligt att bo i LA och blir glad (och lite avundsjuk) varje gång jag läser din blogg ☺Sedan har jag gjort ett personligt val att stanna nära familjen och där jag har lätt att få jobb även om jag varje år i november-februari starkt ifrågasätter det valet. Men de där frågorna/ kommentarerna tycks komma så fort man inte har 2 barn, hus (uppenbarligen i Norden) parförhållande, semesterresor till Mallis (lr annat valfritt "normalt" val) och stabilt jobb som motsvarar ens utbildning....
Peppe Öhman · 6 years ago
precis så! Det finns bra saker på alla platser (och dåliga). Och folk gillar generellt inte när man bryter normen.
Anna · 6 years ago
Det där har jag minst sprungit på nu, men tidigare när jag inte bott här så länge (har ju bott här i 23+ år nu). Speciellt om jag själv inte var nöjd med något, då fick jag höra "Men varför ska du bo där då?" Så kanske det är fortfarande, men nu så försöker jag att (tyvärr kanske) inte nämna om jag är missnöjd... Nu blir jag så nyfiken på om ni har tänkt stanna för gott och hur det gick med GC, medborgarskap eller vad det nu var du pratade om i en intervju för ett par år sedan. Hur gick det? Kul om allt gick vägen! Lite intressant är ju att det inte är förrän man är medborgare som man kan åka "hem" obehindrat... Ha det gott!
Peppe Öhman · 6 years ago
Ja, du har ju bott här så otroligt länge. Liksom hela ditt vuxna liv? Jag tror inte att vi kommer att stanna för gott (men vem vet). Vår immigration lawyer jobbar på GC, men nu står allt still pga av coviod-19. Kram
MC · 6 years ago
Jag har aldrig längtat så mycket till Kalifornien som nu. Är väl en kombination av att man vill ha det man inte kan få, och GLÖDEN i protesterna och förändringen som sker. Men älskar Sverige också! Båda känns hemma.
Peppe Öhman · 6 years ago
Precis den där glöden! Och jag känner som du, det finns flera olika hem på jorden. Man måste inte bara välja ett.
Jenny · 6 years ago
Det där fenomenet stötte jag på förra sommaren då jag på instagram var väldigt öppen om hur dåligt jag mådde och hur ensam jag är. Då räckte det med några fina sommarinlägg från någon vecka i Finland för att det började dyka upp kommentarer som undrade om jag inte skulle må bättre i Finland. Bakom dessa sommarbilder fanns däremot en stark Finlandsångest och Covid eller inte, jag hade redan innan denna vår noll planer på att åka hem i sommar för att jag inte kan vara med eller ens ha kontakt med familjen nu. Delvis därför slutade jag helt att använda sociala medier då för jag orkade inte med att hela tiden ropa om psykisk ohälsa och att en inte ska tro att sanningen finns i en enda bild men ändå trodde alla att de visste precis allt om mig.
Peppe Öhman · 6 years ago
Jag förstår precis vad du menar. Det är så lätt för folk att glömma att verkligheten är mycket mer komplex än sociala medier. Kram!! Tack för kommentar
s · 6 years ago
Kan du förklara det där att man ser varandra? Fattar ju lite hur du menar men inte riktigt :) Kanske det skulle fungera att leva tvärtom, dvs somrarna utomlands och vintern i Norden
Peppe Öhman · 6 years ago
Jag menar att man i Finland (och i viss mån i Sverige) bara talar till varandra då man måste kommunicera något. Här småpratar folk med varandra hela tiden. Inte för att det är ytligt, men för att vi lever tillsammans här och det är fint att uppmärksamma varandras samexistens. Jag mår bra av det. (Jag skulle såklart klara av Norden på vintern, men är inte det minsta sugen på den). Har inga problem att tillbringa sommaren i LA däremot. Så kanske sommar och vinter utomlands ;)
s · 6 years ago
Kan du ge lite konkreta exempel, t.ex. en vanlig vecka? Nog tycker jag att man småpratar i Norden också. Men det är kanske vanligtvis inom en mindre krets i Norden (alltså inte till främlingar). Hur tänker du kring att bo i USA om både du o din man skulle bli sjuka i covid-19 samtidigt? (Vågade nästan inte ställa frågan men nu gjorde jag det i alla fall). Det är ju worst case scenario. Många vill ju ha extra mycket trygghet nu.
MC · 6 years ago
Tar mig frihet o kastar mig in i diskussionen som det vore ett forum här (ligger vaken pga covid o försöker desperat tänka på annat). Personligen upplever jag det totalt annorlunda. Jag skulle jämföra det med det snacket man har på en större arbetsplats när man möts vid kaffemaskinen eller lunchkön. Man småsnattrar lite om väder/outfit och beter sig som man känner varandra när man kanske egentligen bara har som enda nämnare att man är anställd på samma ställe. Och man gör det med värme, det är inte något framtvingat eller stelt.
Lotta K · 6 years ago
Det håller jag med om. Småprat som om man hade livet gemensamt på något sätt. Vilket ibland blir påfrestande när man automatiskt förväntas ha åsikter om nåt man inte bryr sig om.
Peppe Öhman · 6 years ago
Precis det som MC och Lotta sa. Man bygger ett community kring platsen man arbetar, området man bor i, eller folk man bara råkar stå i samma kö med. Tycker mycket om det! Det upplevde jag aldrig i Finland. Knappt så grannarna hälsade på varandra Tycker alltid att folk är så reserverade när vi besöker Norden. Jag känner mig väldigt trygg här, om både Magnus och jag blev sjuka har vi såklart vänner som skulle rycka ut och hjälpa med barnen. Eller hur menar du? (Tror ärligt talat att sjukvården är generellt bättre här, om man har sjukförsäkring, än i Norden). Men OBS tycker det finns jättebra saker med Sverige och Finland också: föräldraförsäkringen, kommunala skolor, sjukvård för alla, kommunal trafik i storstäderna, de ljusa sommarnätterna. Det är ingen tävling.
s · 6 years ago
Intressant, kanske det där smalltalket är något man borde uppleva för att förstå den stora skillnaden mellan norden och USA. Många uppskattar säkert närheten till släkten och stabiliteten i Norden just nu. Men det beror ju så klart på hur man har det. Vad oroar dig mest med covid-19?
Peppe Öhman · 6 years ago
Om du får en chans att besöka USA rekommenderar jag verkligen det! Gällande covid-19 oroar jag mig mest över min drygt 70-åriga mamma i Finland.
puva · 6 years ago
Jag måste leva i nåt slags bubbla, för jag tycker min vardag här i Helsingfors är väldigt social (vanligtvis, inte nu under rådande undantagstillstånd). Bor i ett litet husbolag där jag känner alla i min trappa, vi pratar varje gång vi ses i trapphuset. Det är mycket trevligt. Känner många här i området via barnens skola och dagis, vi har också bekant personal i närbutiken som vi snackar med och före detta grannar som man pratar bort en stund med i parken om man ses. Jag jobbar för en stor arbetsgivare, så varje dag ser jag mänskor jag aldrig råkat på förut. Känner igen beskrivningen om kaffeautomatsnacket. Tycker det är skönt att bara pladdra strunt, det stärker samhörigheten. Nu under coronatiden tycker jag till och med att mänskor som kommer emot på gatan ler och ser en i ögonen (utom dom som tar en lång lov runt en, förstås). Men det här är min lilla knut av världen. Har varit litet stolt över hur "icke-finskt" det 'är. Tänk hur olika man kan ha det!
Peppe Öhman · 6 years ago
Det låter helt underbart!
s · 6 years ago
Sen måste jag ännu fråga om det där med kommunal trafik: det finns alltså inte i USA? Eller är det det att t.ex. en bussbiljett är mycket dyrare?
Peppe Öhman · 6 years ago
USA är ju jättestort så det finns inget enkelt ja- eller nejsvar. I t.ex. NYC fungerar tunnelbanan jättebra, här i LA finns det både bussar och tunnelbana, men eftersom staden är så utbredd och avstånden är så stora är det vanligare att man åker bil.
Stephanie Seege · 6 years ago
Jag tror jag forstar precis vad du menar. Jag flyttade till London 8 ar sedan och varje gang jag halsar pa i Finland sa undrar mina vanner nar jag ska 'flytta hem'. Hem? Jag bor hemma i London, ju. Och har faktiskt inte kannt att Finland ar mitt hem pa valdigt, valdigt lange. Speciellt just nu nar jag kanner att folk forenas pa ett annat plan, som du ocksa papekade, och jag kanner en enorm samhorighet med folk fran alla delar av varlden. Fordelarna med att bo i kaotiska, Brexit-forpestade UK ar manga, trots allt.
Peppe Öhman · 6 years ago
Precis så känner jag med LA. Det må vara kaotiskt, men mycket kärlek och skönhet. Sen finns det såklart folk och platser jag saknar och älskar i Finland.
Nadia · 6 years ago
Hej, tack för bra inlägg. Vad är hemma? Det är väl den plats man befinner sig på just här och nu, där man har sitt eget, kan stänga dörren om sig och bara vara. Där man är välkommen och känner sig trygg. Hemma är kanske inte en fysisk plats, utan ett ställe där man inom sig hittar ett lugn. Så känns det för mig, och jag har bott på flera platser utomlands. Men sen är det klart att när förhållanden ändras så ändras också ens prioriteringar och man värdesätter andra saker mer. Man omvärderar helt enkelt. Och med pandemin och dess konsekvenser som massarbetslöshet är det ingen tvekan att vi kommer tvingas att prioritera. Därför tror jag många tex kanske tänker att just USA inte är det bästa landet just nu. Sen är min uppfattning att amerikaner har det tufft generellt , de är nog inte världens lyckligaste men å andra sidan, vilka är det? Däremot att veta att man inte har tillgång till sjukvård när man mister sitt jobb, att ens barn inte kommer kunna gå på college eller att man måste ta flera jobb bara för att få det att går runt. Det är saker som vi än så länge inte behöver oroa oss för i Skandinavien. Och det är en stor trygghet. Jag älskar New York och Los Angeles, kulturen, naturen, historian, drivet. Jag hoppas innerligt att det kommer finnas kvar när det här är över. Att vi kommer ut i andra ändan till en bättre plats. En plats där vi är välkomna, där vi har frihet att själva välja var som är vårt hem.
Peppe Öhman · 6 years ago
Precis så är det med hemma! Sen är det ju svårt att generalisera 330 miljoner människor. Vissa är säkert lyckliga, andra inte. Vi som kommer från Norden har ju också det enorma privilegiet att flytta tillbaka om allt skiter sig här. Och om du säger befinner sig USA verkligen inte på topp just nu, men samtidigt finns det en så stark rörelse mot det bättre. Jag blir så otroligt stolt över Los Angeles när jag ser stan demonstrera och kräva jämlikhet och rättvisa.
Jennifer Sandström · 6 years ago
Så märkliga kommentarer ändå "nu är dags att lämna USA och flytta hem." Det är ju precis som om man borde lämna sitt hemland när något märkligt man absolut inte vill stötta sker? Och bra svar "Folk som kan välja (och det borde såklart alla kunna göra) ska bo där de mår bäst." En gång i tiden drömde jag om NYC, nu känns det som om det finns hundra olika platser jag hellre skulle bo på än i USA (och då inte pga. vad som händer i landet utan allmänt). Men det finns mycket vackert, spännande och fint i USA – och jag är väldigt glad att ha fått se så pass mycket av landet som jag faktiskt gjort.
Jennifer Sandström · 6 years ago
Ps. Vore nice om styckesindelningar syntes i kommentarer :)
Peppe Öhman · 6 years ago
ja, svårt att välja när världen är full av magiska platser. Svårt också när man börjar rota sig och få nära vänner ett community på stället man bor. Jag trodde aldrig jag skulle älska LA så här mycket, men tydligen passar den här staden mig.
Jennifer Sandström · 6 years ago
JA. Börjar känna så med Finland också. Det är "inte bara att lämna"... :O
Peppe Öhman · 6 years ago
Jag förstår precis!