Om att leva i framtiden (och i bergen)

Hanna skrev ett bra inlägg om att se sin inre sextioåring. Både hennes inre 50-åring och 60-åring röstar för ett eller fler barn till, medan dagens Hanna tycker att det räcker bra med två. Jag tror att det är hälsosamt att se sig själv från olika perspektiv ibland kan ens vardagliga problem kännas enorma och helt oöverkomliga, men när man tar ett steg tillbaka och ser på dem från ett litet avstånd krymper de.

Jag har såklart funderat mycket på vad min inre sextioåring skulle säga om boende i Los Angeles, men tror/hoppas att hon gilla det. Att det är bra att samla på sig lite äventyr. Eller så är detta en konstruktion av mig själv för att bekräfta mitt nuvarande val.

Handen på hjärtat skulle sextioåringen, precis som Hannas, säkert gärna ha fyra barn. Hon skulle nog gärna se att vi lade undan lite mer sparkapital varje månad än vad vi gör nu och att jag var noggrann med hälsocheckar och sånt (gjorde for the record mammografi i somras!). Det hon också garanterat skulle bli glad över är varje gång nutids-Peppe gjorde en lite för vågad manöver, testade på något nytt, tackade ja trots hög läskighetsnivå och risk att skämma ut sig.

På tal om LA och små äventyr så fick jag (okej, VI. Hela familjen inkluderad) ett erbjudandet att låna ett stort hus på en hästgård i bergen under hela november. Det erbjudandet skulle antagligen inte ha trillat ner i knät på mig om vi stannat i Helsingfors. Jag känner att det är min skyldighet att tacka ja, Magnus tycker att det är skrämmande att bo så avskärmat under eldsvådesäsongen. Jag fokuserar på utsikt över Malibu och hästar på gården.

Ska göra detta (OCH rida) varje dag i solnedgången.