Gråter på sturebadet

I övermorgon åker vi hem till LA och jag går redan nu runt med en klump i halsen. Varje sommar är det samma sak, jag är så ledsen över att åka och får så dåligt samvete över att beröva far- och morföräldrar umgänge med sina barnbarn.

Min svärmor gick i pension i maj och fick ett presentkort till Sturebadet i present av sina kolleger. Imorse tog hon med mig på badet. Jag har aldrig varit där förut, men älskade det genast. Det var praktiskt taget folktomt och vi fick bastun, bassänger och lugnt tempo för oss själva. Vi satte oss i en vanlig bastu och småpratade om livet. Plötsligt började jag storgråta. Jag vet inte varifrån det kom, men jag kunde inte sluta. Jag bara satt där på bastulaven och hulkade som en annan hysterika.

Det var väl nåt slags uppdämd sorg kring att sommaren i Norden är slut, livet och döden och att åka iväg. Jag vet faktiskt inte vad gråten handlade om, men det var lite skönt och avslappnande att få ut den. Sen samlade jag ihop mig och simmade några varv medan svärmor fick gå på en ansiktsbehandling. Efteråt åt vi lunch, bastade lite till, testade den turkiska delen med iskalla bassängen och ångbastu och småpratade utan att jag grät. Fin dag, men är alldeles slut i kropp och själ nu.