Fattig är ensam | July 3, 2019

Jag hade en helt otrolig månad då jag fick rida ut två gånger. Först en sväng på Djurgården med Carolina och Erika och på kvällen en tur med min kompis Filippa och hennes häst. Det var verkligen en drömdag med hästar, vänner och fruktansvärt vacker nordisk sommar.

När jag kom hem läste jag

När jag kom hem läste jag Hanne Kjöllers krönika om ensamhet. Den går i korthet ut på att Kjöller raljerar kring ensamma människor som besvärliga typer som aldrig bjuder tillbaka, sätter sig på tvären när någon kommer med förslag och vägrar öppna upp sin världsbild/sina åsikter. Den var kanske lite småkul, alla har vi väl en sån typ nånstans i bekantskapskretsen , men mest var den gäsp. Det är svårt att vara ironisk i text, då blir det raljerande och raljerande är skrivandets buskis.

Idag svarade Riksförbundet för mental och social hälsa och förklarade att ensamhet ofta är en ekonomisk fråga.

“Vi vill ge en annan bild av verkligheten, där ensamheten måste lösas genom samhällsförändringar. Där människor lever med så lite pengar att de ber att få köpa en kaffe för 10 kronor på avbetalning. Där de inte har råd att ta bussen in till stan för att träffa en kompis. Där de inte kan hålla kontakt med släkt och vänner i andra delar av landet eller världen för att de saknar internetabonnemang.”

Jag tycker korrelationen mellan ensamhet och ekonomi är intressant. Eftersom jag ännu inte helt integrerat mig i Stockholms innerstad har jag fortfarande utanförperspektivet. Det har fått mig att lägga märke till klasskillnaderna. Teslan på gatan, folk är snygga och välklippta och stylade med shoppingpåsar och samtidigt går det andra och letar flaskor i sopkorgar (vi talat bland annat om detta i podden. Detta och hur Magnus träffar sitt ex i Helsingfors). Djupa inkomstklyftor är så tydliga här i STockholm.

Vad kan man göra då? Jo, man kan fundera noga på vem man röstar på. Gör man som USA eller vill man behålla välfärdssamhället? Man kan försöka inkludera folk och är man man kan försöka ta ansvar över sina sociala relationer. Jag tror ärligt talat att manligheten skulle må bra av att ha tryggheten i form av vänner omkring sig. helt enkelt att känna sig älskad och uppskattad. En partner kan inte ge allt, eller det kan hen kanske, men det är en ganska tung börda att bära och så finns ju alltid risken av att ingenting varar för evigt.

När jag började det här blogginlägget ville jag bara berätta om min helt otroliga måndag, men sen förvandlades det till en text om ensamhet. Sen kom Majlis och placerade sig i mitt knä och det blev jobbigt att skriva. Ni kan väl i kommentarsfältet hjälpa mig att tänka vidare på det här?

Sunni · 7 years ago
Oj, så bra (början). Jag läste samma krönika och tyckte den var lite rolig, men något skavde. Och ja! Ja, hjälp, vi måste prata om både ensamhet och fattigdom och hur de hänger ihop. Och att fattiga människor ser ut precis som vi andra, dvs när vår utbildade/bildade vän/moster/kollega tackar nej till middag (eller 10kr kaffe), så kan det vara för att hen inte har råd. Ser fram emot att läsa kommentarerna här!

Sunni · 7 years ago
Ja, och tillägg - när man tackar nej till en inbjudan pga fattigdom säger man nog inte det så ofta (om man inte är student) för det är väl lite skamligt?

Peppe Öhman · 7 years ago
Precis så tror jag också. Att det finns en skam i att inte ha råd.( trots att det såklart inte alls är skamligt)

Linda · 7 years ago
Absolut, så är det! När jag i perioder har varit fattigare än jag är nu (ha-noll-pengar-över-att-spendera-på-utefika/middag-fattig, aldrig fattigare än så) har jag tackat nej med en annan ursäkt än att jag inte har råd, och säkerligen i perioder framstått som jättetråkig som aldrig vill följa med på saker. Tror att det skulle vara nyttigt för alla att antingen själv ha varit i den situationen (det är nyttigt att veta hur det känns att inte ha råd) eller åtminstone har förståelse för att alla inte har det lika bra som vi har det. Då kan man kanske tänka sig för innan man bara föreslår saker som kostar pengar, och istället bjuda med den vännen på picnic, bjuda hen på middag hemma hos sig etc.

Linda · 7 years ago
Tillägg: Föreslå aldrig att dela på notan om man är ute om man inte vet säkert att alla har råd/är ok med att betala mer än vad de kanske har ätit för. En kompis man (väldigt välbetald) gjorde det en gång när jag hade beställt det billigaste på menyn för att ens ha råd att gå med ut och han ätit en dyr trerätters... Inte ok.

Sara · 7 years ago
Precis så Linda! Jag har tidvis väldigt dåligt med pengar pga svajig frilansinkomst och jag vet inte hur många gånger jag har suttit med panik och fått swish-låna i smyg från kompisar för att någon kring bordet beställt in en vinflaska för tusenkronor och en trerätters, när jag beställt en förrätt. Och dessutom talat om att jag måste hålla lite i plånboken. Känner mig lite förnedrad varje gång men orkar inte stå upp och säga ifrån.

Anski · 7 years ago
Hehe, inledningen i denna texten var alltså Majlis, funderade faktiskt på det när jag började läsa. Ja, ensamhet och fattigdom hör ihop, och Sunni har ett bra tillägg - man kan vara fattig även om man har ett bra jobb (av en rad orsaker), och man säger ofta inte varför man inte kommer. Tror att ensamhet och fattigdom är också alltid relativa, relativa i förhållande till vad ens sociala krets har råd med. Jag har råd med en 10 kr kaffe eller internet, och en enstaka lunch här och där, men inte med resor, barer eller restaurang som inte är i billigklass. (var en rätt kostar tex 250 kr, något som de flesta av mina vänner inte skulle uppleva som "lyxklass") Dålig blir det med stora arrangemang som tex möhippa var alla förväntas delta med en summa (oftast minimum 500 kr plus egna utgifter den dagen, var bjuden på möhippor med 1000 kr plus egna drickor / mat). Man känner sig dålig om man inte deltar, och man blir ledsen, arg att andra röstar för dyra programmpunkter, och kan/vill inte säga att det betyder att man inte har råd med hälsosam mat resten av månaden om man deltar. Och ja, jag förstår att de andra inte kan förstå om man inte säger något. Och ja, det kan bra hända att en annan vän har svårt att komma till föreslag jag gör (ska vi fika?) utan att jag vet att de har det svårt. Lösningen är väl att man borde tala mera om pengar. Att det inte är ett så stort tabu. Att man hittar med rikare vänner på saker som alla kan göra, att man bjuder oftare vänner som inte kan betala själva, och att man i tillägg hittar vänner som har råd med de saker man själv vill göra. För jag förstår också att mina vänner tex vill åka på resor tillsammans och inte kan bjuda mig om jag inte kan betala den själv. Ostrukterad kommentar. Poängen var att "fattigdom"/ensamhet finns på olika nivåer, i förhållande till vad ens sociala krets har råd med. Och ja, jag är tacksam att jag har dessa problem på en högre nivå, att det inte handlar om en 10kr kaffe, utan om en dyr möhippa, restaurang eller resa. Men det kan bra hända att en vän har svårt med "min nivå" utan att jag vet det.

Peppe Öhman · 7 years ago
ja men verkligen. att det finns olika nivåer av fattigdom beroende på sammanhanget. Andra året vi bodde i LA, hade vi verkligen inga pengar över och minns skammen när jag inte hade råd att köpa en present åt min kompis Frida som hade babyshower.

hanna · 7 years ago
Jag tror inte att man inser hur viktigt pengar är för att upprätthålla sociala relationer förrän man inte har några. Jag var fattig, faktiskt, under ganska många år, men dolde det väl. Var frilans men drog knappt in pengar så det gick runt. Var mitt i detta sjuk och fick inga pengar alls. Det var SÅ svårt att umgås med folk. För umgänge kostar: Att ta en öl, gå och fika, gå på bio/teater/konsert, bli hembjuden på middag (buss-/tågresa och gåbortspresent), luncha… Jag minns en gång när jag satt hemma och var så otroligt ledsen för jag inte kunde följa med på en aw eftersom jag inte hade råd med ett glas vin. Jag kunde inte avvara 75 spänn just då. Men det sa jag såklart inte. Och när min kompis pratade om att jag väl kunde komma och hälsa på i det nya huset så såg jag bara siffrorna: över en hundralapp för resa tur och så måste jag ha med mig en inflyttningspresent – det går inte! Jag var väldigt frånvarande på ett diffust sätt de åren, för man erkänner inte att man inte har pengar, det är skamligt. Man kan säga svävade att man måste hålla i slantarna, men i medelklasskretsar handlar det mer om att man väljer att inte äta lunch ute för 125 spänn en tisdag för att man vill spara pengarna till annat, inte att man faktiskt inte har dem. "Ibland får man ju unna sig", blev svaret ibland då. Detta är komplext, som mycket annat, och jag blir tokig på människor som inte kan se utanför sitt eget snäva perspektiv. Ensamhet kan bero på mycket, till exempel fattigdom och sjukdom och kanske ska man vara mindre snabb att döma innan man gått i någon annan persons skor ett tag.

Jo · 7 years ago
Intressant ämne. Hade gärna läst hela krönikan, men man kan ju inte prenumerera på alla tidningar där det finns nåt intressant att läsa :) Jo nog kan det ju vara en ekonomisk fråga att inte vara med och det är väl så att folk söker sig till de som är i ungefär samma ekonomiska ställning. Men dessutom är det ofta så att vänlighet föder vänlighet. "Besvärliga" människor har ofta inte mött så mycket vänlighet.

Peppe Öhman · 7 years ago
Känner ofta samma frustation (ska jag OCKSå behöva betala för Washington Post när jag redan betalar för LA och NY Times)

Ida · 7 years ago
Jag tänker ibland på skillnaden mellan ensam och själv. Ensamhet är påtvingat medan att vara själv är eget val och förknippat med njutning. Som introvert trivs jag själv och med mig själv. När jag var mitt i småbarnslivet led jag av att nästan aldrig få vara ifred och var dessutom också dålig på att be om hjälp. Men då kände jag mig, paradoxalt nog, också ensam. Mina egna föräldrar hade fullt upp med sitt eget liv och mina småsyskon var så unga. Så trots att jag sällan eller just aldrig var själv kände jag ofta en ekande tomhet inom mig. Min egen flock kändes för liten. Numera, när barnen är tonåringar, är situationen en annan. Båda två är liksom mig introverta och vi kan njuta av varandras sällskap på håll. De hänger gärna i sina rum och jag i resten av huset. Min man är social och fötstår oss inte men han har accepterat att vi är olika. Visst önskar han att vi skulle "entertain" mera, men eftersom det kräver att jag styr upp det så blir det inte av. Vi kvinnor ansvarar ju oftast för de sociala relationerna. Ser också framemot att läsa kommentarerna!

Peppe Öhman · 7 years ago
Mycket bra poäng. Min syster som är lärare irriterar sig oändligt mycket på att folk använder själv och ensam som synonymer

M · 7 years ago
Åh, vad intressant! Jag tänker mycket på det där med andras ekonomi. Vi har valt att bo i hyresrätt och de flesta av våra vänner har köpt hus. Jag vet inte om det bara är i mitt huvud, men det känns som att det är "lite bättre och lite finare" att bo i hus. Som att andra tycker att jag ger mitt barn en sämre uppväxt, eftersom vi bor i lägenhet. Som att det inte är så kul att hälsa på oss för att vi bor "trångt" och inte har en egen uteplats. Och sen har mina vänner inte tid att ses för att de har jobb + hemmajobb, eller tycker att det är för dyrt att gå ut och äta (och sen köper en åkergräsklippare). Det handlar såklart om prioriteringar, och jag vet ju att vi är nöjda med vårt beslut. Men ibland undrar jag om jag borde tänka mer långsiktigt?

Peppe Öhman · 7 years ago
Har nuddat vid exakt samma tanke. Men kommer alltid till slutsatsen på att det finns många rätt sätt att leva sitt liv på.

Sonja · 7 years ago
Tänkte på Anskis kommentar angående arrangemang av möhippa. Kom i kontakt med inkluderande förhållningssätt på väldigt nära nivå för ett år sedan då vi med tjejerna från grundskolan skulle gå på bröllop. Brudparet önskade pengar till deras reskassa som bröllopsgåva och med flickorna beslöt vi att betala in en klumpsumma från oss och startade en chattkedja med alla inblandade. Många hade inte setts på åradagar. Det intressanta var att vi inte kunde komma överens angående arrangemanget av bröllopsgåvan. Första förslaget var att alla skulle betala in samma summa pengar, men vi insåg snabbt att alla hade olik uppfattning om vad som var en skälig peng som bröllopsgåva. Då var det någon som föreslog att alla betalar in vad de vill och så ger vi den summan till paret. Här var det några som direkt insisterade och påpekade att det känns orättvist för de som betalar mera. Jag som i grunden är statsvetare satt och iakttog dessa meddelanden och konstaterade att jessus - detta är ju politik på gräsrotsnivå. Jag kan ju tillägga att förutsäga åsikter hos personerna i fråga var inte knepigt. Man visste ungefär var de placerar sig på skalan i samhället. Det slutade med att vi betalade in egna summor direkt till paret, för att undvika något större gräl. Här var ett konkret exempel hur man på mycket nära håll kan exkludera sina vänner. Tack för att du lyfter upp ämnet Peppe!

Peppe Öhman · 7 years ago
Klockrent att jämföra diskussionen med politik på gärsrotsnivå Tänker att detsamma kan gälla ett partnetskap där den ena tjänar mer.

Jo · 7 years ago
Intressant att de som ville betala mera inte kunde tänka sig att ändra sig och ge en mindre summa. Pengar ger status.

Eva · 7 years ago
Intressant. Jag som tycker att det är absolut bästa sättet. Man betalar in det man tycker är skäligt efter förmåga, men alla är med på lika villkor. Så gör vi alltid på mitt jobb när någon ska firas och det funkar klockrent. Det känns fint också tycker jag. Jag kan betala lite mer men någon annan bara en tia om det är vad de mäktar med. Kräver dock en person med integritet som håller i insamlingen.

Peppe Öhman · 7 years ago
Det är ju drömscenariot! Hoppas på att det är det vanligare alternativet.

Lina · 7 years ago
Jag känner flera mycket resursstarka, trevliga, intressanta, socialt aktiva (alltså de försöker och försöker) människor som är väldigt ensamma. Ofta för att de liksom jag lever utan partner / familj. Oj vad det verkar vara stressande för mina fd vänner (numera bekanta på återträff-nivå) att vara i familjelivet. Och oj vad stressande det är att vara ofrivilligt ensam och ha för mycket tid. Varför möts inte de här behoven av praktisk avlastning och gemenskap? Varför är gränserna kring kärnfamiljen så skarpa? Ensamhet ser inte alltid fattig och eländig ut på ytan. Den kan också se ut som att man har 1000 fb-vänner. Men vem har egentligen saknat en om man åkt bort ett tag? Vilka ingår i ens tillvaro inte bara på pappret utan rent konkret? Själv flyttar jag snart och har gjort en profil på GoFrendly för att försöka hitta nya vänner dit jag kommer. Det blir säkert bra att börja om igen, men det är också krävande. Men det känns bättre att vara naturligt ensam på ett ställe där ingen känner en än att vara på en plats där många bekanta hälsar, men nästan ingen bjuder in. Och där det blir tydligt att ens gamla vänner sällan tänker på en längre.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.