Att kvitta tjänster

Sedan vi kom till sommarstugan har Vidde tjatat om att han vill fiska. Han fick såklart ett kastspö (för det är tydligen så vi uppfostrar våra barn: de får allt de vill ha) och flera kvällar stod han nere vid strandbrynet och försökte, förgäves, dra upp abborrar. Så i dag bytte han plats och ställde sig bredvid en man nere i hamnen. När Vidar såg mannen drog upp en stor fisk gick han fram och frågade han vad snubben gjorde och fick oväntat en lektion i fiske. Mindre än en timme senare kom en mycket, mycket stolt nioåring hem med fem fiskar.

Jag var så otroligt stolt, inte så mycket för fiskarna, men för att Vidar själv gick ner för att fiska och sen bad om råd och hjälp av en person som uppenbarligen var var duktigare och mer erfaren. Jag önskar att jag varit lika modig när jag var nio (det var jag verkligen inte, late bloomer osv).

En väninna till mig sa häromdagen att hon kan bli direkt sårad när hon sträcker ut handen och erbjuder en kompis en tjänst och kompisen blixtsnabbt vill betala tillbaka den. Liksom kvitta tjänsten. Som om det värsta som han hända är att vara skyldig någon någonting. Väninnan sa att det får henne att känna sig snuvad på att vara generös. Ibland kan det vara generöst att låta någon hjälpa en och bara ta emot hjälpen. Äsch, vad jag försöker säga är väl att det finns något fint att att bara låta någon vara snäll mot en.

(Mannen som hjälpte Vidar med fiskarna följde honom hem och var för övrigt minst lika stolt som Vidar). Jahapp, det var den här onsdagens kvällsfabel. Nu ska jag ta ett dopp innan jag lägger mig.