Jag är den opraktiska
7 years ago
En sak som slog mig när jag grillade middagsmat och min mamma dök upp för att inspektera förloppet är att jag i min ursprungsfamilj är den opraktiska. Den om har tummen mitt i handen och knappt klarar av att knyta mina egna skosnören. Man är i min familj ense om att jag är “bra på andra saker”. Det fanns en tid då jag tyckte att det är var ohygglig irriterande. Varje gång jag utförde något och resultatet inte blev perfekt utbytte familjemedlemmarna menande blickar. Nuförtiden blir jag mest full i skratt av detta.
Finns det en speciell roll som ni har i er ursprungsfamilj som inte nödvändigtvis stämmer?
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Anna · 7 years ago
I min ursprungsfamilj är jag alltid den som är sen, vilket jag iofs inte tycker stämmer. Däremot i min umgängeskrets är jag den som kan passa tider och aldrig är sen. Litar mer på deras omdöme :)
Peppe Öhman · 7 years ago
Inser nu att jag kanske uppför mig enligt ursprungsfamiljens förväntningar och är annorunda med vänner.
Jennifer Sandström · 7 years ago
Den arga, lättretliga och bortskämda lillasystern. Haha. Stämmer inte någon annanstans, men antagligen fortfarande lite tillsammans med familjen... ;)
Peppe Öhman · 7 years ago
Haha, arg och lättretlig?? Svårt att fatta det.
Maria · 7 years ago
Haha ja verkligen! Den duktiga.
Peppe Öhman · 7 years ago
Jag också!
Sonja · 7 years ago
Den tekniska, det var jag som ställde in teve- kanalerna (då man måste leta efter dem) eller digitala klockor som var nollade efter åskväder.
Peppe Öhman · 7 years ago
Har du kvar det? Kan tänka mig att det ger en bra tekniskt självförtroende.
Marica · 7 years ago
I min familj har jag alltid, varit och ännu är, den som alltid klarar sig själv och som därför inte behöver bli erbjuden hjälp, vilket inte stämmer - alla behöver vi hjälp ibland :)
Peppe Öhman · 7 years ago
Så SANT! Även om man är en händig och självständig person behöver man andra människor.
malin / en gul apelsin · 7 years ago
Jag har, i min ursprungsfamilj, alltid varit den fjantiga som får de andra att skratta. Det är kul då jag faktiskt vill vara rolig, mindre trevligt då jag vill bli tagen på allvar och det inte går eftersom alla utgår från att jag fånar mig. Min man har påpekat att jag faller tillbaka i min clownroll i sällskap av mina syskon, och jag kan se det själv ibland, men det händer så automatiskt att jag skulle behöva anstränga mig för att lägga om mitt beteende, och det orkar jag inte. Som motvikt himlar mina barn med ögonen och kallar mig cringe då jag skämtar med dem. Det hjälper inte ens att jag hänvisar till en recension som en gång kallade mig "humoristen Klingenberg", vilket jag gör flera gånger i veckan för att understryka hur rolig jag är. Senast för en timme sedan sa Lovis att hon minsann ska berätta sanningen ifall hon någon gång får träffa den där recensenten. Mitt liv har alltså eventuellt varit en lögn, tur att mina barn kan upplysa mig om sakernas verkliga ordning.
Peppe Öhman · 7 years ago
Är så otroligt imponerad av dig som kan vara så rolig i både text och mun. Men fattar såklart att du är så mycket mer än det. (skrattade åt det Lovis sagt)
Filippa · 7 years ago
Jag är "den bråkiga"... *suck* = jag har haft egna åsikter och sagt emot väldigt tidigt.