The Way We Play

Ensam på midsommar

5 months ago
Ensam på midsommar

Det blev en lite annorlunda midsommar än planerat. Majlis och jag firade i Stockholm och Magnus med Vidar i Skåne. “Firade” är förresten inte rätt ord. För min del var det inte så farligt, jag är inte så noga med traditioner och dessutom var den här familjesplittringen högst temporär. På eftermiddagen hörde en kompis av sig och frågade om vi hade lust att chippa över till henne.

Efter lite letande hittade jag en pizzeria som var öppen och tog med mig två stycken. Staden var ljus, varm och tom på folk. Vi satte oss på väninnans balkong och småpratade och det var här jag lärde mig något nytt. Att det kan vara väldigt ensamt som ensamstående. Min väninna berättade hur folk försvinner iväg med sina kärn- och ursprungsfamiljer på de stora helgerna och det inte finns plats för henne och hennes barn där. Hennes ensamma midsommar var inte alls självvald.

Jag har liksom inte fattat hur inrutat umgänget är på många håll i vårt kultur. Att man liksom faller ur systemet om man inte är en del av mamma-pappa-barn-etablissemanget. Jag skäms också för att jag själv omedvetet kanske räknat bort folk. Nu skriver jag bara enligt egen erfarenhet men tycker att folk i Los Angeles är ganska bra på att inkludera. Det kanske beror på att alla kommer från andra platser och få har sin urpsungsfamilj nära. (Then again så är LA samtidigt en oerhört ensam stad av samma orsak).

Vad är er erfarenhet av detta? Jul, nyår, påsk, midsommar? Har ni bjudit in/känt er exkluderade? 

20 Replies to “Ensam på midsommar”

  1. Mari says:

    Är singel sedan 4 år och är självvalt barnfri. Varje nyår och midsommar känner jag mig mer eller mindre bortvald, om jag inte själv aktivt skulle fråga folk om jag kan hänga med (alternativt arrangerar ngt själv) skulle jag sitta ensam. Att bli tillfrågad händer liksom inte när man inte är en del av en tvåsamhet.

  2. Eva says:

    Försöker verkligen tänka på det, att bjuda in vänner och syskon som är ensamstående.
    Har en väninna som är singel (ofrivillig sådan) och hon tycker det är svårt med sommar och semester. Hon blir inbjuden att hälsa på vänner på deras sommarställen men hon känner sig som att hon är på “studiebesök” i deras liv. Som att hon inte har ett eget. Så sorgligt tycker jag…

  3. eva says:

    För över 30 år sen var jag ensamstående mamma och utan närmare familj och släkt. Varje helg firade jag och mina barn ensamma, likaså varje helg på sommaren samt semester på sommaren. Det skar så oerhört i mitt hjärta när bilar kördes fram på somrarna på fredagskvällarna och lastades med grejer till stugan, för att sen återvända på söndagskvällarna. Att se mina barns ledsna ansikten när kompisarna försvann bort gjorde så ont i mitt hjärta. Ingen tänkte på att vi var ensamma, fast alla visste. Men vi fick hitta på egna saker och inte satt vi hemma och grubblade, men taggen fanns ändå där. Ett exempel på en jul så ville ett av man barns kompisar föräldrar att mitt barn skulle vara jultomte hos dem…. Medan han var tomte satt vi andra i bilen utanför, för att sen fara hem till oss. Att se sorgen i hans ögon när han såg hur det kunde vara hos andra, se hur släkt och familjer var tillsammans. Det gör ont än idag då jag tänker på det.

    1. s says:

      Det finns så många sidor av saken. Ni hade ju varandra, du hade barnen och barnen hade syskon. Så ensamma var ni ju inte. Men det är klart, förstår att ni gärna hade haft mera släktingar och vänner. Ensamhet kan se så olika ut.

  4. Britta says:

    Håller med! Det råder någon slags mamma-pappa-barn-norm i Sverige. Få kärnfamiljer verkar tänka utanför denna låda vid storhelger, eller i vardagen. Så begränsande. Så tråkigt. Bjud in och bjud med, så länge man lever, tänker jag. Den öppenheten är man definitivt bättre på i länder som byggts på invandring.

  5. Helen Kreutz-Bolander says:

    Jag upplever att det lätt blir inrutat för folk dessa helger oavsett om det är kärnfamiljen som styr, kompisgänget eller what not. Om en inte har någon tydlig tradition med att åka och hänga på ett speciellt ställe blir en lätt ‘utanför’/själv. Sedan jag separerade har jag viss ångest inför dessa helger. Och jag har ju ett gäng barn så jag är inte själv men det är lätt att känna mig själv ändå. Familjer umgås med andra familjer (parmiddagar…) och barnfria med andra barnfria.

    Hade en fin midsommar med två av de hemmaboende barnen samt dotter och hennes man. God mat, snack och lekar. Tror att ju fler som öppnar upp för att ta med andra i sitt firande desto najsar blir landet för alla.

  6. MC says:

    Vi har alltid firat samma “grundgäng”, sen har vissa varit singlar ibland och haft med nya partners ibland. De senaste fyra åren har vi dock varit samma gäng men utökat med något barn varje gång. Jag är “ingift” i gänget så skulle det skita sig för oss så skulle jag inte längre vara inkluderad, tror jag, om vi inte skulle skaffa oss en Katrin-o-Bingo-skilsmässa.
    Lider med folk som inte känner sig inkluderade bara för de inte lever som normen. På storhelger osv har jag alltid mycket folk omkring mig, däremot har jag väldigt få egna vänner och vi bor på olika platser över världen så jag saknar att ha en bästis att kunna hänga med IRL även om jag har tät kontakt med dem varje dag.

  7. Sofia says:

    Bra att du tar upp detta! Jag var singel lite till och från, frivilligt utan barn till det att jag var 38 och upplevde alltid en viss stress av alla de där helgerna och somrarna. Stressen låg i att jag visste att det alltid hängde på mig att fixa sällskap och något att göra. Vara singel är som att vara sin egen Michael Bindefeldt typ. Det är OK ibland men så märkbart att det inte är en kultur av att bjuda in brett. Har också bott utomlands där många inte har familjen med sig eller de vänner som en växt upp med och då är det helt annorlunda. Det gäller att hitta rätt bekanta och vänner dvs de som är öppna för att träffa nya vänner. Jag har vänner som inte har så stor ursprungsfamilj eller vänner men som jag också vet inte gillar att umgås med barn vilket gör att jag inte ens bjuder in dem att hänga med oss pga jag måste/behöver/vill ofta vara med min barn. Så öppenheten behöver komma från alla håll liksom.

  8. L says:

    För att ge ytterligare ett perspektiv: att leva kärnfamiljsliv med två små barn innebär inte automatiskt att en har en tillhörighet som gör att en blir inkluderad till t ex midsommarfirande. Sedan vi fick barn har vi blivit alltmer exkluderade ur det gäng som vi firade midsommar, nyår och påsk med tidigare. Flera i gänget är singlar, de flesta är barnlösa och någon har tonårsbarn.
    Det är en märklig känsla att bli utesluten på grund av att en lever ett annat liv. Inte minst som vi själva tidigare ofta har bjudit och haft ett inkluderande sätt, vilket jag inte upplever finns hos de andra nu. Vi har inte heller självklara nya familjevänner att fira med, för även om barnen gjort att vi har lärt känna fler människor så innebär inte det per automatik ett nära umgänge. Många tycks vara nöjda med det de har och inte så öppna för nytt.
    Så jag instämmer i att bjuda in och bjuda med så länge en lever; en mer inkluderande hållning är bra. Och också det där att faktiskt ställa frågan till de en skulle kunna tänka sig att bjuda men som en inte tror vill komma. De kan ju faktiskt få avgöra det själva?

    1. Sofia says:

      Ja verkligen, bjuda in mer brett och inte vara så försiktig som jag märker att jag kan vara! Tack -bra påminnelse!

    2. Frizz says:

      Så sant!
      Mina äldre släktingar är jättebra på att lokalisera dem som annars kanske inte hade t ex något julfirande och bjuder friskt in dem, nån säger jo och nån tackar nej men flera gånger har vi haft nån utanför familjen med oss.

  9. S says:

    Bra ämne att fundera på! Jag känner igen mig i kommentarerna fast alla känner som de gör av olika orsaker. Jag har tidigare mestadels varit singel och inte haft starka t.ex. midsommartraditioner med nåt kompisgäng förrän de två senaste åren, utan ofta oroat mig ifall jag lyckas hitta på nåt roligt eftersom de flesta andra redan verkar ha traditioner vart jag inte hör. Nu har jag varit ihop med en härlig snubbe i nästan ett år men vi firade midsommar på varsitt håll med våra egna kompisar och det passade bra för oss båda.
    Samtidigt skulle jag ändå ha viljat vara med honom (vilket skulle ha varit möjligt eftersom vi var (är) i samma stad) och kände att vi snarast möjligt kommer att måsta ta en diskussion i att kompromissa, samt om känslor som handlar om att hänga med den andres kompisar – såklart man ofta hellre är med sina egna kompisar än någon annans kompisar, där man inte liksom är huvudperson utan avecen och måste försöka verka normal och skarp och rolig hela tiden, vilket är något man inte behöver stressa över då man är med egna vänner. Fast det där beror såklar på hurdana kompisar den andre har och om man känner att man är välkommen och välmottagen och en i gänget! 🙂

  10. Frizz says:

    Har lyckligtvis föräldrar och släkt eftersom jag inte har någon annan som skulle bjuda in mig på nåt firande. Så jag behöver inte vara ensam, och har slutat med sociala medier så jag får vara lyckligt ovetande om de ”kompisfiranden” jag ”missat”.

  11. Anna Halvarsson says:

    Ofrivillig ensamhet är verkligen trist. Jag är sambo men utan barn. I princip alla våra vänner har barn, och jag kan känna igen mig i känslan att vara på studiebesök hos andra. Jag fattar att man måste ta hänsyn till barnen, men ibland funderar jag på obalansen i vänskapen. Vi liksom åker med i andras liv…

  12. Frizz says:

    Nu tar jag över kommentatorsfältet sorry!
    Skulle bara skriva att jul, påsk o midsommar är ok helger för mig som har familj o släkt. Att bli exkluderad är tydligast på nyår som inte är nån familjehögtid på det sättet. Då är det helt klart att jag inte räknas till ngt sammanhang, har ”firat” de senaste kanske 5-7 nyåren ensam el med sambo i ickesjälvvald ensam eller tvåsamhet. Det är trist.

  13. Le says:

    Mina föräldrar har på julen bjudit in bekants eller släkt som annars skulle varit ensamma. Det tycker jag har varit fint, och tänker göra så också nu när jag har egen familj med egen jultradition, tänker att det ska alltid rymmas flera kring vårt bord. Och det inte bara vid jul, utan också vid andra helger med egna rutiner.

  14. jagjagjag says:

    Verkar som att många känner igen sig. Jag är också ensamstående mamma och naturligtvis måste man se till att man har något att göra, på ett annat sätt än när man är kärnfamilj. På något sätt har nyåren blivit det mest känsliga och detta nyår var vi ensamma, det kändes inte alls roligt. SÅ nu när det blev midsommar tänkte jag att vi behöver en plan och tackade ja till ett firande som var okej trevligt. Blev sedan medbjuden även på andra fester och då tänkte jag att jag hade varit lite väl desperat som behövde ha en plan i tid. Jag håller nog med dig Peppe om att kulturen i norden kan vara exkluderande och det gäller mycket annat än bara högtider. En portugis sa till mig att folk i stockholm blir väldigt ängsliga just för att man behöver en plan för helgen, för annars är det risk för att man blir ensam.
    I mitt fall är det absolut till viss del mitt fel eller så kan man säga att jag är lite mera portugisiskt lagd och inte egentligen trivs med uppstyrda midsomrar med alltid samma tema, Jag har absolut vänner, men som för många som bor i storstad så kan det gå viss tid mellan gångerna man ses och plötsligt inser man att man umgåtts med en drös bekanta men inte de man skulle vilja träffa så då blir det inte heller naturligt att göra allt med nära vänner. Har tänkt att jag bör vara mera selektiv och också tänka på vem jag vill träffa. Samtidigt är det inte så heligt med umgänge, en midsommar behöver inte vara perfekt.
    Jag har annars ett bra tips om man vill fira lite alternativt: fira högtider med utlänningar eller expats! Det är väldigt inkluderande och befriande.

  15. Linnea P. says:

    Vilket tankeväckande inlägg och kommentarer. Ensamhet och utanförskap är så vanligt och ur så många perspektiv. Jag tillbringade midsommaren i precis en sån där mamma-pappa-barn-konstellation och har funderat om nån barnfri kompis känt sig exkluderad, men halkar lätt ner i mindervärdeskomplexet och tänker att en ganska småbarnskalasig tillställning knappast ändå intresserar de som inte har barn. Att de har coolare fester att gå på och om inte så har de ändå roligare för sig själva utan en handfull baby-gaggiga zombier, typ. Jag vet hur det är att inte känna sig inkluderad eller som del av en grupp och just därför var jag själv samtidigt så glad över att passa in, även om det är i en norm och den känns lite si-och-så.

    1. Peppe Öhman says:

      kan verkligen känna igen mig i ditt resonemang.

  16. Sara says:

    Men är problemet mer generellt art det finns många ensamma i Sverige? Och problemet märks mer vid högtider och särskilt då typ midsommar som kräver rekvisitas i form av sommarstuga? Jag och min familj firade själva inne i stan och visst hade vi kunnat ringa runt och försöka bjuda in någon men det känns konstigt att bjuda in till ett firande i en ganska mörk lägenhet i stan. När man sedan har ett npf-barn blir man ännu mer ensam (visat i flera studier). Att försöka pussla in firande i barnets rutiner som man inte ändrar på hur som helst när man redan är trött är svårt.

    Jag tror du frågade om bad i Sthlm förra året. Om du vill ha fler tips kan jag föreslå Ängbybadet som är lätt att ta sig till med grön linje. Långholmsbadet är bra med barn men vänta tills semestrarna har kommit igång. Nu är det fortfarande för mycket folk

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Peppe Öhman

Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis. Skriver, rider, springer, äter och har sig.