Elva timmar sömn

Igår var jag så trött så jag grät en skvätt, lade mig halv nio och sov i elva timmar. Kan inte minnas när jag senast sov så länge (1990-talet?). Pratade om det idag med min vän (och förläggare) som sa att jag bara skulle ta ledigt några dagar. Det gör jag ju aldrig. Jag tycker verkligen inte att jag jobbar speciellt hårt heller, men pysslar hela tiden med något litet och försöker samtidigt pussla ihop en sommar där jag hinner träffa alla de människor jag vill träffa. Ja och med två barn som skapar en ljudmatta av “Peppe! Peppe! Peppe!” i bakgunden.

Att läsa om hur trött en annan människa är är ungefär lika spännande och originellt som att få höra detaljerade beskrivningar av folks drömmar så vi rör oss vidare. Igår promenerade vi till Lilla Blecktornsbarken, satte oss där medan barnen rusade runt mellan gungorna. Träden börjar mogna från försommargrön till en djupare färg och allt var lummigt och vackert.

När vi tyckte att barnen rastats tillräckligt började vi den långa promenaden hem mot Östermalm. Under somrarna i Stockholm går vi alltid väldigt mycket. Gillar det. Både ensam med en podd i öronen och med familjen och ett “kan vi inte ta bussen?” i öronen. För att beveka barnen stannade vi i Gamla stan och åt otroligt god glass.

När vi kom hem igen skrev jag en kort text och läste vidare i Tikkanens “Måste försöka skri-” tycker väldigt mycket om den. Så intressant med politiken kring litteratur, det finlandssvenska och finska och könsroller i bokvärlden. Läste också lite i “Jag är så jävla trött”, men kände att jag inte hade kapacitet att ta in så mycket analys kring patriarkatet. Vi åt hemlagadpesto med pasta på balkongen (rör ihop färsk basilika, parmesan, någon sorts nötter och lite olja).  Ja och sen däckade jag. I dag ska jag (nästan) bara läsa bok, springa lite och ta det lugnt.