Emma
Okej har ingen direkt fråga men kanske kommer på en under skrivandets gång. ville bara skriva för att säga att du verkar vara en sån jäkla underbar människa (inte för att man på något sätt ska behöva vara det egentligen) och jag blir alltid så inspirerad och pepp på livet av att titta in på din blogg och lyssna på dina poddar. sen måste jag bara tillägga att jag absolut ÄLSKAR dina fredagslänkar då det ger mig en genväg till några av veckans mest intressanta händelser och artiklar utan att ”behöva” rota igenom så mycket själv.
Okej, nu kom det faktiskt en fråga. Hur har du upplevt det att bo utomlands så pass mycket som du gjort? Du har säkerligen talat om detta ett flertal gånger, men skulle önska att du kanske gick lite mer på djupet. Hur bestämde du dig från första början att lämna ditt hemland? Hur gick det med språken? Vänner? Saknad av familj och vänner? har det blivit lättare eller jobbigare med åren att bo så pass långt ifrån familjen? har du några tips till någon som vill ut och skaffa erfarenheter och leva livet någon annan stans än där man är van?
Det där var fler än en fråga och jag ber om ursäkt för en massa babbel, var på skrivhumör. tack för allt bra du delar med dig av!
Emma, jag blev så sjukt glad över dina snälla och fina ord! Tack för att du tog dig tid att skriva så. OCH bra frågor!
Jag har alltid haft ett sug ut på äventyr, men saknade Finland mer under min tid i Nederländerna och Argentina än vad jag gör nu. Eller jag saknade är kanske fel ord, jag var mer nationalistisk då. Nuförtiden känner jag mig mer flytande i min identitet. Jag tycker mycket om Finland och vet att det är en fantastik plats att bo på, men känner inte att jag har så starka band ditåt. Just nu känns det snarare som om världen är full av fantastiska platser att upptäcka och att det skulle vara slöseri med tid att åka tillbaka till ett ställe jag bott största delen av mitt liv på, men det sagt kan jag såklart ändra mig en dag. Vem vet.
Jag tycker att det för varje år som går blivit lättare att bo utomlands, men saknar såklart familj och vänner. (Är också otroligt tacksam över att fått så många nya vänner av olika nationaliteter).
När jag bodde i Nederländerna pluggade jag på engelska. Halva året bodde jag med en svensk tjej och vi är fortfarande väldigt nära och halva med elva holländare, vi är inte när. På den tiden hade jag en italiensk kille och hängde mest med andra utbytesstudenter så jag lärde mig aldrig holländska. Oftast kunde jag dock klura ut vad mina rumskompisar snackade om eftersom holländska är som en blandning av svenska, engelska och tyska
När jag flyttade till Buenos Aires trodde jag att jag kunde lite spanska, men så visade sig inte vara fallet. Eftersom en stor del av mitt jobb handlade om att kunna prata med folk var det ganska stressigt i början, sen lärde jag mig (och nu har spanskan försvunnit från min hjärna till stor del).
Engelskan är ju inte mitt modersmål, men tycker att jag klarar mig ganska bra här i LA. Har dock en tydlig brytning som jag i början ville göra mig av med, men nuförtiden gillar. Har för övrigt accepterat att jag kanske kan engelska, men aldrig kommer att blir RIKTIGT bra på att skriva det.
Tänker att folk är olika och att jag inte ska tvinga på någon mitt eget sätt att leva. Jag tror att många, många är lyckligare på samma plats länge, eller i alla fall på en radie av några hundra kilometer från hemorten. Men om man verkligen vill flytta, för att man själv vill, inte för att man tycker att man borde, ska man göra det. Det är jobbigt att vara tvungen att anpassa sig till en annan kultur, även om den till synes påminner om ens egen, och att kommunicera på ett språk som inte är ens eget, men i jobbigheterna utvecklas man. Jag tycker själv att jag är mycket modigare och friare här än i Finland.
Mina bästa tips är att hitta ett ställe där du kan göra något: plugga eller jobba. En meningsfull verksamhet som också hjälper dig att träffa människor på ett naturligt sätt. Åk och se hur du trivs, känns det inte bra kan du alltid åka hem igen, det ingen fara med det.
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Jennifer Sandström · 7 years ago
Fint och intressant skrivet! Tycker också man ska komma ihåg att det tar tid att komma in i nya platser. Första tiden är kanske jättespännande men sen kommer nog ofta ganska tuffa utmaningar också.
Peppe Öhman · 7 years ago
Ja det har du rätt i. Jag har kanske varit extra lyckligt lottad som alltid landat i ett sammanhang, men det är, som du säger, lite jobbigare att orientera sig på en ny plats.