Dumma människor och etiketter
8 years ago
Imorse steg jag upp 6.30 gjorde våfflor åt Vidar och medan resten av familjen ännu sov smög jag ut åkte först till Mill Creek där jag red dressyr med Rupert och sen vidare till Walker Farms där Cissan och jag gjorde en tur i Tuna Canyon med Sequoia och Sovereignty (så svårt att uttala för mig). Kolla vilken otroligt gullig mustasch Sequoia har! Aldrig sett en sån på en häst förut.
I bilen lyssnade jag på podden Dumma människor. Jag hann med två avsnitt varav det ena handlade om etiketter. Om hur vi så gärna vill placera oss själva och andra in i fack och liksom definiera oss efter det. Jag tror att det handlar om att vi då avsäger oss det jobbiga i att fundera på hurdana personer vi egentligen är/vill bli och liksom bestämmer oss för att vi är en gul person, Myers Briggs Commander, typiskt lejon och extrovert. Magasinet Filter hade ett bra reportage i somras om hur det inte finns någon som helst vetenskapliga bevis bakom teorin att människor kan uppdelas i fyra färger.
Grejen är bara att alla är lite av allt och om vi bara vill kan bli modigare, mer utåtriktade, noggrannare, bättre på att se helheter eller vad det nu är vi vill bli bättre på. Att sätta en etikett på sig själv kan vara direkt hämmande. Så bekräftar vi att vi är på ett speciellt sätt och stannar i det. I podden talar de också om hur vi mer eller mindre medvetet kan påverka våra barn. Får ett barn ständigt höra att hen är blyg, busig eller smart blir den det. Det här med etiketter pratar vi för övrigt också om i Friday Lab.
Gud vad jag babblar på nu, men ibland får det bli så här i bloggen. I podden pratar de också om rädslor och att övervinna dem. När jag körde hem tänkte jag på hur personliga och ibland helt irrationella rädslor är. Jag kan till exempel tycka att det är läskigt att köra bil i bergen, men är aldrig rädd för hästar. Jag har noll problem med spindlar, men får panik av ormar. Jag tänkte skriva att jag inte tycker det är läskigt att hålla tal eller föreläsa framför en massa människor, men det gör jag nog, men jag har liksom satt en etikett på mig själv som en person som gärna håller tal/föreläsern. Så jag bara gör det. Det bästa sättet att komma över en rädsla är väl att konfrontera den. Hej kognitiv terapi!
Ingen rädsla för höjder här. Ni då, vad är ni rädda för, som andra människor inte är? Och har ni övervunnit någon rädsla?
I bilen lyssnade jag på podden Dumma människor. Jag hann med två avsnitt varav det ena handlade om etiketter. Om hur vi så gärna vill placera oss själva och andra in i fack och liksom definiera oss efter det. Jag tror att det handlar om att vi då avsäger oss det jobbiga i att fundera på hurdana personer vi egentligen är/vill bli och liksom bestämmer oss för att vi är en gul person, Myers Briggs Commander, typiskt lejon och extrovert. Magasinet Filter hade ett bra reportage i somras om hur det inte finns någon som helst vetenskapliga bevis bakom teorin att människor kan uppdelas i fyra färger.
Grejen är bara att alla är lite av allt och om vi bara vill kan bli modigare, mer utåtriktade, noggrannare, bättre på att se helheter eller vad det nu är vi vill bli bättre på. Att sätta en etikett på sig själv kan vara direkt hämmande. Så bekräftar vi att vi är på ett speciellt sätt och stannar i det. I podden talar de också om hur vi mer eller mindre medvetet kan påverka våra barn. Får ett barn ständigt höra att hen är blyg, busig eller smart blir den det. Det här med etiketter pratar vi för övrigt också om i Friday Lab.
Gud vad jag babblar på nu, men ibland får det bli så här i bloggen. I podden pratar de också om rädslor och att övervinna dem. När jag körde hem tänkte jag på hur personliga och ibland helt irrationella rädslor är. Jag kan till exempel tycka att det är läskigt att köra bil i bergen, men är aldrig rädd för hästar. Jag har noll problem med spindlar, men får panik av ormar. Jag tänkte skriva att jag inte tycker det är läskigt att hålla tal eller föreläsa framför en massa människor, men det gör jag nog, men jag har liksom satt en etikett på mig själv som en person som gärna håller tal/föreläsern. Så jag bara gör det. Det bästa sättet att komma över en rädsla är väl att konfrontera den. Hej kognitiv terapi!
Ingen rädsla för höjder här. Ni då, vad är ni rädda för, som andra människor inte är? Och har ni övervunnit någon rädsla?
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
DDT · 8 years ago
Jag är inte det minsta rädd för ormar, men får rysningar över hela kroppen av spindlar. Men det är väl normalt. Att jag är rädd för biltvättar måste väl vara mer udda? Tänker att jag ska ta tag i det, men skjuter på det gång på gång. För såå nödvändigt är det ju inte att tvätta bilen.
Peppe Öhman · 8 years ago
Intressant med biltvättar. Är det den klaustrofobiska känslan av att bli krossad?
Karin · 8 years ago
Dum rädsla men ballonger! Var så rädd att de skulle smälla så hade liksom svårt att ens vara i samma rum, och allra värst var det när barn lekte hårdhänt med dem. Samtidigt är ballonger det finaste pyntet, så som min kompis sa ”för att vara en ballongräddperson har du väldigt mycket ballonger i ditt liv”. Kom över rädslan genom att smälla 38 ballonger på flit. Så nu kan alla barn få leka med ballonger hur mycket de vill utan att jag känner skräck :-)
Peppe Öhman · 8 years ago
Haha, grattis till den hemmagjorda KBT-terapin! Mycket coolt att du botade dig själv :)
Ida · 8 years ago
Jag var länge fobiskt rädd för sprutor eller injektionsnålar så där i allmänhet. Taskiga erfarenheter från barndomen. Så födde jag ett par ungar, den sista utan smärtlindring och fick efter det lite perspektiv på lifvet och smärta. Gav också blod ett par gånger bara för att konfrontera min rädsla. Idag är jag inte längre rädd, tycker mest det är obehagligt vilket är helt ok. Idag har jag inte egentligen fobi för något vilket är befriande, får inte panik för vare sig spindlar eller höjder. Det finns en mängd saker som jag undviker, men inget som jag känner panik inför.
Peppe Öhman · 8 years ago
Tror att det är precis där, mellan obehag och ändå göra det, som gör en människa modig.
Jen · 8 years ago
Får panik vid tanken på hårstrån. Speciellt våta, på golvet i badhuset. Har fört över denna fobi till mitt äldsta barn :(.
Peppe Öhman · 8 years ago
Just det! Det minns jag att du skrivit om. Hårstrån i mat måsta vara top tre äckligt i livet antar jag.
Lina · 8 years ago
Jag är väldigt, väldigt rädd för fiskar. Men jag glömmer det, för det är ju inte så ofta jag kommer i kontakt med en. I somras kom det en 30 cm lång fisk simmandes mot mig och min barn när vi badade i vår sjö. Jag fick nonchalant upp oss på bryggan och ba ”titta vad cool den är, undra vart den ska?” samtidigt som jag höll på att kräkas av äckel och skräck. En rädsla jag har övervunnit är att prata i grupp generellt och specifikt på danska. En bra sak då jag bor i DK. Bara det att jag är psykolog på danska är rätt stort, tycker jag.
Peppe Öhman · 8 years ago
Åh FY! Men strongt av dig att bita ihop. I somras gjorde Maggan och jag en sån där fiskpedikyr och när en av firrarna tog en extra stor bit av min fot fick jag panik och slet upp fötterna ur baljan.
MC · 8 years ago
Min fobi är ju där. Hönor. Tycker de är så vansinnigt obehagliga! Fötterna, sprättandet och de ryckiga rörelserna. Vi hade höns när jag var liten och min mamma hade väl någon romantisk idé om att skicka ut mig för att hämta äggen. Var livrädd! Dessutom hade hon två afrikanska pärlhöns som flög mot huvudet på en. Kommer aldrig klara av höns. Var rädd för att flyga för många år sen, panik-rädd. Det kom jag över och nu älskar jag det!
Peppe Öhman · 8 years ago
Jag kan förstår det. bilden på min insta där jag håller en höna i famnen var VERKLIGEN inte självklar.