Fördomar och osanningar om los angeles

Skrev en kort grej på Hbl om hur amerikaner kanske inte har stenkoll på Finland, men hur finländare inte heller vet allt om USA. Folk som oförberedda besöker Los Angeles första gången brukar till exempel avsky staden. L.A. är en svårtflörtad plats och om man inte vet hur trafiken fungerar, avstånden mellan stadsdelarna, att de bästa restaurangerna kan ligga i slitna stripmalls och så vidare, kan resan bli en besvikelse. L.A. är inte lika förförisk som New York, San Francisco eller europeiska storstäder där man kan promenera runt och bara snubbla in i en sevärdhet. Jag gillar ändå att L.A. är lite svår, det gör att staden känns exklusiv och att belöningen är desto större när man fattar hur allt ligger till. Några fördomarna jag fått höra om Los Angeles/Santa Monica är: Att det är omöjligt att röra sig till fots, med cykel, med kommunala medel, att föräldrar alltid måste betala skyhöga summor för barnens skolgång, att 80 procent av Santa Monicas invånare röstade på Trump, att alla är överviktiga, att folk är extremt ytliga och att servitören är trevlig bara för att hen vill ha dricks. Dessa påståenden stämmer såklart lika lite som att Finland är täckt av evig snö. Nu är jag nyfiken på fördomar ni hört om staden/landet ni bor i. Här kommer några av mina: Bryssel: God mat, fullt av EU-tjänstemän, trasslig byråkrati. Åbo: mindervärdighetskomplex gentemot Helsingfors, bra klubbar, snygg å. Stockholm: alla är snygga, modemedvetna och ängsliga. San Francisco: massa turister, alla uteliggare går på tunga droger och är aggressiva, vackra hus, svinkalla vindar, extremt bra restauranger.  Köpenhamn: avslappnad attityd, mysig stad, inte så noga med antirasism och feminism som Stockholm.