I går textade en kompis och frågade om vi hade några kvällsplaner. Vi sa nej och bjöd henne på middag. Tycker att det finns något extra fint med att kompisar bara spontant svänger förbi. Önskar bara att jag vara lite bättre på att laga mat, men det är väl bara en fråga om övning. Har bara inte ett tillräckligt stort intresse för att öva. Sen satt vi uppe och pratade medan vi läppjade på varsitt glas rödvin tills klockan blev alldeles för mycket. Följande morgon väckte Majsan mig vid sex (Maggie tar nätterna, jag tar morgnarna. Känner att ungen sover så pass bra nu för tiden att det är jag som förlorar på arrangemanget. MEN VEM RÄKNAR?). Väckte Magnus kring 8.30 när jag drog till stallet. Jag fick rida min favorithäst Tony och Frida och efter några veckor av dåligt ridsjälvförtroende kände jag att jag kanske ändå inte är så dålig. Tycker att det i alla inlärningsprocesser finns stadier när man utvecklas och känner sig skitbra, sen når man en plattform där ingenting händer, sen kommer en fas när man ser alla sina egna brister och i bästa fall tar man sedan ett steg vidare och blir pyttelite duktigare. Här kunde jag ju sitta lite snyggare, men skyller på att det var bara tio minuter in i lektionen och jag ännu inte hittat formen. Ursäkter, ursäkter. En annan insikt jag fick var att det är väldigt viktigt för mig att få beröm av ridinstruktören. En sån bekräftelseknarkare jag är. Så pinsamt. Lyckligtvis har jag två så ohyggligt bra ridlärare som blandar konstruktiv kritik med beröm. Jaja, för er som inte är bekanta med hur lugnande och fint det känns att luta ansiktet mot en häst måste testa på det. Pulsen går ner, ens andning blir långsammare och en känsla av varm lycka sprider sig i kroppen.