Sov alltså som en kratta och när resten av familjen vaknat och kommit igång med dagen skickade jag iväg dem på ärenden och kröp sedan tillbaka under täcket där jag kollade på Better Things och You're the Worst. Det hjälpte lite. Sedan blev det sen eftermiddag och vi körde till Valley Village för att äta middag med Cissan och Per och några andra kompisar.
Det börjar bli kyligare på kvällarna och alla är inne i fasen då de tycker att det är extremt mysigt med jeans och tröja. Jag föredrar ju alla gånger varmt klimat, men till och med jag börjar uppskatta höstmyset. Tänker varje dag på hur bra jag har det. Hur mycket jag älskar Los Angeles och vilken tur vi haft som träffat så fina vänner. Livet, äckligt är det inte.
Jaja nu är vi hemma igen och jag ska natta en vild baby som bara gapskrattar, gråter och vägrar somna. Vi får höras mer imorgon.
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Frida · 9 years ago
Gudars ja! Hög igenkänning på den känslan som kommer hand i hand med att skapa fysiskt utrymme mellan sig och familjen. Jag mår illa i hela kroppen när jag ska sätta mig på ett plan från kidsen, jag har ångest före under och efter och väl hemma igen undrar jag alltid varför jag inte bara kan skärpa till mig och njuta lite när jag för en gång skull har möjlighet. Men ja. Det är vad det är. Hade ju varit fantastiskt roligt att möta dig på bokmässan, ska se om jag kan ta mig dit!
Peppe Öhman · 9 years ago
Så skönt att höra att jag inte är ensam om denna ångest. Fy fasiken, ligger vaken på natten och tänker på katastrofer. Men himla kul vore det att ses på bokmässan, hörru!