Lever ni som era föräldrar?

10 years ago

Jag hade glömt bort hur låst man är med en spädis. Först sitter man och matar dem i vad som känns som en evighet. Då kan man antingen kolla på tv-serier eller läsa analyser kring presidentvalet. När ungen somnar måste man blixtsnabbt jobba bort det man ska, betalar räkningar och röja i hemmet. Ja och när man ska ut på ärenden är man tvungen att packa som om det var en expedition för att upptäcka nya världsdelar man var på väg på. dscf7671 Vi skjutsade Pyret till LAX och jag påmindes om TIDEN. Ber om ursäkt om jag låter som Alex & Sigge, men herregud så tiden inte är kronologisk och så den susar förbi när man har det bra. Varje gång vi skjutsar en älskad person till flygplatsen börjar jag fundera på om vi verkligen ska bo så jäkla långt borta från dem. Sedan tröstar jag mig med att när de hälsar på idkar man åtminstone kvalitetstid istället för att bara synas över en snabb kaffe. Men who am I kidding, kvantitetstid är bättre än kvalitetstid. img_2210 Tänkte också på att jag borde bli bättre på att hylla Maggan på fars dag. Han är verkligen motsatsen till många pappor födda på 1940-talet (och senare, bara för att man är född på 70, 80 och 90-talet gör en inte per definition till en jämställd person). Magnus är precis lika närvarande (eller antagligen lite mer) i Vidars och Majlis liv som jag. Han har stenkoll på läxor, lunchlådor, blöjbyten och är den som vanligtvis pratar om känslor med Vidar. Nu har ni kanske vuxit upp med pappor som tagit lika mycket ansvar för sånt som era mammor och tycker inte att detta är speciellt speciellt. Själv tillbringade jag barndomen med en pappa som visserligen alltid var noga med att säga att han älskade syrran och mig, men levde enligt en väldigt traditionell och konservativ kärnfamiljsmodell. Tror att det är en delorsak till att jag valt att leva enligt motsatsen (om man bortser från det där med två barn och heterosexualitet, då). Ni som lever i parrelationer, påminner er partner om den ena av era föräldrar? Och lever ni på ett liknande sätt som ni växte upp? dscf7673

Hanna · 10 years ago
Jag är nog väldigt påverkad av det exempel som mina föräldrar satt, men då anser jag att de har levt exceptionellt jämställt för att vara födda på 1940-talet. De har i princip alltid delat jämnt på hushållsarbetet, kanske pappa t.o.m. har gjort lite mera. Då påpekar dock mamma att hon nog hade det större ansvaret för oss barn då vi var små, vilket säkert stämmer. Sen vidhåller hon också att hon är projektledaren som styr upp allt (fast fnissar alltid då mamma sitter i fåtöljen med katten i famnen och ropar ut order som min pappa likt en butler utför). Summa summarum har alltså min uppväxt gjort att det är stört omöjligt för mig att tänka mig något annat än ett jämställt förhållande.

Cecilia · 10 years ago
Mycket glad över att jag lever med en man som (precis som min pappa, vilket var hemskt ovanligt på 70-talet) tar minst lika stort ansvar för barn och hem. För mig var det under min uppväxt helt naturligt att män är såna ... Men att det är precis tvärtom blev jag ju sen smärtsamt medveten om.

Pam · 10 years ago
Under min uppväxt jobbade min pappa väldigt mycket för att försörja familjen (hans kärleksspråk var att dra hem pengar till familjen och se till att vi hade mat på bordet). Jag förstår idag min pappas tanke och att det var hans sätt att visa sin kärlek, även om jag nog önskar att han varit hemma mer, då det tog till vuxen ålder innan vi fick en bra relation. Min mans pappa jobbade också 200 % och resterande timmar på dygnet var han också frånvarande med allt möjligt och min man bestämde tidigt att han aldrig vill bli som sin far. Jag har därför en jämställd man som tar ansvar för både barn och hushåll lika mycket som jag, men ibland tror jag att han kämpar så hårt med att inte bli som sin far, så det nästan slår över.

Frida · 10 years ago
Min man är väldigt olik min pappa. Min pappa var hemma mycket och lagade mat osv men känslomässigt var han inte stabil. Jag är väldigt glad att jag lyckades välja en partner som är med, både psykiskt och fysiskt, både för mig och för våra barn. Min mamma är en väldigt stark och självständig kvinna vilket lärt mig massor, men jag är väldigt tacksam över att ha en man som jag slipper vara så oerhört självständig med. Jag kan luta på mig honom när det behövs, och det gör det ju då och då i livet. Min man är en jävulskt bra pappa, men lever vi jämställt ? Nja. Vi försöker. Alltid nåt?! Bra är han då sannerligen.

Jennifer · 10 years ago
Min man är, komiskt nog, en kopia av min pappa när det kommer till arbetsmoral, kärlek gentemot familjen, humör, humor och att dela arbetsbördan i hemmet (delas lika, såväl gårdsarbeten som innesysslor). Däremot är jag den som gärna ser att saker blir gjorda NU GENAST, medan mannen har ett lite lugnare tempo. Där kan man väl säga att det skär sig ibland, heh. Tilläggas kan att han även är den trygga klippan som, när det stormar, inte rör sig en tum.

Nina · 10 years ago
Min man är väldigt lik min pappa, fast jag är själv också ganska lik min pappa. Det blir då och då lite märkvärdigt. Men vi lever nog mera jämställd än båda mina och hans föräldrar. Hann förtjänar dock flera pengar än jag nu, även om vi jobbar lika mycket, men det beror på at jag just börjat som frilansare. Det ojämställde i vår relation beror nog mera på patriarkatet än just vår individuella relation.

Nina · 10 years ago
Jag växte upp med en mamma som jobbade mycket, tog ansvar över middagen och hushåll. Pappa jobbade på gården, men var den som skötte en vid sjukdom, skjutsade en till skola och fritidsaktiviteter samt var inne och lyssnade på hur skoldagen varit då en kom hem. (Det som gjorde en fin relation!) Med åren tog han ansvar över mera hushållsarbete och mat. Idag önskar jag att jag vore mera som min pappa, men liknar på många sätt min mamma - hard working och perfektionist. Min sambo har växt upp med två hårt arbetande föräldrar på höga positioner, där mamman tog ansvar för även familj och hem. Hon är den finska urkvinnan personifierad. Min sambo ville från början vara mera delaktig med hem och familj och har sett hur hans mamma har trippelarbetat, vilket gör att vi ändå lever rätt jämställt. I vissa situationer (barnuppfostran!) är det dock good and bad cop klart stereotypt könsfördelat. Vi är båda från familjer med 3 barn och vi har valt enbarnspolitiken för att bl a lyckas leva mera jämställt.

Erika · 10 years ago
Det här med att en väljer en man som är lik ens pappa stämmer verkligen inte för mig. Mamma var och är feminist men pappa mycket mer traditionell, eller bara lat... (Oklart hur de tänkte när de gifte sig men men). Pappa var dock föräldraledig (tidigt 80-tal) och lekte och gjorde mycket roliga saker med barnen. Hade dock en klassisk papparoll trots detta enligt mig. Mamma skötte markservicen och pappa åkte med oss till stallet och badade. Typ. Jag tror att min pappa eg har "jämställda värderingar" men lever inte direkt som han lär. Dessutom var han pilot (pensionär nu) och borta mycket. Mamma var snudd på ensamstående ibland. Jag skulle kalla mig själv för mer feminist än mamma. Om man kan mäta feminism. Inte bättre feminist utan mer. Eller så är det bara så att tiden går och att nya idéer och perspektiv kommer med det. Men jag är absolut präglad av min mamma. Jag och min man är jämställda. Vi har delat på all föräldraledighet och gör lika mycket och tar samma ansvar hemma för huset och barnet. Han lagar all mat, jag gör andra saker istället, osv. Min man har bra värderingar OCH lever som han lär. Han är ett kap på alla sätt, hehe. Han påminner inte ett dugg om hur men egen pappa var eller är. Inte ett dugg. Hur detta har gått till vet jag inte för hans föräldrar har en EXTREMT traditionell relation. Hans mamma jobbar men gör ALLT hemma. Hans pappa sitter bara och blir servad. Blir lika galen varje gång och är de hemma hos oss t ex på jul när vi är 15 pers låter jag honom inte bara sitta. Även min egen pappa har jag fått igång. Ha. Rolig bonusinfo på temat: Både jag och min bror har valt samma yrken som våra föräldrar (mamma och jag journalist - fast jag jobbar inte som det nu - och pappa och bror pilot).

Plupp · 10 years ago
Erika, som ensamstående mamma till två barn blir jag supertrött på människor som slänger ur sig kommentarer som "Mamma var snudd på ensamstående ibland." när det handlar om en kärnfamilj som har två vuxna personer med två inkomster som delar lika eller olika mycket på allt, materiellt, mentalt, fysiskt och psykiskt. Då ÄR man ju INTE ensamstående, inte ens snudd på. Att en av två vuxna i en kärnfamilj gör mer av det praktiska har ingenting med vad en ensamstående är eller gör. Att vara ensamstående handlar inte bara om praktiska saker. Man är själv i allt. Alla beslut, allt det ekonomiska, allt det praktiska, allt välmående, fysiskt, mentalt, spirituellt och psykiskt som rör ens familj, hus, hem, fritid osv, osv. Det känns väldigt nedlåtande att läsa sådana kommentarer om oss ensamstående.

Peppe Öhman · 10 years ago
Tack för dessa! Jag älskar att läsa hur ni lever i jämförelse till era föräldrar!

Elle · 10 years ago
Halkade in här (har aldrig läst dig förut, men börjar nu ev, gillar ditt sätt att skriva) och vill bara tacka för formuleringen: "ni som lever i en parrelation". Inser när jag läser det att det fick mig att känna mig sedd, för en gångs skull. Är ensamstående och är så van vid att stå utanför normen bland alla mina jämnåriga att jag inte ens reflekterar över det förrän nu när jag kände att jag blev lite rörd och undrade varför. Fånigt kanske, skyller på tröttma och allmän vinterskörhet. :D Tack. <3

Peppe Öhman · 10 years ago
Blev glad över detta! Kram och hoppas att du trivs här.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Peppe Öhman

Peppe Öhman

Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.