Ska vi verkligen ha barn?
10 years ago
Ibland när jag tittar ner på min mage överraskas jag av att den är så stor. Under de senaste veckorna har den nämligen börjat puta ordentligt och kan ej längre tas för enbart bra pizzamiddag eller gaser. Mirakulöst nog har bara en person påpekat att min mage växer, jag svarade med att hålla ett litet föredrag för honom om hur man inte ska kommentera andra människors kroppar. Min kompis Annica som också är gravid berättade att hon regelbundet råkar ut för detta, människor som vill informera henne om att hennes mage är stor. Sluta med det.
När jag ser ner på magen och inser att den, om allt går som det ska, kommer att leverera ett barn blir jag ofta väldigt glad, men ibland också stel av skräck. Ska vi verkligen ha ett barn till? Jag som alltid tyckt att ett barn är alldeles lämpligt. If it's not broke don't fix it, liksom. Hur ska det gå? På allvar. Har vi verkligen råd? Energi? Orka umgås med en baby. Och jag vet ju att vi kommer att älska den nya personen så mycket vi förmår och att Vid kommer att bli en fin storebror, men jag kan ändå inte låta bli att oroa mig. Vad hände egentligen (om man bortser från the obvious som leder till att ett barn blir till.
Observera det panikslagna leendet på bilden.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
minna lindeb · 10 years ago
Jag ska ingenting säga så har jag sen ingenting sagt men jag säger bara att av allt konstigt man gör och sysslar med ska man ångra åtminstone hälften , men barn ångrar man aldrig. Ingen gör det. P.s Jag kommenterar alltid gravidmagar. Måste kanske sluta med det, men dom är bara så mirakulöst fina. Som nånting som finns kvar när man fernissar bort allt onödigt och meningslöst, liksom. Nä men äsch, du förstår...
Peppe Öhman · 10 years ago
Jag utfärdar dig härmed ett specialtillstånd att kommentera folks magar.
Filifjonkan · 10 years ago
Hej! Har fyra barn och alla fyra gångerna har jag ångrat mej, fått panik, haft ångest inför förlossningen och otroooooligt dåligt samvete för att jag förstört äldre syskons liv då jag kommit hem från bb med ett nytt barn. Men jag har också känt lycka, förväntan och glädje. Tror att alla känslor är både normala och naturliga. De är väl ett sätt för hjärnan och hjärtat att förbereda sig inför det nya. Kram och lycka till!
Peppe Öhman · 10 years ago
Vad skönt att höra att jag inte är ensam!
Sanna · 10 years ago
Jag har fem ggr fått höra hur fin och mysig min gravidmage är och tre av ggrna har personen dessutom spontant kännt på den. Att förklara med en halvbekants hand på min mage att det du nu känner på är väl ungefär tarmarna är - helt absurt. Aldrig varit gravid.
Peppe Öhman · 10 years ago
Herregud, att folk VÅGAR och har mage. En kompis i LA sa att man först när barnet är påväg ut ur kvinnan försiktigt kan fråga om hon händelsevis är gravid.
Thomas Lundin · 10 years ago
Tack Peppe för föresläsningen! :) Jag menade förstås inget illa. Jag vara bara ärligt tagen över att du såg så fantastiskt gravid ut, när jag sett dig dagen innan och knappt ens tänkt på att du var gravid. Så det bara undslapp mig. Menade förstås inte att kommentera eller bedöma din kropp, utan din baby som växer så fint. Men i förlängningen kunde det säkert missförstås. Lycka till med allt! Kram!
Peppe Öhman · 10 years ago
Haha, tack! Det blir bara så himla intimt när folk ska kommentera ens kropp. Jag fattar såklart att du bara menade väl, men kvinnors kroppar har liksom alltid strålkastarljuset på sig och när man (läs:jag) är gravid och inte riktigt har kontroll över sin kropp blir det lätt obekvämt. KRAM och fin sommar
Hanna · 10 years ago
Jag fattar känslan väldigt mycket! Tänker också att i det här samhället där folk lägger sig i så himla mycket i onödan har du också "tvingats" identifiera dig som en person som bara har ett barn för att palla folks åsikter om syskon och yada yada. Och att komma ur det får väl ta sina nio månader kanske?
Peppe Öhman · 10 years ago
Bra analyserat. Precis så är det, eftersom det finns en så tydlig norm om hur man ska leva blir man tvungen att liksom bygga en hel identitet på basen av det liv man själv lever (just nu).
Lotta · 10 years ago
Det där har jag gått o funderat på de senaste 6 åren minst. Barn sku va kiva, barn kanske? Hmm, ett barn. Men så är det alltid nåt annat, "viktigare" som kommer emellan. En festival, en händelse. Tanken på att vi har det så bra som vi har det just nu, min sambo o jag. O så blir det sådär att ääh, kanske nästa år. Jag tror helt enkelt att barn är mer viktiga för vissa, än för t.ex. oss. Men sen tror jag också att tankarna du beskriver är rätt vanliga, bara inte så många som vågar sätta ord på dem. Fint.
Peppe Öhman · 10 years ago
Jag tror att alla val man gör blir bra (och kanske lite dåliga). Blir själv väldigt irriterad på kärnfamiljsnormen som är så jäkla dominerande. Beundrar folk som vågar skaffa noll och sex barn och genom att bryta normen gör det lite lättare för oss andra att andas.
Anna · 10 years ago
Jag (som väntar mitt första barn, vecka 38 här i dagarna) läste just i en bok som heter "Imetän ja hoivaan" (och som visserligen har några år på nacken men innehåller många fina tankar ändå) att det är undersökt och konstaterat att de som är ambivalenta och tvivlar på hela projektet till och ifrån genom andra trimestern är bäst förberedda och således klarar förändringen bäst sedan när babyn väl är ute. Jämfört alltså med både dem som är rosenrött överlyckliga graviditeten igenom och dem som är panikslagna/har svårt att acceptera att de alls är gravida. Så fortsätt vara ambivalent, du har forskningen på din sida! ;-)
Peppe Öhman · 10 years ago
Tack för detta, känns som en trygg inkörsport till moderskapet x2. KRAM!
Marina · 10 years ago
Jag börjar vara i den livssituationen att jag snart borde inleda projekt baby. Åldern är rätt, har partner och jobb och allt det där. Men jag är fruktansvärt ointresserad av spädbarn och har ingen lust att vara hemma i tre år utan kommer garanterat att vara en dålig kvinna och ge över till mannen rätt så tidigt. Är oerhört ambivalent till hela projektet. Är livrädd för att inte kunna få barn, men å andra sidan blir jag uttråkad av andra människors barn och tycker inte ens om barn. Min partner är helt likadan. Ändå vill vi båda ha barn, nog är det märkligt. Min största skräck är ändå att jag ska ändras som person om jag blir mamma. Eller visst, är inte sådär naiv att jag inte tror att jag skulle ändras i någon mån men... har funderat på det här länge och igår utkristalliserades mina tankar och rädslor i att jag är livrädd för att jag om jag blir gravid hellre kommer att diskutera barnvagnar än brexit. Min partner försökte dock säga att det aldrig kommer att ske. Är inte helt säker på om det är normalt att tänka så?
Peppe Öhman · 10 years ago
SÅ normalt! Skrev om EXAKT detta i Livet & barnet. Och ointresset för babyn, barn, barnvagnar, amning etc sitter fortfarande kvar i mig. Diskuterar tusen gånger hellre brexit. Var också livrädd för att förändras, men det gör man inte om man inte VILL förändras iom barnet. Så ta det lugnt. Det blir bra både med och utan barn.
Marina · 10 years ago
Har faktiskt blivit rekommenderad din bok när jag har dryftat mina tankar med kompisar. Jag har dock lovat mej själv att inte läsa nån litteratur om graviditet och småbarnsskötsel innan ev graviditet, dvs när jag är beyond point of return ;) Tack för ditt svar, skönt att höra att man kan fortsätta diskutera brexit trots barn :)
Eva S. · 10 years ago
Tack för det här inlägget! Just det där med att få kommentarer om sin kropp är otroligt känsligt, jag har nolltolerans för tjockis-vitsar. Jag är i vecka 16 och magen är ännu såpass liten att jag fått vara ganska långt ifred, men de kommentarer jag fått gör mig ledsen och upprörd. Även om kommentarerna kommer från nära och kära som menar absolut inget elakt blir jag hemskt illa till mods. Jag är inget djur på zoo, jag vill ha min kropp ifred. Det är kämpigt som det är att se sig själv förvandlas till en trött och sliten person och ta farväl av sina favoritkläder. Annas kommentar ovan om att ambivalens är bra stämmer säkert. Jag är också tveksam och fundersam inför föräldraskapet men försöker ta det som ett tecken på att jag anar det enorma ansvar föräldraskap innebär. Den som ser graviditeten och barnet i rosenrött skimmer och tycker allt är lätt som en plätt fattar antagligen inte situationens allvar. Jag läste föresten Livet & barnet på nytt nyligen, tack ännu för den boken! Många fina tankar och poänger där.
Peppe Öhman · 10 years ago
Det är så intressant att en kvinnas kropp mer än någonsin tillhör samhället efter att hon blivit gravid. Som om alla ägde en liten del av den och därmed fick kommentera den. Jag tycker också att det är himla jobbigt. Men grattis till babyn! Och så ROLIGT att du läst Livet & barnet!