Om att få sparken
11 years ago
Har man jobbat som journalist under de senaste åren är massuppsägningar ett återkommande, ångestframkallande fenomen. Oftast tar processen många veckor då man tillsammans med kollegerna går omkring och spekulerar vem som ska få sparken den här gången. Folk är sjukskrivna, ledsna och stressade. Alla jobbar extra hårt i nåt slags förgäves hopp om att flitighet kunde rädda just dem. Sedan kommer dagen då man får veta. Det är hemskt för alla, de som får gå känner att de inte duger, att de är lite sämre och de som är kvar går ofta omkring med dåligt samvete för att de besparades den här gången.
Häromdan sade ett konkurrerande mediahus upp en hög med journalister, flera av dem mina kompisar.
Minna som jobbat på Gloria skrev ett väldigt fint blogginlägg (tyvärr på finska) om hur det känns att få gå. Hon skriver att hon inte blev arg alls, bara oändligt ledsen. Att det känns som att få sitt hjärta krossat efter att i sju år ha varit tillsammans med samma pojkvän. Om hur hon några timmar efter beskedet skrev om det på Facebook och Twitter, om responsen och om hur det kändes följande morgon när hon följde sin son till förskolan och såg alla andra som skyndade iväg till sina jobb. Åh, jag önskar att också ni som inte kan finska kunde läsa inlägget.
När jag sade upp mig för ett år sedan tänkte jag på att på att det nuförtiden är mer eller mindre omöjligt att få en fast journalisttjänst igen. Jag hoppas att det här är en liten tröst: det finns ett bra liv utanför anställningarna. Jag hade visserligen i motsats till de som blir uppsagda fördelen att kunna förbereda, men aldrig varit så här nöjd med en arbetssituation som jag är i dag. Jag tjänar kanske inte lika mycket pengar, men är enormt mycket lyckligare.
Häromdan sade ett konkurrerande mediahus upp en hög med journalister, flera av dem mina kompisar.
Minna som jobbat på Gloria skrev ett väldigt fint blogginlägg (tyvärr på finska) om hur det känns att få gå. Hon skriver att hon inte blev arg alls, bara oändligt ledsen. Att det känns som att få sitt hjärta krossat efter att i sju år ha varit tillsammans med samma pojkvän. Om hur hon några timmar efter beskedet skrev om det på Facebook och Twitter, om responsen och om hur det kändes följande morgon när hon följde sin son till förskolan och såg alla andra som skyndade iväg till sina jobb. Åh, jag önskar att också ni som inte kan finska kunde läsa inlägget.
När jag sade upp mig för ett år sedan tänkte jag på att på att det nuförtiden är mer eller mindre omöjligt att få en fast journalisttjänst igen. Jag hoppas att det här är en liten tröst: det finns ett bra liv utanför anställningarna. Jag hade visserligen i motsats till de som blir uppsagda fördelen att kunna förbereda, men aldrig varit så här nöjd med en arbetssituation som jag är i dag. Jag tjänar kanske inte lika mycket pengar, men är enormt mycket lyckligare.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Karin · 11 years ago
Usch, mycket hög igenkänningsfaktor i den texten. Jag var ju en av dem som fick sparken (det kändes verkligen som en spark rakt i magen just då) för ett drygt år sedan. Jag minns fortfarande hur otroligt ledsen jag blev och usel jag kände mig, men också hur fina kollegor jag hade. Håller verkligen tummarna för Minna och de andra på Sanoma som nu blivit av med sina jobb.
Héléna @ Chez Héléna · 11 years ago
Hyvä, että kirjoitit tästä. Onneksi uskalsin minäkin hypätä. Elämä tosiaan jatkuu. Paljon parempana.
Anonym · 11 years ago
Jag är en av de som nyligen fick ett jobb istället för en mer erfaren som har familj och lån. What to do? Tvivlar på att hen hade haft dåligt samvete. Jag har slitit så jävla hårt för det här. Har ändå skuldkänslor ibland. Det är svåra tider...
Peppe · 11 years ago
Jag har vart med om tre samarbetsförhandlingar och ångesten går att ta på den är så tjock. Fy fasiken. Folk (chefer) är inte alltid heller så bra på att handlas med folk i dessa situationer. Men du har det bra nu?
Peppe · 11 years ago
Håller med! Ångrar inte en sekund att jag sade upp mig. Och visst skrev Minna bra om det? Håller nu tummarna för att hon ska hitta nåt nytt och bra.
Peppe · 11 years ago
Äh, ha inget dåligt samvete. Det var dig de valde. Vad skulle du ha gjort, tackat nej? Släpp skuldkänslorna.
Karin · 11 years ago
Jo, tack det borde jag ju förstås ha nämnt. Fick doktorandplats och är numera anställd som forskare på SLS. Att säga upp folk är förstås jobbigt för alla parter och det är ju dessutom svårt att veta hur man ska reagera innan man är med om det.
Peppe · 11 years ago
Just det, det visste jag ju egentligen. Och så sant att det är svårt, men tycker att chefer borde gå nån kurs i hur man jobbar i en sån här situation istället för att freestyla med ganska dåligt resultat.