Hur jag slutar skryta och talar ut
11 years ago
Gällande förra inlägget om vad jag sysslar med på dagarna ser jag nu att det mest av allt är en skrytig lista på hur himla duktig och produktiv jag är. Sanningen är att jag är duktig och produktiv, men att det ibland är skitjobbigt. Det händer att jag känner mig alldeles dränerad på tankar och kreativitet när dagen är över och i dag grät jag till och med en skvätt på Primo Passo för att jag tycker att en del av mina uppdragsgivare är så snåla med arvode i relation till hur mycket jag jobbar.
När ens jobb är att skriva är man sällan bättre än sina senaste alster. Det går med andra ord inte att slarva eller vara dålig om man vill fortsätta jobba. Lösningen är väl att försöka vara så bra att ens lägstanivå är acceptabel. Var nu den sen ligger.
Jag saknar inte det minsta att jobba på en redaktion eller nåt slags sammanhang. Tycker att det är skönt att slippa chefer och arbetstider. Dessutom är nio av tio chefer ändå så dåliga på att ge feedback att det inte finns något att sakna (se det som ett tips ni som är chefer. Feedback är en bra sak och inte samma sak som att enbart peka på alla fel). Däremot kan jag sakna kolleger som Janne på Hufvudstadsbladet eller Karin från tiden på Papper, men det är bara för att de är mina vänner och det var kul att hänga med sina kompisar varje dag. Här i LA har jag ju Maggan att hänga med. Och den här veckan KARIN!
Inspiration och idéer föds av att läsa mycket, lyssna på podcaster, prata med folk och springa. Det här blogginlägget föddes under kvällens springtur.
När ens jobb är att skriva är man sällan bättre än sina senaste alster. Det går med andra ord inte att slarva eller vara dålig om man vill fortsätta jobba. Lösningen är väl att försöka vara så bra att ens lägstanivå är acceptabel. Var nu den sen ligger.
Jag saknar inte det minsta att jobba på en redaktion eller nåt slags sammanhang. Tycker att det är skönt att slippa chefer och arbetstider. Dessutom är nio av tio chefer ändå så dåliga på att ge feedback att det inte finns något att sakna (se det som ett tips ni som är chefer. Feedback är en bra sak och inte samma sak som att enbart peka på alla fel). Däremot kan jag sakna kolleger som Janne på Hufvudstadsbladet eller Karin från tiden på Papper, men det är bara för att de är mina vänner och det var kul att hänga med sina kompisar varje dag. Här i LA har jag ju Maggan att hänga med. Och den här veckan KARIN!
Inspiration och idéer föds av att läsa mycket, lyssna på podcaster, prata med folk och springa. Det här blogginlägget föddes under kvällens springtur.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Anonym · 11 years ago
Tack, bra inlägg, tänker ibland att du är en skrivarmaskin eftersom du levererar text i den takt du gör. Ta till exempel den här bloggen som ALLTID är uppdaterad, jag är så glad att den är det, den blir en trogen vän, någon man förlitar sig på.För övrigt uppfattade jag inte föregående inlägg som skrytigt./Freja, som har hängt här i många år nu
Peppe · 11 years ago
Så roligt att höra. Jag vill gärna att bloggen ska vara precis som du beskriver den.
Kugge · 11 years ago
Jag känner igen mig i mycket du skriver. Det svåraste är att skilja på fritid och jobb. Satt till exempel ikväll och skrev på en frilanstext fastän jag varit på morgontur på Yle och sen ännu gjorde en 45 minuter lång telefonintervju för juttun. Håhå säger jag. I nåt skede sa det stopp i hjärnan och det fick bli. Nu kollar jag på hjärndöd tv utan dåligt samvete. :) Kram!
Evelin · 11 years ago
Jag tycker att det förra inlägget var intressant - och det här ännu mer så! Himla kul att få läsa lite mer om vad du gör och också hur du upplever det. Som en något förvirrad 24-åring som just är klar med sin utbildning, skulle jag också tycka att det vore spännande att läsa hur du liksom tog dig dit du är i dag (om du inte redan har gjort det någonstans?). Hur tänkte du när du valde utbildning, och hur såg din väg ut efter utbildningen? Om du har lust, alltså! :)