Jag vill att ni ska veta att jag mår bra. Att jag inte bloggade igår berodde på att det var Kajs nästsista dag i the land of the brave and home of the free och vi ville ge honom all vår uppmärksamhet. Kaj undrade om det vi borde åka till Vegas, jag föreslog försiktigt Palm Springs istället. Sa att det var ungefär samma sak. Ungefär.
Fattar om ni inte är supersugna på att höra om exakt hur fruktansvärt varmt det är i Palm Springs på sommaren. Men jävligt varmt kommer ganska när sanningen.
Barnet dök ner till två meter och mitt stolta modershjärta bultade.
Parkers är sannerligen ett magiskt ställe. Vanligtvis skulle vi aldrig ha råd att bo här, men på sommaren då temperaturen rör sig kring 40C brukar de dra ner på priserna. Jaha, nu informerade jag er ändå i sann meteorolog-anda om temperaturen.
Man kunde kanske tro att Parker Palm Springs sponsorerar den här bloggen, men det är snarare tvärtom.
På vägen hem stannade vi i Universal City för att äta en traditionell amerikansk BBQ med Tommy och The Family, som för övrigt skrev Måns Zelmerlöws vinnarlåt i Eurovisonen. Ja och massa andra låtar. De hade hyrt ett hus som uppenbarligen haft en pool en gång i tiden, men som någon fyllt och gjort om till en miniatyr golfbana. Gråter medan jag skriver detta.
Sedan kom vi hem till Santa Monica. Satte oss på terrassen och drack ett glas vin och åt körsbär medan vi talade om att informera sina barn om att man älskar dem. Kaj och jag funderade på om vårt presterande handlar om att vi vill höra våra mammor säga vi är duktiga. Säger förresten era föräldrar högt att de älskar er?
Emma ·
11 years ago
Mamma kan skriva det i sms ibland men säger det väldigt sällan, och inte heller när vi var små var det någon vardagsmat att säga "älskar dig" varje kväll. Men har aldrig känt mig oälskad av mina päron så jag antar att budskapet fördes fram på andra sätt!
Anonym ·
11 years ago
Mina föräldrar har aldrig yttrat dom orden till mig. Om dom gjorde det, så skulle jag bli oerhört generad. Jag kommer från en familj där man aldrig uttrycker känslor utan promille i kroppen. Hemskt, jag vet.
Anonym ·
11 years ago
Nej, aldrig, fast det har funnits tillfällen då det hade fallit sig naturligt. Jag har sagt det några få gånger till dem, men som sagt nada tillbaka.
Sanne ·
11 years ago
Nä, tror inte jag hört mina föräldrar säga att de älskar mig men vet nog om det i alla fall. Förresten lyssnade jag på avsnitt 69 av er podd och började tänka på Full Patte när ni pratade om komiker och roliga serier. När Magnus pratade om manlig humor vs kvinnlig kom jag att tänka på att min sambo tyckte första avsnittet av Full Patte var "för mycket", dvs han såg inte det roliga. Det gjorde jag inte heller första gången men sen såg jag det på nytt och fnissade. T.ex. "Det är inte kiss, jag är bara glad att se dig"-scenen är ju hur rolig som helst! Jag var kanske inte mottaglig för den sortens humor till först men tur att jag gav det en andra chans! Vet inte vart jag vill komma med det här men ville bara skriva det.
Anonym ·
11 years ago
Nej, tyvärr. Jag skulle såhär i efterhand ha önskat det, men förstod kanske inte att jag ville höra det när jag var barn. Men det är nåt jag tänker ändra på när jag får egen familj. (Fast visst visste man ju ändå att där fanns kärlek, men ändå, ibland behöver man också säga det.)
laskask ·
11 years ago
Ja, vi säger hela tiden att vi älskar varandra. Inte mitt i konversationer eller över vegolasagnen, men när vi säger hej då i telefonen eller när vi har träffats och ska skiljas åt. Vi skriver det i sms eller whats app ibland och det känns fortfarande bra (trots att jag är 35) när min mamma säger "Jag älskar dig lilla Johanna".
Maria Turtschaninoff ·
11 years ago
Min mamma gjorde (och gör) det. Mycket. Min pappa not so much.
Cecilia ·
11 years ago
Svår grej. I min (mycket kärleksfulla) familj sades det uttryckligen ganska sällan. Numera lever jag i en relation där det sägs ofta. Det har varit lite trixigt att vänja sig vid. Men väldigt fint och härligt förstås. Fast jag kommer aldrig kunna säga det på det där hejsansvejsan köp en mjölk, vi ses om en stund, jag älskar dig-sättet. För mig är det så mycket större och allvarligare.
Undrande ·
11 years ago
Nej. Min mamma sade det på andra sätt än just med de tre orden, som jag såg på som kärleksförhållande-ord under min uppväxt. Tyckte det var amerikanskt att säga så till sin familj. Nu har jag fått ett eget barn och jag säger att jag tycker otrooooligt mycket om honom osv men funderar på om jag ändå också borde börja säga att jag älskar honom, även om det inte faller sig naturligt för mig, bara för att inte vara den där föräldern som aldrig sade till sitt barn att hon älskade honom...?
Anonym ·
11 years ago
Min mamma sa det ofta, ofta, nästan jämt. Tycker att det är det bästa som finns att få höra av sitt älskade päron. Nu säger jag detsamma till min unge jämt och ständigt för att jag tror han tycker om att höra det och för att det är så sant att något annat skulle vara att ljuga!
Sabrina ·
11 years ago
Jepp. Mamma skriver det i varannat sms hon skickar mig, och säger det varje gång vi ses. På allmänna platsker skruvar jag ibland generat på mig och väser "mammaaa" sådär som man gjorde i tonåren, men inners inne tycker jag det är riktigt kiva att få höra det så ofta.
Anonym ·
11 years ago
Nej. Min mamma säger att hon gillar mig och att jag är fin och viktigt. Och så är hon mycket kärleksfull. Kramar och så. Men att prata om kärlek, nej. Min far, nej nej. Han har lärt sig att kramas på äldre år, men det fick man vänta på i typ 30 år. Han visar kärleken på andra sätt, med prylar, hem, mat, trygghet. Att prata om kärlek, nej och tror att det kommer aldrig att hända. Så ja, kärleks ordet är för mig, för oss, mycket stort. Med mina syskon yttrar vi kärlek på engelska, men via sms. Känns lättare, men känns ändå fint & stort.
Anonym ·
11 years ago
Så intressant! Har tänkt på just det här sista tiden, och så kommer ditt inlägg. Mina föräldrar säger det inte med just de orden nu när jag är vuxen (väldigt vuxen). Mamma skriver det i ngt mejl ibland vid speciella tillfällen, men hon säger det sällan verbalt. Däremot gjorde de det mycket mer när jag var liten. Nu när jag då är vuxen kommer bekräftelse och kärlek i form av att de kan säga det på andra sätt, visa i handlingar, och är skitstolta för sånt jag gör och tycker att allt är helt otroligt bra (det har de alltid tyckt, så ingen ändring på den fronten oavsett ålder). De är den typen av föräldrar som utan att tveka börjar berätta för kassörskan på Konsum att deras dotter har gjort si och så och jag står bredvid och skäms ihjäl för det är så pinsamt. Jag är ju som sagt inte 10 längre. (Fast när andra vuxna människors föräldrar gör samma sak tycker jag det är skitgulligt och rörande och jag förstår precis, så jaja jag fattar mina förädrar också, men som sagt, det blir lite jobbigt ibland.) / Johanna
walopää ·
11 years ago
Aldrig, inte en enda gång har jag hört det av föräldrarna. Jag säger det nästan dagligen till mitt barn, och hen har anammat det. Det är fint när hen kan säga "Hej då, älskling" när hen går ut på gården för att leka.Jag rekommenderar det nog. Kan knappast göra skada, däremot är det nog ett starkt mantra :). Och sen ska man ju säga det till sig själv också. Vi som inte fått höra det måste öva in det. Men det är det värt. Jag vet att mitt presterande OCH trotsiga underpresterande som motreaktion spinner just kring den här problematiken.Ju friare jag blir, desto mer kan jag göra grejer och göra dem bra, utan att se dem så mycket som prestationer.
ponks ·
11 years ago
Det här är så intressant (den här jag älskar dig-diskussionen). Spontant tror jag att det inte sägs så mycket bland finlandssvenskar, för att det anses ytligt och onödigt kanske? Finlandssvenskar ska enligt mig alltid visa sig vara så jordnära och rediga, har inget till övers för "amerikanskt tjafs". Skulle så gärna se en klass-analys över det här fenomenet - dvs sägs det mer "jag älskar dig" i lägre samhällsklasser? På någo vis tror jag det. En bekant (som kommer från lite fattigare förhållanden, eller hur man nu ska beskriva det) - säger hela tiden det till sina syskon & föräldrar.
Hanna ·
11 years ago
Min mamma har sagt det nån gång, men aldrig min pappa. Som nån annan skrev har jag ändå känt mig väldigt älskad av mina föräldrar trots att de inte uttryckt det i ord. De har dessutom använt andra kärleksfulla ord, såsom gulle och gumman, och gör det fortfarande trots att jag är 30+. Till mina egna barn säger jag ofta att jag älskar dem, för jag tycker själv att det är en fin sak att säga.
Malin Båtmästar ·
11 years ago
I min familj är det nog också alldeles för obekvämt att säga "jag älskar dig". Men det råder någon sorts tyst överenskommelse att vi alla måste förstå det, att vi älskar varandra. På vårt hämmade österbottniska vis. Fast nog har man varit arg många gånger för att det sitter så långt in. Min sambo säger jag det åt flera gånger i veckan när det känns som att kramarna inte riktigt räcker till för att beskriva mina känslor för honom. Men han säger "tycker om dig också" tillbaka. "Jag älskar dig" har han förklarat är hans bästa kort som han bara drar fram vid riktigt fina tillfällen för att han är rädd att missbruka det. Jag tycker det är fint faktiskt. För det betyder så mycket när han drar fram det. Mot mina slentrianmässiga kärleksyttringar var och varannan dag... Jag har nu aldrig behövt tvivla på det heller. undrar hur det blir när vi barn? Jag tror jag kommer att köra på sambons linje. Ett kort att dra fram i tuffa tider eller verkligt fina ögonblick.
Malin Båtmästar ·
11 years ago
ojdå, råkade kommentera med hela namnet. Så icke-österbottniskt av mig.
Johanna ·
11 years ago
Nej, tyvärr inte. Jag tror definitivt det hänger ihop med min högpresterande personlighet. Sen har vi alltid varit nära som familj, med i princip daglig kontakt och jag har känt mig väldigt självklart älskad men jag hade nog mått mycket bra av att få höra det (ofta) som liten. Är därför väldigt glad över att jag har en helt annan relation med mina barn, där vi säger det ofta och gärna till varandra. Vi är både fysiskt och verbalt kärleksfulla inom familjen.
Jennifer ·
11 years ago
Intressant, i min familj uttalades aldrig orden förrän jag blev svårt sjuk och skulle genomgå en komplicerad operation. Kände mig som barn alltid älskad dock, jamenar vi hade hem, mat, leksaker och mamma o pappa var snälla, what's not to like? I tonåren dock när man började se på (amerikanska) tv-serier där folk hävde ur sig I love you till höger och vänster så kunde jag nog nångång tänka att jahaa, borde man säga det för att det ska räknas... Men så är det ju definitivt inte, tror det nånstans ligger ett bekräftelsebehov bakom, lite att om du säger det så förväntas du få ett jag älskar dig tillbaka.
Jennifer ·
11 years ago
Edit; jag var alltså 31 år när jag hörde det avmina föräldrar första gången.
Hanna ·
11 years ago
Nej, jag har väl alltid känt mig älskad men sådär som jag säger till min dotter, att jag alltid kommer att älska henne och att jag älskar henne lika mycket när hon är bråkig eller sur eller busig eller glad eller snälla eller dum. Det hade inte varit fel i tonåren.
blåmesen ·
11 years ago
Nix. Men det är liksom underförstått...
Anonym ·
11 years ago
Min mamma och jag säger det mest hela tiden. Det betyder lika mycket varje gång vare sej vi träffas efter en månad ifrån varandra eller kommit tillbaka hem efter att ha handlat mjölk. Hon säger det också till mina äldre syskon fastän de inte bor hemma längre. Min pappa brukade aldrig säga det. När jag var ungefär 14 försökte jag tvinga ur det med våld ur honom bara för att det skulle vara viktigt för mej att få höra. Kände mej så ratad när han inte sa det tillbaka. Nuförtiden är vår relation lite knagglig och jag vet med mej själv att jag inte älskar honom längre, så jag har slutat säga det. Men nu har han i och med det börjat säga det, då han vill ha kvar mej i sitt liv. Som om det skulle vara nåt jäkla trumfkort han suttit på och kan använda. Det funkar inte. När jag får barn tänker jag säga det ofta och mycket för att det kommer vara sant varje dag, kärlek är ingenting att spara på för bättre tider tycker jag.
quest bars ·
11 years ago
If some one desires to be updated with hottest technologies afterward
he must be go to see this site and be up to date daily.
Emma · 11 years ago
Mamma kan skriva det i sms ibland men säger det väldigt sällan, och inte heller när vi var små var det någon vardagsmat att säga "älskar dig" varje kväll. Men har aldrig känt mig oälskad av mina päron så jag antar att budskapet fördes fram på andra sätt!
Anonym · 11 years ago
Mina föräldrar har aldrig yttrat dom orden till mig. Om dom gjorde det, så skulle jag bli oerhört generad. Jag kommer från en familj där man aldrig uttrycker känslor utan promille i kroppen. Hemskt, jag vet.
Anonym · 11 years ago
Nej, aldrig, fast det har funnits tillfällen då det hade fallit sig naturligt. Jag har sagt det några få gånger till dem, men som sagt nada tillbaka.
Sanne · 11 years ago
Nä, tror inte jag hört mina föräldrar säga att de älskar mig men vet nog om det i alla fall. Förresten lyssnade jag på avsnitt 69 av er podd och började tänka på Full Patte när ni pratade om komiker och roliga serier. När Magnus pratade om manlig humor vs kvinnlig kom jag att tänka på att min sambo tyckte första avsnittet av Full Patte var "för mycket", dvs han såg inte det roliga. Det gjorde jag inte heller första gången men sen såg jag det på nytt och fnissade. T.ex. "Det är inte kiss, jag är bara glad att se dig"-scenen är ju hur rolig som helst! Jag var kanske inte mottaglig för den sortens humor till först men tur att jag gav det en andra chans! Vet inte vart jag vill komma med det här men ville bara skriva det.
Anonym · 11 years ago
Nej, tyvärr. Jag skulle såhär i efterhand ha önskat det, men förstod kanske inte att jag ville höra det när jag var barn. Men det är nåt jag tänker ändra på när jag får egen familj. (Fast visst visste man ju ändå att där fanns kärlek, men ändå, ibland behöver man också säga det.)
egoistiska egon · 11 years ago
Nej, de har aldrig sagt det.
laskask · 11 years ago
Ja, vi säger hela tiden att vi älskar varandra. Inte mitt i konversationer eller över vegolasagnen, men när vi säger hej då i telefonen eller när vi har träffats och ska skiljas åt. Vi skriver det i sms eller whats app ibland och det känns fortfarande bra (trots att jag är 35) när min mamma säger "Jag älskar dig lilla Johanna".
Maria Turtschaninoff · 11 years ago
Min mamma gjorde (och gör) det. Mycket. Min pappa not so much.
Cecilia · 11 years ago
Svår grej. I min (mycket kärleksfulla) familj sades det uttryckligen ganska sällan. Numera lever jag i en relation där det sägs ofta. Det har varit lite trixigt att vänja sig vid. Men väldigt fint och härligt förstås. Fast jag kommer aldrig kunna säga det på det där hejsansvejsan köp en mjölk, vi ses om en stund, jag älskar dig-sättet. För mig är det så mycket större och allvarligare.
Undrande · 11 years ago
Nej. Min mamma sade det på andra sätt än just med de tre orden, som jag såg på som kärleksförhållande-ord under min uppväxt. Tyckte det var amerikanskt att säga så till sin familj. Nu har jag fått ett eget barn och jag säger att jag tycker otrooooligt mycket om honom osv men funderar på om jag ändå också borde börja säga att jag älskar honom, även om det inte faller sig naturligt för mig, bara för att inte vara den där föräldern som aldrig sade till sitt barn att hon älskade honom...?
Anonym · 11 years ago
Min mamma sa det ofta, ofta, nästan jämt. Tycker att det är det bästa som finns att få höra av sitt älskade päron. Nu säger jag detsamma till min unge jämt och ständigt för att jag tror han tycker om att höra det och för att det är så sant att något annat skulle vara att ljuga!
Sabrina · 11 years ago
Jepp. Mamma skriver det i varannat sms hon skickar mig, och säger det varje gång vi ses. På allmänna platsker skruvar jag ibland generat på mig och väser "mammaaa" sådär som man gjorde i tonåren, men inners inne tycker jag det är riktigt kiva att få höra det så ofta.
Anonym · 11 years ago
Nej. Min mamma säger att hon gillar mig och att jag är fin och viktigt. Och så är hon mycket kärleksfull. Kramar och så. Men att prata om kärlek, nej. Min far, nej nej. Han har lärt sig att kramas på äldre år, men det fick man vänta på i typ 30 år. Han visar kärleken på andra sätt, med prylar, hem, mat, trygghet. Att prata om kärlek, nej och tror att det kommer aldrig att hända. Så ja, kärleks ordet är för mig, för oss, mycket stort. Med mina syskon yttrar vi kärlek på engelska, men via sms. Känns lättare, men känns ändå fint & stort.
Anonym · 11 years ago
Så intressant! Har tänkt på just det här sista tiden, och så kommer ditt inlägg. Mina föräldrar säger det inte med just de orden nu när jag är vuxen (väldigt vuxen). Mamma skriver det i ngt mejl ibland vid speciella tillfällen, men hon säger det sällan verbalt. Däremot gjorde de det mycket mer när jag var liten. Nu när jag då är vuxen kommer bekräftelse och kärlek i form av att de kan säga det på andra sätt, visa i handlingar, och är skitstolta för sånt jag gör och tycker att allt är helt otroligt bra (det har de alltid tyckt, så ingen ändring på den fronten oavsett ålder). De är den typen av föräldrar som utan att tveka börjar berätta för kassörskan på Konsum att deras dotter har gjort si och så och jag står bredvid och skäms ihjäl för det är så pinsamt. Jag är ju som sagt inte 10 längre. (Fast när andra vuxna människors föräldrar gör samma sak tycker jag det är skitgulligt och rörande och jag förstår precis, så jaja jag fattar mina förädrar också, men som sagt, det blir lite jobbigt ibland.) / Johanna
walopää · 11 years ago
Aldrig, inte en enda gång har jag hört det av föräldrarna. Jag säger det nästan dagligen till mitt barn, och hen har anammat det. Det är fint när hen kan säga "Hej då, älskling" när hen går ut på gården för att leka.Jag rekommenderar det nog. Kan knappast göra skada, däremot är det nog ett starkt mantra :). Och sen ska man ju säga det till sig själv också. Vi som inte fått höra det måste öva in det. Men det är det värt. Jag vet att mitt presterande OCH trotsiga underpresterande som motreaktion spinner just kring den här problematiken.Ju friare jag blir, desto mer kan jag göra grejer och göra dem bra, utan att se dem så mycket som prestationer.
ponks · 11 years ago
Det här är så intressant (den här jag älskar dig-diskussionen). Spontant tror jag att det inte sägs så mycket bland finlandssvenskar, för att det anses ytligt och onödigt kanske? Finlandssvenskar ska enligt mig alltid visa sig vara så jordnära och rediga, har inget till övers för "amerikanskt tjafs". Skulle så gärna se en klass-analys över det här fenomenet - dvs sägs det mer "jag älskar dig" i lägre samhällsklasser? På någo vis tror jag det. En bekant (som kommer från lite fattigare förhållanden, eller hur man nu ska beskriva det) - säger hela tiden det till sina syskon & föräldrar.
Hanna · 11 years ago
Min mamma har sagt det nån gång, men aldrig min pappa. Som nån annan skrev har jag ändå känt mig väldigt älskad av mina föräldrar trots att de inte uttryckt det i ord. De har dessutom använt andra kärleksfulla ord, såsom gulle och gumman, och gör det fortfarande trots att jag är 30+. Till mina egna barn säger jag ofta att jag älskar dem, för jag tycker själv att det är en fin sak att säga.
Malin Båtmästar · 11 years ago
I min familj är det nog också alldeles för obekvämt att säga "jag älskar dig". Men det råder någon sorts tyst överenskommelse att vi alla måste förstå det, att vi älskar varandra. På vårt hämmade österbottniska vis. Fast nog har man varit arg många gånger för att det sitter så långt in. Min sambo säger jag det åt flera gånger i veckan när det känns som att kramarna inte riktigt räcker till för att beskriva mina känslor för honom. Men han säger "tycker om dig också" tillbaka. "Jag älskar dig" har han förklarat är hans bästa kort som han bara drar fram vid riktigt fina tillfällen för att han är rädd att missbruka det. Jag tycker det är fint faktiskt. För det betyder så mycket när han drar fram det. Mot mina slentrianmässiga kärleksyttringar var och varannan dag... Jag har nu aldrig behövt tvivla på det heller. undrar hur det blir när vi barn? Jag tror jag kommer att köra på sambons linje. Ett kort att dra fram i tuffa tider eller verkligt fina ögonblick.
Malin Båtmästar · 11 years ago
ojdå, råkade kommentera med hela namnet. Så icke-österbottniskt av mig.
Johanna · 11 years ago
Nej, tyvärr inte. Jag tror definitivt det hänger ihop med min högpresterande personlighet. Sen har vi alltid varit nära som familj, med i princip daglig kontakt och jag har känt mig väldigt självklart älskad men jag hade nog mått mycket bra av att få höra det (ofta) som liten. Är därför väldigt glad över att jag har en helt annan relation med mina barn, där vi säger det ofta och gärna till varandra. Vi är både fysiskt och verbalt kärleksfulla inom familjen.
Jennifer · 11 years ago
Intressant, i min familj uttalades aldrig orden förrän jag blev svårt sjuk och skulle genomgå en komplicerad operation. Kände mig som barn alltid älskad dock, jamenar vi hade hem, mat, leksaker och mamma o pappa var snälla, what's not to like? I tonåren dock när man började se på (amerikanska) tv-serier där folk hävde ur sig I love you till höger och vänster så kunde jag nog nångång tänka att jahaa, borde man säga det för att det ska räknas... Men så är det ju definitivt inte, tror det nånstans ligger ett bekräftelsebehov bakom, lite att om du säger det så förväntas du få ett jag älskar dig tillbaka.
Jennifer · 11 years ago
Edit; jag var alltså 31 år när jag hörde det avmina föräldrar första gången.
Hanna · 11 years ago
Nej, jag har väl alltid känt mig älskad men sådär som jag säger till min dotter, att jag alltid kommer att älska henne och att jag älskar henne lika mycket när hon är bråkig eller sur eller busig eller glad eller snälla eller dum. Det hade inte varit fel i tonåren.
blåmesen · 11 years ago
Nix. Men det är liksom underförstått...
Anonym · 11 years ago
Min mamma och jag säger det mest hela tiden. Det betyder lika mycket varje gång vare sej vi träffas efter en månad ifrån varandra eller kommit tillbaka hem efter att ha handlat mjölk. Hon säger det också till mina äldre syskon fastän de inte bor hemma längre. Min pappa brukade aldrig säga det. När jag var ungefär 14 försökte jag tvinga ur det med våld ur honom bara för att det skulle vara viktigt för mej att få höra. Kände mej så ratad när han inte sa det tillbaka. Nuförtiden är vår relation lite knagglig och jag vet med mej själv att jag inte älskar honom längre, så jag har slutat säga det. Men nu har han i och med det börjat säga det, då han vill ha kvar mej i sitt liv. Som om det skulle vara nåt jäkla trumfkort han suttit på och kan använda. Det funkar inte. När jag får barn tänker jag säga det ofta och mycket för att det kommer vara sant varje dag, kärlek är ingenting att spara på för bättre tider tycker jag.
quest bars · 11 years ago
If some one desires to be updated with hottest technologies afterward he must be go to see this site and be up to date daily.