Dagis som ettåring
12 years ago
Peppe! Jag har för mig att Vidde började på dagis relativt tidigt, det vill säga när han var 1 år eller till och med ännu yngre? Vad har du och Magnus för erfarenheter av det? Var det svårt för honom att anpassa sig till dagislivet? Tyckte ni han blev "överkörd" av de äldre barnen? Jag frågar för att vår son med all sannolikhet börjar på dagis då han är 1 år och någon vecka och vill gärna höra lite tankar. Känns som att hela samhället anser att barn som är 1 bara är bebisar och ska vara hemma med mamma ännu tills de fyller 3 år, minst. Dessutom är du min guru när det gäller föräldraskap :)
Allt gott till er!
Hej!
Först: Oroa er inte, det kommer att gå bra. Vidar var väl ett år och fyra månader när han började på dagis. Folk har tusen åsikter om vad som är lämpligt/olämpligt för barn och det finns absolut inga universella regler (förutom att älska sina barn så mycket man kan). Dessutom förändras rekommendationer och oskrivna regler med tiden. I Norden råkar just nu det bästa vara att ungarna ska börja dagis när de är ungefär mellan ett och ett halvt och tre och ett halvt år, allt annat är lite, lite underligt. Härom dagen berättade min kompis Elin om en kollega till henne som satt sin spädis på dagis när babyn bara var några veckor. Att ha ungen hemma i tre månader är jättelänge.
När man får barn vill många ängsliga föräldrar att alla ska göra på exakt samma sätt (det här beror delvis på att föräldrar ständigt dras med dåligt samvete). På så vis behöver de inte inte ifrågasätta sina egna val och får istället bekräftelse: Om de allra flesta gör på ett visst sätt kan det inte vara helt fel. Och ju mindre samhälle, desto mer homogen kultur och strängare kamratkontroll.
Många barn börjar på dagis som drygt ettåringar (det är en lyx i massor av länder att ha råd att vara hemma så länge) och det går hur bra som helst. No worries!
Kram, Peppe
PS tack för komplimangen, jag är verkligen ingen guru, MEN Vidar lever och verkar vara ganska lycklig. Tar det som en tecken på nån slags framgång!
PS igen. Kanske någon av er läsare har erfarenhet av att ha exakt ettåringar på dagis?
Allt gott till er!
Hej!
Först: Oroa er inte, det kommer att gå bra. Vidar var väl ett år och fyra månader när han började på dagis. Folk har tusen åsikter om vad som är lämpligt/olämpligt för barn och det finns absolut inga universella regler (förutom att älska sina barn så mycket man kan). Dessutom förändras rekommendationer och oskrivna regler med tiden. I Norden råkar just nu det bästa vara att ungarna ska börja dagis när de är ungefär mellan ett och ett halvt och tre och ett halvt år, allt annat är lite, lite underligt. Härom dagen berättade min kompis Elin om en kollega till henne som satt sin spädis på dagis när babyn bara var några veckor. Att ha ungen hemma i tre månader är jättelänge.
När man får barn vill många ängsliga föräldrar att alla ska göra på exakt samma sätt (det här beror delvis på att föräldrar ständigt dras med dåligt samvete). På så vis behöver de inte inte ifrågasätta sina egna val och får istället bekräftelse: Om de allra flesta gör på ett visst sätt kan det inte vara helt fel. Och ju mindre samhälle, desto mer homogen kultur och strängare kamratkontroll.
Många barn börjar på dagis som drygt ettåringar (det är en lyx i massor av länder att ha råd att vara hemma så länge) och det går hur bra som helst. No worries!
Kram, Peppe
PS tack för komplimangen, jag är verkligen ingen guru, MEN Vidar lever och verkar vara ganska lycklig. Tar det som en tecken på nån slags framgång!
PS igen. Kanske någon av er läsare har erfarenhet av att ha exakt ettåringar på dagis?
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Anonym · 12 years ago
Precis som du säger har ALLA åsikter om den perfekta tiden att börja dagis. Jag tror det bästa är att börja då man i familjen är färdig för det. Vissa tycker absolut barnen måste kunna prata först, jag personligen har velat hålla barnen hemma tills de kan gå. Tror dock barnen anpassar sig relativt snabbt och det som kan bli jobbigt för barnen är om föräldrarna tycker dagis är ett straff och väldigt jobbigt. Har man möjlighet - gör det som känns rätt för en själv!
Jenny · 12 years ago
Måste bara svara på det här :) Första barnet började dagis ganska exakt vid 12 månader (någon vecka innan kanske). Det var INGA PROBLEM. Han trivdes stort. Sedan i 3-4-årsåldern hade han en period när han inte gillade vissa saker på dagis (stora grupper t.ex.), så att börja vid 3 år kanske hade varit en katastrof för honom, vem vet? Andra barnet började då hon var 11 månader, och det gick till och med BÄTTRE. Hon har sedan älskat dagis hela dagistiden. Saknar det än i dag när hon är i förskolan.Nu har jag en 9,5-månaders bebis som är hemma med sin pappa ännu till början av april. Jag har precis sökt ett drömjobb, och om jag får det så får hon börja dagis när hon är 10 månader. Och med de erfarenheter jag har så är jag inte ett dugg orolig, snarare skulle det vara en lättnad. Men om jag inte får det där jobbet kommer jag att vara hemma med henne ännu till augusti när hon blir 14 månader, och så börjar hon då. Och ärligt talat... jag hoppas jag får det där jobbet...Så, no worries! :D (men det beror förstås på barnet och på dagiset hur bra det går, jag litar i varje fall fullständigt på dagispersonalens kompetens)
Eva · 12 years ago
Tack Peppe och ni som kommenterat! Känns bättre nu!
Johanna · 12 years ago
När vi var i Thailand förra vintern lekte Ylva, då 18 månader, mycket med en jämnårig kompis från Holland. Den holländska mamman var väldigt förvånad över att Ylva fortfarande var hemma (dessutom med pappan, som var pappaledig). Holländska tjejen började dagis som 16 veckor gammal. Mamman gick ner till deltid första tiden så att hon bara gick 3-4 dagar på dagis tills hon var 1 år.Om jag jämför Sverige och Finland så är den allmänna uppfattningen i Sverige att förskola är bra för barnen och det är lite, lite underligt att hålla ungarna hemma mer än 1,5 år. Mina barn har börjat strax innan två-årsdagen och det har orsakat en del förhöjda ögonbryn.//Tormenta
minna lindeb · 12 years ago
Jag igen tror på att det är barnet självt som signalerar när det är dags. Om man som förälder är ödmjuk och vågar vara lyhörd , om man äger valmöjlighet ochkan var uppriktigt granskaneoch lyhörd inför barnets behov är dagis brai vilken ålder som helst.. Men ändå har jag väldigt svårt att tro på att inte anknytninsprocessen blir lidandeom ett spädbarn placeras på en institution. För vad spelar tre månader i en förälders liv jämfört med va det kan ha för betydelse för en spädis?
Mirijam · 12 years ago
Jag kan svara! Sigge började två dagar innan han blev 13 månader och var då minst på sin avdelning där barnen är 0-3 (fast ingen är ju noll då, men det heter så). Det här var i september och vi hade först en veckas inskolning som gick jättebra och sen en-två veckor där det var lite ledset vid lämning men inte på dagarna. Han går 8-14 nu och då sover han mellan typ 12 och 13:50, så det är ju bara fyra vakna timmar eller vad man ska säga. Ett tag märkte vi att han var väldigt grinig på kvällarna och när vi pratade med pedagogerna om det så sa dom att det kanske var för att han aldrig fick sova klart, eftersom vi hämtade 13:30 och dom alltid väckte honom strax före halv. Så då förlängde vi tiden till klockan två och nu vaknar han av sig själv vid tio i och är jätteglad. Efter årsskiftet blev det lite omstruktureringar i barngruppen då några av de äldre barnen bytte avdelning och nu är dom väl fyra stycken som är i samma ålder som Sigge och pedagogerna delar ibland upp dom så att dom små är för sig inne när de stora leker ute och tvärtom, men så är dom bara 13 barn på tre personal så det är ganska litet och inte så stökigt. Ehhh. Ja, det var väl det. Jag är glad att vi haft möjligheten att lämna relativt korta dagar och att det är en sådan liten barngrupp och bra personal, det är svårt att säga hur det sett ut om det varit annorlunda, men för oss så har det här funkat jättebra i alla fall!
Annika Wilms · 12 years ago
Vår dotter började strax innan hon fyllde ett år och det var inga problem. När de är så små leker barnen kanske mera bredvid än med varandra. Men vi föräldrar hade ändå en känsla av att hon började få det tråkigt hemma, och hon njöt av dagis. Där fick hon göra en massa saker som vi inte gjorde hemma (pyssel och utfärder och experiment och sånt). De två första månaderna var hon på dagis 8-14, sedan 8-16 eller 8-17. Dagarna verkade aldrig vara för långa. Hon har alltid varit morgonpigg, så vi behövde inte väcka henne till dagis. Och när hon blev så gammal att barnen började leka mer med varann (typ 2 år) kunde det ta en halvtimme av övertalning att få henne därifrån på eftermiddagen.
Anonym · 12 years ago
Hej Peppe! Det här har inget med detta inlägg att göra ville bara säga att jag läste just ut "Vackra människor". Rättare sagt så slukade jag den. Så underhållande och välskriven! Tack! Du är super! :)-Johanna-
Emi Guner · 12 years ago
mina tre barn har börjat på dagis som ettåringar (obs de är inte trillingar). det har gått bra. det går korta dagar och första dagisvintern är de ändå sjuka hela tiden. de har fått social stimulans, fått vara på en plats utformad efter ett-åringars intressen och behov. men allt är olika för alla. du får kolla din unge och vara lyhörd för vad som gäller just ditt barn.
Linda · 12 years ago
Jag tycker igen att det är en sån fin gåva att få vara hemma med sina barn (speciellt medan de är små och all utveckling går så himla snabbt) att jag hjärtans gärna är det. När de är på dagis och man själv är på jobb känns det som om man knappt hinner se dem - och då är de ändå de människor jag älskar mest av alla i hela världen. Å andra sidan tror jag det är väldigt individuellt från barnets synvinkel också, och det är väl främst den som är viktig i det här sammanhanget - endel barn trivs bra på dagis från små, och andra skulle hellre vara med föräldrarna. Tycker minna lindeb skrev bra, så typ what she said.
Peppe · 12 years ago
Så roligt! Åh vad glad jag blir. Kram!
puva · 12 years ago
Vår 1 år 2 månader gamla tjej började på dagis i måndags. Det har gått helt suveränt. För att citera en i personalen: "Vi kan inte komma på något som skulle vara ens lite negativt, allt är närapå perfekt". Så det är en enorm lättnad att kunna vara på jobbet utan att känna ångest för den lilla. Hennes storasyster är på samma ställe så det underlättar ju. Och att hon är en vansinnigt aktiv och utåtriktad liten krabat hjälper också. Så du som ställde frågan: Det kan gå hur bra som helst, don't worry!
About Alice · 12 years ago
Min dotter började när hon var femton månader och det var lite tufft men det tror jag inte var med hennes ålder att göra utan att hon var ganska sen med att börja gå och att alla andra barn kunde gå så hon kröp omkring. Jag tror det hade varit annorlunda om hon hade kunnat gå för hon hamnadel lite i underläge nu vilket helt enkelt berodde på hennes fysiska utveckling. Jag tror det kommer gå toppenbra för er och jag tycker man ska strunta i den "hets" som ibland råder hur mycket ens barn går på dagis. Stort lycka till !
Eva · 12 years ago
Tack till alla ni som svarat! Det behövdes lite pepp!
Anna O · 12 years ago
Första barnet började vid 13 månader= Inga problem, snabb inskolning, bra och lugn förstatid.Andra barnet började vid 18 månader= Jobbig och lång inskolning, tog över en månad att vänja sig, trots samma grupp som storasyskonet. Tog ännu längre att komma in i ett lugn.Om detta hade med ålder, personlighet eller tillfällighet att göra vet jag inte, men skulle jag kunna göra om hade jag velat att även andra barnet hade börjat tidigare(detta ville jag redan då, men förskolan ville inte skola in i april). Äldsta barnet kunde inte gå vid förskolestarten, men det var verkligen inga problem. Upplevde att de äldre barnen(1-5 grupp) var väldigt omhändertagande och tyckte att det var roligt med en "bebis" i gruppen. Jag tror det kommer gå utmärkt för er, lycka till!
Nina · 12 years ago
Min unge började på dagis (2 dagar i veckan) för några veckor sedan och såhär långt har det gått jättebra. Vi skolade in honom under två veckor och personalen är jättebra. De första dagarna han var där så fick vi sms-rapporter under dagen om hur det går och det känns tryggt och bra. Han är 11 månader gammal. Är i en liten trupp där alla kidsen är under 3 år, han är yngst men de andra har tagit sig an honom som ett litet mysigt syskon. Funkat fint för oss. Förhoppningsvis trivs han i fortsättningen också.