Hur orka

Anonym · 12 years ago
Idaga har jag en precis sådan dag när jag knappt orkar tänka för att det känns så hopplöst. Har efter många år på andra sidan Östersjön nu flyttat tillbaka hit för fortsatta studier. Det har varit en chock på många sätt. På dagens föreläsning raljerade till exempel föreläsaren om pronomet hen (avslutades inte den diskussionen nångång 2012???) och en studerande påstod att Finland visst redan är jämställt och att alla har exakt samma möjligheter här (plus en utläggning om könsneutralitet som går för långt). I ett klassrum fullt av studeranden var jag ensam om att argumentera emot det. Vad bortskämd jag har blivit, som gått runt och trott att det åtminstone råder konsensus om att vi inte är jämställda. Menar absolut inte att allt skulle vara mycket bättre i Sverige, men där har man ändå kommit en bit på vägen i att erkänna att problemet finns. Första steget till att lösa det, osv. Nu var det inte meningen att ösa ut det här i din blogg men jag är så frustrerad och arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen! /Johanna

Anonym · 12 years ago
Hej! Blev just klar med "Vackra människor", och ville bara tacka för en underbar läsupplevelse! Hoppas att du i framtiden också skulle fortsätta skriva romaner, gillar starkt ditt sätt att skriva.Så har jag en liten fråga som jag hoppas du kunde hjälpa mig med. Hur ska man svara på när folk (läs: män) säger att vi i Finland redan är tillräckligt jämställda, och att feminism inte egentligen behövs här. För jag vet ju svaret på det och i princip vet jag vad man borde svara, men var skall en börja och uttrycka sig själv tydligt? Nu blev det långt och oklart, men hoppas du förstod.Tack för en bra blogg, känner mig alltid snäppet smartare varje gång jag kommer in här!

Peppe · 12 years ago
Tur att du i alla fall fanns där och kunde opponera dig fastän det måste ha varit tungt att vara ensam. Ibland känns det som om jag lever i min egen lilla feministiska bubbla och blir genuint förvånad när jag läser det som du skriver, samtidigt som jag innerst inne vet att det är verkligheten. Om det är minsta lilla tröst så är du inte ensam.

Peppe · 12 years ago
Tack så hemskt mycket! Har haft dåligt självförtroende gällande boken och dina ord värmde verkligen. Ska svara på din fråga i ett eget inlägg.

Hanna · 12 years ago
Nämen, jag trodde redan att du hade skrivit om mig och blev helt häpen! Skrev ju om exakt samma sak för några dagar sedan på http://siobhain.papper.fi/2014/10/13/mandagsmisar/ Helt tydligt ett fenomen som många känner av och reagerar på just nu.

Marina · 12 years ago
Jag blir väldigt nedstämd men försöker orka ta mina fighter. Med betoning på försöker. För några veckor sedan blev jag irriterarad på mej själv för att jag satt tyst på en språkkurs när läraren könsgeneraliserande kommenterarer ("ni kan ju kolla på dendär tv-serien som går på tv nu för att bli bättre på språket, men den handlar ju om relationer, så det intresserar ju säkert inte män men ni kvinnor kan ju titta") ,var besviken på mej själv för att jag inte protesterade. Den här veckan på samma kurs kom en grammatikfråga upp, vilket pronomen använder man på språket som jag läser för ordet chef? Läraren undrade hur man skulle säga på svenska. Jag svarade att man på svenska helt bra kan använda pronomet hen för att tala om en chef om man inte vet könet på chefen. Hen är chef. Hela klassen (med vuxna mänskor) fnissade och såg besvärade ut. Suck.

Peppe · 12 years ago
Great minds och så vidare! Ska läsa din blogg mer regelbundet från och med nu.

Peppe · 12 years ago
Men ibland ORKAR man inte vara den besvärliga typen. Heja för att du orkade berätta om hen och buuuu för att folk är såna jäkla bakåtsträvare.