Var en ska leva och bo
12 years ago
Jag funderade vidare på basen av era kommentarer på inlägget om att känna sig som en främling i sitt eget fosterland. Så himla ledsamt att så många känner som jag. Samtidigt: skönt att inte vara ensam.
Det finns naturligtvis ingen entydig sanning om vilket det perfekta landet att bo i är. Var man trivs bäst handlar om personlighet, livssituation, tur, erfarenheter och tusen andra saker. Lika lite som alla finlandssvenskar är snobbiga Eiratanter med burberryväskor och lilafärgat hår eller alla finskspråkiga svenskhatare är Finland enbart bra eller dåligt som hemland. Det går liksom inte att komma överens om ett ultimat land för precis alla.
För mig handlar inte enbart om språket, utan också om att den finska kulturen inte är min. Jag kommer helt enkelt på mig själv med att vara lyckligare på andra ställen i världen. Om jag ändå är en minoritet kan jag experimentera och vara det varhelst på klotet. Här i L.A. har det till exempel varit överraskande lätt att skapa sig en vardag och ett nätverk av fruktansvärt bra människor. Dessutom är det soligt och folk är glada här. Jag gillar glada människor.
Samtidigt är det i Helsingfors och Stockholm mina närmaste släktingar och vänner bor. De människor som betyder mest för mig tillsammans med Maggie och Vidar. Avvägningar hela tiden. Det hjälper kanske lite att inse att få saker är absolut konstanta och att man får ändra sig. Det som känns bra i dag kan kännas helt annorlunda om ett år eller tio.
Var man ska leva och bo handlar väl som det mesta i livet om att väga för- och nackdelar. Försöka välja själv utan att tyngas ner för mycket av normen och dessutom förstå vilket privilegium det är att kunna välja.
Det finns naturligtvis ingen entydig sanning om vilket det perfekta landet att bo i är. Var man trivs bäst handlar om personlighet, livssituation, tur, erfarenheter och tusen andra saker. Lika lite som alla finlandssvenskar är snobbiga Eiratanter med burberryväskor och lilafärgat hår eller alla finskspråkiga svenskhatare är Finland enbart bra eller dåligt som hemland. Det går liksom inte att komma överens om ett ultimat land för precis alla.
För mig handlar inte enbart om språket, utan också om att den finska kulturen inte är min. Jag kommer helt enkelt på mig själv med att vara lyckligare på andra ställen i världen. Om jag ändå är en minoritet kan jag experimentera och vara det varhelst på klotet. Här i L.A. har det till exempel varit överraskande lätt att skapa sig en vardag och ett nätverk av fruktansvärt bra människor. Dessutom är det soligt och folk är glada här. Jag gillar glada människor.
Samtidigt är det i Helsingfors och Stockholm mina närmaste släktingar och vänner bor. De människor som betyder mest för mig tillsammans med Maggie och Vidar. Avvägningar hela tiden. Det hjälper kanske lite att inse att få saker är absolut konstanta och att man får ändra sig. Det som känns bra i dag kan kännas helt annorlunda om ett år eller tio.
Var man ska leva och bo handlar väl som det mesta i livet om att väga för- och nackdelar. Försöka välja själv utan att tyngas ner för mycket av normen och dessutom förstå vilket privilegium det är att kunna välja.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Nina · 12 years ago
Hej Peppe, bra skrivet (jag kommenterade på den andra diskussionstråden för en stund sedan, hade inte sett det här nya inlägget av dig). Precis så är det ju - det finns inte ett perfekt ställe, och livet är inte konstant. Vad som känns bra nu och vad som känns bra om 10 eller 20 år är antagligen ganska olika. Jag försöker alltid trösta mig själv med att vi är i den lyckliga situationen att vi kan fundera på såna här saker och vi kan flytta om vi vill; många människor kan inte det, utan de är tvungna att nöja sig. Men det gör inte besluten lättare alls... :)
managementbychia.com · 12 years ago
"Jag kommer helt enkelt på mig själv med att vara lyckligare på andra ställen i världen." ... Så är det.Jag hann aldrig kommentera på det förra inlägget, så gör det här istället. Det är så skönt att höra att andra känner som jag. Jag som fortfarande sitter kvar i Helsingfors och våndas över att inte ha vågat ta mig vidare ännu. För jag har lite samma problem där som du, släkten och många vänner bor i det här landet. Men det är inte hemma längre.. Hemma är min lilla sommarvilla, men då endast några lyckliga veckor i året. Resten av året går åt till att längta bort, planera nästa utlandsresa och återhämta sig från flygplatsångesten nån nämnde tidigare...Uttalade mig själv om saken ifjol då alla hot försegick, mitt egna blogginlägg då är lika aktuellt ännu ett år senare. Förutom att jag då som sagt fortfarande sitter här och suckar...http://managementbychia.com/2013/05/29/heavenly-homeland/Inte för att jag nu egentligen verkar ha nåt vettigt att komma med, kände bara att jag ville kommentera då den där meningen om att vara lyckligare på andra ställen kändes ända in i benmärgen...
Anonym · 12 years ago
Det där som många uttrycker om att vara lyckligare på andra ställen i världen tror jag att ganska långt hör ihop med att då de flesta är "på andra ställen i världen" är det för en begränsad tid. Det är då lättare att passa på att njuta, det är mycket som är annorlunda på ett spännande sätt och man har överseende med sådant man inte gillar på ett helt annat sätt. För mig har det ofta tagit upp till tre år innan andra länder jag bott i har börjar kännas vardagliga. (Nästan) alltid har jag sedan börjat längta efter sådant som är unikt för Finland och på lång sikt väldigt viktigt för mig - tillit till myndigheter, ren natur, mindre klassklyftor än i de flesta andra länder - ordning och reda helt enkelt! Jag tänker också mycket på det privilegiet vi finländare har, att kunna bosätta sig var som helst i världen. Bara att göra det om en inte trivs i Finland!
Peppe · 12 years ago
Jag läste din kommentar på förra inlägget och känner fullt med dig.
Peppe · 12 years ago
Tack för länken, ska genast lästa vad du skrivit om ämnet!
Peppe · 12 years ago
Men precis! Fatta så fantastiska att vi har valmöjligheter och de flesta av oss kan, åtminstone i teorin, bo var hen vill.
Jooles · 12 years ago
Det var någon som kommenterade i förra inlägget om "det eviga pratet om jaksaminen" här i Finland och det är också något som slog mig när jag kom hem, det kan vara att jag har förträngt men jag har ingent minne av att nån skulle ha gnällt om att orka i USA. Visserligen är det ofta soligare och varmare vilket ju gör att folk är positivare men amerikanerna är nog liksom bra på carpe diem (jag vågar säga nej till droger och YOLO). Åh, mitt älskade Takoma Park, man blev på så gott humör när man gick ut från dörren. Alla hälsade, även småbarnsföräldrar som släpade familjehunden runt kvarteret i arla morgonstund och fick kroniskt morgontrötta mig att le fast jag hade en timmes commute framför mig till duunet. Maryland, I löööv juu! Ingen gick omkring och ödslade tid på att försöka undvika ögonkontakt så man slipper hälsa, det är det jag hatar mest med att bo i höghus i Helsingfors. Så mycket enklare, och trevligare, om man bara redogt hälsar och går vidare. Ursäkta min rant. :D
Peppe · 12 years ago
Jag välkomnar din rant och håller med.
Anonym · 12 years ago
Men kanske att du ändrar uppfattning igen senare i livet. Eller inte. Menar att det hände mig. Har bott i sex länder och under tiden har min syn pâ Sverige förändrats flera gânger. Om det är okej att jag räknar mig som minoritet bara för att jag är utlandssvensk. En annan slags minoritet. The expatriated. Hon som bryter pâ engelska pâ sitt modersmâl....... Gick frân att tycka att Sverige var trist och lagom och präktigt. Till att tycka att det kanske är ett av världens bästa länder trots allt. Kanske! Ibland!Eller sâ är LA häftigare än Paris... ;o)