Myten om att vara vuxen
12 years ago
Ni vet när man är så ung att man ganska nyligen flyttat hemifrån. Man skaffar hemförsäkring, och klurar ut hur mycket skatt man ska betala, man köper disktrasor, toapapper och börjar småningom ha annat än öl i sitt första egna kylskåp. Man fnissar åt vuxenpoäng och ser fortfarande på riktiga vuxna som folk med ansvarsfulla jobb som verkligen vet hur livet ska levas. I hemlighet hoppas man på att man snart ska komma fram till det där riktiga vuxna stadiet då allt är under kontroll. Då man vet.
Tiden går. Man fyller tjugofem, trettio, trettiofem. Man ser till att samla på sig vuxenaccessoarer som bostadslån, barn, anställning, äktenskap och vintersemester. Man kommer på sig med att uppskatta morgondopp, doften av kaffe, lugn och ro och kanske till och med fiske. Man sällar sig i leden. Men den där känslan av att ha koll infinner sig ändå inte. Istället fnissar man åt att ingen ännu synat ens bluff på jobbet (om de bara visste att jag oftast skjuter från höften), överraskas att samhället låter en vara förälder (hur ska ett barn kunna uppfostra ett annat barn?!!) eller som rationell människa (det KAN finnas mördarclowner som smyger omkring i skogen. Faktiskt).
Långsamt börjar man inse att det där med riktiga vuxna inte existerar. Oberoende av mängden vuxenattribut förblir folk vanliga, stundvis osäkra och barnsliga, roliga, ängsliga personer som bara gör sitt bästa för att överleva vardagen. Man blir lite förbannad, lite uppgiven och försöker sedan acceptera att bristen på koll är en oundviklig del av livet. Och i hemlighet tycker man att det också är lite skönt.
Eller så är det bara jag.
Tiden går. Man fyller tjugofem, trettio, trettiofem. Man ser till att samla på sig vuxenaccessoarer som bostadslån, barn, anställning, äktenskap och vintersemester. Man kommer på sig med att uppskatta morgondopp, doften av kaffe, lugn och ro och kanske till och med fiske. Man sällar sig i leden. Men den där känslan av att ha koll infinner sig ändå inte. Istället fnissar man åt att ingen ännu synat ens bluff på jobbet (om de bara visste att jag oftast skjuter från höften), överraskas att samhället låter en vara förälder (hur ska ett barn kunna uppfostra ett annat barn?!!) eller som rationell människa (det KAN finnas mördarclowner som smyger omkring i skogen. Faktiskt).
Långsamt börjar man inse att det där med riktiga vuxna inte existerar. Oberoende av mängden vuxenattribut förblir folk vanliga, stundvis osäkra och barnsliga, roliga, ängsliga personer som bara gör sitt bästa för att överleva vardagen. Man blir lite förbannad, lite uppgiven och försöker sedan acceptera att bristen på koll är en oundviklig del av livet. Och i hemlighet tycker man att det också är lite skönt.
Eller så är det bara jag.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Matilda · 12 years ago
när jag jobbar på förskola kommer det samtalsämnet ibland upp och jag känner mig alltid som en lögnare när jag säger "jag är en vuxen och du är ett barn" till barnen. ibland säger jag "du är ett barn och jag är en vuxen som är lite barn" men då känner jag att dom kanske blir förvirrade.
Karin · 12 years ago
bra tänkt och formulerat!
Starkismor · 12 years ago
Nej, det är inte bara du. Mina barn verkar också gå på bluffen.
Ennet · 12 years ago
vad bra skrivet!
Anonym · 12 years ago
Tack för den här texten! Ibland blir jag lite extra glad över dina inlägg. Det här var ett sådant inlägg. Och det kändes viktigt att säga det. Hipp hipp!
Lena · 12 years ago
Känner så igen mig.
Maggie · 12 years ago
Mitt i prick.
Anonym · 12 years ago
Word. Tänker på detta minst en gång i veckan. I fredags yttrade jag t.o.m. mig om detta på jobbet, tittade mig omkring och frågade 50-åringarna om de känner att de har koll. Ingen kunde ge mig ett rakt svar. För det mesta diggar jag det här. Tror det skulle kunna bli ganska trist att verkligen ha koll. :)
Eva Ekholm · 12 years ago
Åh, ja när man var barn kunde man tänka om vuxna att "hur vet de ditt och datt och hur klarar de av ditt och datt". Nu gör man själv allt det och fattar inte riktigt hur man klarar av det... Men det är liksom bara att låtsas att man vet vad man gör och sen göra det.
minna lindeb · 12 years ago
Ha ha! Så bra. och grattis till fina recensioner av boken..
itekoppen · 12 years ago
Ja, men precis så är det. Jag undrar när sjutton någon ska komma på mig att jag är en sådan fuskis så det finns inte.
L · 12 years ago
Precis så är det! Och ibland är det just den där osäkerheten som folk försöker dölja bakom alla vuxenhetsattribut och vuxna uttalanden.
Ica · 12 years ago
Jag jobbar på dagis och där ses man ju automatiskt ses som en vuxen. Där genomskådar ingen en. Trodde jag i alla fall. Tills en dag då en skarp sexåring frågar mej; "Är du vuxen? Så där på riktigt?" Mitt i prick!
Jenny · 12 years ago
Jag medgav en dag inför en kollega att jag ofta har en känsla att nu kommer de när som helst på att jag inte egentligen har nån aning om vad jag pratar om. Och hon bara log och sa 'imposter syndrome, det har vi ju alla'. Fan vad skönt att höra (och vilken tur att vi inte är kirurger).
Cecilia · 12 years ago
Väldigt sant och bra beskrivet! Det skrämmande är ju att många politiker och andra som fattar fruktansvärt viktiga beslut är precis likadana.