"goda feminister bantar ej"
12 years ago
Härom dagen snubblade jag över en Elle och fastnade vid en text av en feminist som berättade att hon hemlighöll att hon försökte gå ner i vikt. Hon menade att banta uppfattades som att gå i patriarkatets led och därför ofeministiskt. Samtidigt ville hon inte vara överviktig längre. Det hela slutade med att hon fortsatte leva och predika feminism samtidigt som hon i hemlighet räknade kalorier och sprang på gym. Ni kan läsa artikeln själva, men genom den kommer hon fram till att de allra flesta kvinnor funderar på sin vikt.
Att få kvinnor att fokusera på sitt utseende och därmed sträva efter reklamvärldens ouppnåeliga skönhetsideal (=slank och vit) är naturligtvis ett utmärkt sätt skapa dåligt självförtroende (du duger aldrig helt) och att försöka fylla det kvinnliga dygnet med ytligare intressen än lika lön i ett rättvist samhälle. Det är viktigare för kvinnor att se ut på ett visst sätt än för män. Dove gör aldrig kampanjer för gosigt runda män i vita kalsonger som sänder ut ett meddelande till andra män att de duger precis som de är. Detta eftersom män generellt är nöjdare med sina kroppar än vad kvinnor är. Män köper inte heller lika mycket "skönhetsprodukter." Hej patriarkatet!
Samtidigt, om feministen i början av inlägget vill gå ner i vikt ska hon, för helvete, få göra det. Feminismen handlar väl om att folk ska få göra som de vill med sina kroppar vare sig det handlar om att sminka sig, raka sig under armarna, spruta in stuff i läppar eller banta. Att lägga upp ett feministiskt regelverk där "rätt sorts feminister"inte bantar gör knappast kvinnor eller jämställdhetskampen bättre.
New York Times skriver om en annan lösning: Kaftanfester! Strunta i om det ligger lite mage över bikinibyxorna och ingen panik om du glömt bort att raka benen. Kaftanen döljer allt! Dessutom är den skön och svalkande i sommarhettan.
Ej skaffat kaftan ÄNNU, men god stämining vid poolen trots det.
Att få kvinnor att fokusera på sitt utseende och därmed sträva efter reklamvärldens ouppnåeliga skönhetsideal (=slank och vit) är naturligtvis ett utmärkt sätt skapa dåligt självförtroende (du duger aldrig helt) och att försöka fylla det kvinnliga dygnet med ytligare intressen än lika lön i ett rättvist samhälle. Det är viktigare för kvinnor att se ut på ett visst sätt än för män. Dove gör aldrig kampanjer för gosigt runda män i vita kalsonger som sänder ut ett meddelande till andra män att de duger precis som de är. Detta eftersom män generellt är nöjdare med sina kroppar än vad kvinnor är. Män köper inte heller lika mycket "skönhetsprodukter." Hej patriarkatet!
Samtidigt, om feministen i början av inlägget vill gå ner i vikt ska hon, för helvete, få göra det. Feminismen handlar väl om att folk ska få göra som de vill med sina kroppar vare sig det handlar om att sminka sig, raka sig under armarna, spruta in stuff i läppar eller banta. Att lägga upp ett feministiskt regelverk där "rätt sorts feminister"inte bantar gör knappast kvinnor eller jämställdhetskampen bättre.
New York Times skriver om en annan lösning: Kaftanfester! Strunta i om det ligger lite mage över bikinibyxorna och ingen panik om du glömt bort att raka benen. Kaftanen döljer allt! Dessutom är den skön och svalkande i sommarhettan.
Ej skaffat kaftan ÄNNU, men god stämining vid poolen trots det.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
rockpaperscissorlizardspock · 12 years ago
Mjo tack jag känner igen det där. Efter förlossning för två veckor sedan där vi redan hunnit med tre (snart fyra) mer eller mindre inläggningar på sjukhus (två för mig, en för bebis) har jag rasat i vikt. Är därtill solkysst och utrustad med två gigantiska amningsbröst. För första gången i mitt liv ser jag ut som en himla modell (alltså, Ironin i detta...) och känner mig ungefär som världens sämsta feminist eftersom jag faktiskt njuter av att uppfylla (de i vanliga fall ouppnåeliga) idealen. Jag känner mig toksnygg helt enkelt. Min man uttryckte ungefär samma sak häromdagen, att han kände sig som en crap feminist eftersom han kommer på sig själv med att stirra på min "nya" kropp hela himla tiden.Om jag nu för första gången på ungefär tio år faktiskt tänker tanken att tänka på min kost och träna för att hålla mig smal, snarare än för att må bra och vara stark? Om jag tänker tanken att förstora brösten?Hell yes.Skäms jag?Eh ja.För det är ju precis så, patriarkatet normerar kvinnors kropper men faktiskt, det gör ta mig fan feminismen också.
Ennet · 12 years ago
jag känner så igen detdär med brösten rockpaperscissorlizardspock!
Nadja · 12 years ago
Ja det blir ju helt fel nar kvinnor blir dubbelbestraffade. Jag tanker att man som feminist kan tanka mer pa VARFOR man vill vissa saker, typ sminka sig raka benen etc. Det ar val knappast nagot medfott intresse som just alla kvinnor rakat fodas med. Med det sagt, bara for att man analytiskt kan se att det kommer fran patriarkatet sa kan ju inte bara, poff, ta bort det. Vi lever ju i patriarkatet varje dag och belonas for att passa in i normen. Det ar ju helt fantastiskt att vissa kvinnor orkar sta emot och utmana normerna, men alla orgkar/vagar/kan/vill inte det. Och de flesta tillfor sakert kvinnokampen pa en massa andra satt. Jag ar feminist till tusen (radikalare for varje dag verkar det som) men jag nojar valdigt mycket over mitt utseende. Fyller strax trettio som nybliven ensamstande mamma med hangiga taxoron, rynkig mage, dalig hy och nya rynkor runt ogonen varje dag. Funderar konstant pa chemical peel, brost lyft, botox osv... Kanske gor jag nagot ingrepp, kanske inte. Men det gor mig tamejfan inte till mindre bra feminist. Val medveten om att jag nojjar over det har eftersom jag vill ha manlig bekraftelse, vill behalla mitt varde som knullbar kvinna etc. For jag VET ju att jag HAR mer varde i detta patriarkat som knullbar kvinna. Det ar ju inget som bara gar att ta bort.Mycket svammel, men ja, you get my point.
Anonym · 12 years ago
Har aldrig upplevt att mina feministpolare skulle döma mig när jag har "åtgärdat" mitt utseende på något sätt. Tvärtom tycker jag att vi är en härlig blandning av orakade tjockisar och söta smalisar och allt där emellan (det där lät som en artikel i Cosmopolitan, ursäkta). Att man har ångest över sitt utseende är en följd av patriarkatet, ja, men att komma över det är upp till en själv. En vill ha större bröst och en noppar frenetiskt sina ögonbryn varje dag... De flesta av oss nojar över nåt, döljer nåt... Är fasta i patriarkatet. MEN man kan ju göra hur mycket bra som helst annars, så vem bryr sig så länge man i grunden mår okej och trivs med livet?Personligen mår jag bäst när jag inte pratar om utseende över huvud taget och umgås i såna miljöer där det inte dryftas. Undviker till varje pris diskussioner om utseende då jag upplever att de bara går runt i cirklar och att man aldrig kommer framåt, aldrig går vidare. Mina kretsar består endast av kvinnor och feminister nuförtiden. Så otroligt skönt och befriande. Vi är som sagt mycket olika, en del är opererade och översminkade och en del hasar runt i påsiga jeans och har inte sett en shampoflaska på flera dagar. Länge leve den sorts feminism jag tror på.
Peppe · 12 years ago
Jag hör dig! Så soft att passa in och vara "rätt" när en vanligtvis är besvärlig. Sluta skämmas! Eller jag vet att det inte är ett medvetet val. Bra sagt om att både patriarkatet och feminismen normerar kvinnors kroppar.
Peppe · 12 years ago
Peppe · 12 years ago
Precis så, fråga sig varför. Det borde en i och för sig göra också i andra delar av livet. Inte alls svammel, tvärtom mycket uppskattad kommentar.
Peppe · 12 years ago
Inte mina feministpolare heller. Tror att det mer handlar åsikter på bloggar, diskussionsforum och krönikor. Texter som inte riktar sig till en specifik person. Jag vill också leva i en feminism där alla är välkomna.