Storleken på en blogg
12 years ago
I går åt jag middag med några gamla och ett par nya kompisar. Eftersom jag inte kan läsa klockslag kom jag alldeles för tidigt till restaurangen och medan jag väntade på att de andra skulle dyka upp smyglyssnade och -kollade jag på sällskapet i bordet bredvid. Två damer i långt blont hår, tighta klännigar och putande läppar och en stor farbror i myskläder. Jag gillar att hitta på historier till sällskap jag ser. Är de på dejt? Är de släkt? Tycker de om varandra? Jobbar de tillsammans? Med vad i så fall och så vidare.
Den ena damen klagade på att det var så himla kyligt i restaurangen (jag skulle tippa på knappt tjugofem grader) och bad personalen trycka på värmelamporna, sedan pratade hon länge om alla sina pälsar. Min första spontana reaktion var: Jag MÅSTE smyga in en del av detta i boken! Sedan insåg jag att boken åker i tryck nästa vecka och att den utspelar sig i Helsingfors där sannolikheten för att se det här sällskapet där minimal. Sedan kom mitt sällskap och vi pratade om alla livsöden och karaktärer i Los Angeles. Hur fascinerande och fint det är med att folk verkligen tar ut alla svängar.
Cecilia (som för övrigt är en så jävla bra typ. Alltid noga med att alla ska trivas och känna sig inkluderade och inte har en hånfull cell i sin kropp) bloggade också om damerna och deras kavaljer och plötsligt har hennes kommentarsfält förvandlats till ett slagfält där folk tävlar i vem som bäst kan läxa upp henne. Fy fan vad folk är elaka och hårda. De liksom vill illa.
Jag minns att Linn pratat om att den magiska gränsen på några tusen unika läsare om dagen är den ultimata storleken på en blogg. Blir besökarantalet närmare tio tusen ramlar det genast in troll. Jag antar att man vänjer sig, men fy fan vad glad jag är att mina läsare är tillräckligt få för att vara trevliga (även om vi inte tycker samma sak).
Den ena damen klagade på att det var så himla kyligt i restaurangen (jag skulle tippa på knappt tjugofem grader) och bad personalen trycka på värmelamporna, sedan pratade hon länge om alla sina pälsar. Min första spontana reaktion var: Jag MÅSTE smyga in en del av detta i boken! Sedan insåg jag att boken åker i tryck nästa vecka och att den utspelar sig i Helsingfors där sannolikheten för att se det här sällskapet där minimal. Sedan kom mitt sällskap och vi pratade om alla livsöden och karaktärer i Los Angeles. Hur fascinerande och fint det är med att folk verkligen tar ut alla svängar.
Cecilia (som för övrigt är en så jävla bra typ. Alltid noga med att alla ska trivas och känna sig inkluderade och inte har en hånfull cell i sin kropp) bloggade också om damerna och deras kavaljer och plötsligt har hennes kommentarsfält förvandlats till ett slagfält där folk tävlar i vem som bäst kan läxa upp henne. Fy fan vad folk är elaka och hårda. De liksom vill illa.
Jag minns att Linn pratat om att den magiska gränsen på några tusen unika läsare om dagen är den ultimata storleken på en blogg. Blir besökarantalet närmare tio tusen ramlar det genast in troll. Jag antar att man vänjer sig, men fy fan vad glad jag är att mina läsare är tillräckligt få för att vara trevliga (även om vi inte tycker samma sak).
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Anna · 12 years ago
Jag måste genast gå in och kolla vad Cecilia skrivit och jag tycker inte hon skrivit nåt fult. Däremot är jag lite tveksam att hon satt ut en bild, det räcker liksom med förklaringen hur de såg ut. (Kvinnan i mitten såg jag redan framför mig precis så där efter att bara ha läst din korta beskrivning) Dom gick ju med på att bli fotade, men om dom vetat att det landar på en blogg så kanske de hade reagerat annorlunda, man vet aldrig...
Anonym · 12 years ago
Smart tankt det dar med en magisk grans i besokarantal. Blir deprimerad av att kolla vissa kommentarsfalt, sa har slutat med det. Tycker overlag att det finns allt fler modiga manniskor som vagar vagra publicera kommentarer och som bara satter tejp over munnen pa hysteriska personer. Men skont sakert att bloggen ar i en sadan storlek att det inte behovs och att folk har vett att vara artiga. Tycker dock att det finns en del som bara latsas vara snalla nar de egentligen bara vill trycka till och det ar nastan varre. Hoppas denna kommentar ar laslig, tangentbordet saknar bokstaver...
Peppe · 12 years ago
Jag pratade också lite med damerna och de var glada och hade nog ingenting emot att få synas. Men som du säger är det sjysst att fråga först.
Peppe · 12 years ago
Samma här. Jag går ytterst sällan in på andra kommentarsfält än mitt eget. Folk är så arga, missunnsamma och direkt elaka.