Abbot kinney och gentrifiering
12 years ago
I går åt vi middag på en av de mysigaste gatorna i Venice. Abbot Kinney är full av små affärer, barer, restauranger och hipsters. Det är så mysigt att det har blivit skrattretande dyrt att bo där. För en tid sedan köpte Google ett kvarter och allt fler butikskedjor flyttar in, medan de små butikerna inte längre har råd att stanna kvar. Och jag antar att det är så här det går med alla coola ställen i världen, Brooklyn, Södermalm, Rödbergen, Palermo Soho och så vidare. Gamla arbetarkvarter får ett uppsving och tas över av först vanliga hipsters och sedan rika hipsters (och till slut Google).
Plötsligt kändes Abbot Kinney plastig och fejk. Alla mysiga små affärer sålde överprissatta loppisfynd och människorna vi mötte kunde ha kommit från vilken gentrifierad storstadsdel som helst. Hej globalisering liksom.
Och trots att det finns fruktansvärt bra restauranger och gallerier och det den första fredagen varje månad ordnas Food Truck Friday känner jag att jag inte älskar Abbot Kinney lika mycket som i början.
Fast en sak måste jag ge gatan. Jäkla bra solnedgångar.
Plötsligt kändes Abbot Kinney plastig och fejk. Alla mysiga små affärer sålde överprissatta loppisfynd och människorna vi mötte kunde ha kommit från vilken gentrifierad storstadsdel som helst. Hej globalisering liksom.
Och trots att det finns fruktansvärt bra restauranger och gallerier och det den första fredagen varje månad ordnas Food Truck Friday känner jag att jag inte älskar Abbot Kinney lika mycket som i början.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Anonym · 12 years ago
Fast så svart och vitt är det nog inte. Många av dessa områden som har blivit gentrifierade har varit ytterst människofientliga och rentav eländiga före den här så kallade gentrifieringsprocessen tog fart. Låt inte nostalgin styra. Ja, det är förstås trendigt hipsteraktigt att dissa allt sånt häran återupplivande av rustika förfallna stadsdelar, men sist och slutligen är det nog sällsynt positivt med ren och trygg, levande miljö.
Peppe · 12 years ago
Ja fan, det där tänkte jag också på. Att det är hipsters som ser till att det finns småbutiker (istället för gigantiska supermarketar), som skapar innerstadsodlingar, ordnar marknader och som insisterar på ekologi. Men när trenden kulminerar allt blir så dyrt att det bara bor superrika människor kvar och alla småaffärer tagits över av Scotch and Soda blir jag ändå lite ledsen.
cruella · 12 years ago
jag vill inte heller romantisera fattigdom och nedgångna bostäder, men jag förstår vad du menar och tänker att inte heller det är svart eller vitt. vad som händer åtminstone i den rika delen av världen, och då kan vi tala abbott kinney, södermalm, köpenhamn, berlin, östra london eller var som helst, är ju att det snart inte går att välja att sänka sin levnadsstandard frivilligt om man vill lägga sina stålar på annat än boende - till exempel som student, konstnär, musiker, frivilligt enkel eller vad tusan du vill. det handlar inte bara om misär i de områden jag tänker på, det kan vara fullt dugliga bostäder fast små, det kan handla om dusch i korridor eller källare (något som kan vara alldeles okej och inte alls tecken på misslyckande), det kan vara orenoverade kök och det kan också handla om bostadssprojekt som var moderna i en tid men nu hopplöst ute, i alla fall i dyra lägen - bostadshotell för mindre bemedlade.om det är något som gentrifieringen är så är det mångfaldsfientlig - det blir EN och endast en inkomstklass som rör sig i dessa områden. områdena tar död på sig själva i värsta fall, det som var lockande från början, det vill säga det inte så välordnade, blandningen av människor, till och med anstrykningen av förfall (ja, för allt har inte en skyldighet att vara perfekt, varken människor eller bostäder!) försvinner och in flyttar som sagt det fejkhipstriga. vad kluvet det är.
Peppe · 12 years ago
Tack för att du formulerade det tusen gånger bättre än jag.
cruella · 12 years ago
Här kan man läsa en rätt bra text om både det fina och det svåra: http://www.svd.se/kultur/farval-maria-plaza_6453118.svdEn kompis till mig bodde i huset när det fortfarande var landstingsbostäder. Då var det helt normalt att få sig tilldelad ett av rummen i en dubblett. Man kom in i en hall där det också stod ett litet trinettkök, så fanns det två dörrar - i den ena bodde du, i den andra din okända kökskamrat.De flesta lägenheter var ändå pyttesmå ettor som ändå var så där adekvata så att man liksom vill flytta in bara därför. En pyttehall med en pyttespis och en pytteugn med pytteplåtar, ett pyttebadrum med ett pyttebadkar. 20 kvadrat, inte många kronor i månaden.Nu är stället som sagt var rivet, jag var där och såg avskedsutställningen som var mycket gripande. Jag har inte varit i kvarteret på ett år eftersom jag inte bor i Sverige nu, men jag vet att jag kommer att mötas av ännu ett polerat kvarter med nyplanterade träd. Det ska bli intressant att se om det är grindar från gatan.